Vem blir näste man till rakning?

Eller, till vilken diktator i Mellanöstern kommer de folkliga resningarnas Sweeney Todd härnäst?

När jag betraktade den svamlande och som alltid märkligt dåligt rakade Muammar Khadaffi i sitt evighetstal i Libyens TV häromdagen (vidaresänt av Al-Jazeera) och sedan hörde hans ännu konstigare telefontal då han skyllde protesterna på ”apoketeket al-Qaidas droger” (???) insåg man att slutet måste vara nära.

Och inatt (ca 02:30 20110227) togs ännu ett steg, när FNs säkerhetsråd enhällligt röstade igenom en resolution som beordrar allt våld att omedelbara upphöra, inför sanktioner och, viktigast av allt, formellt beslutade att dra Libyen som land (dvs dess regering och alla regeringsfunktionärer som befinns skyldiga) inför Internationella Brottsmålsdomstolen ICC för det våld som redan utförts mot civilbefolkningen. Detta skall sätta press på regeringsmedlemmar och armén att trotsa sin ledare för att inte dras in i ett sådant åtal.

”Those who slaughter civilians shall personally accountable” som USAs FN-ambassadör sade. Den Libyske FN-ambassadören, som tidigare i veckan hoppade av sin regering, vände sig direkt mot arméns officerare att stå upp och inte utföra sin herres order, och lovade dem att för dem som så agerade skulle ingen hämnd utkrävas av det libyska folket.

Det kändes underbart ironiskt att betänka att för mindre än två år sedan satt, på Italiens horkarl till premiärminister Berlusconis initiativ, EUs ledare och dealade friskt med tyrannen. Ingen av dem kan ha väntat sig utvecklingen i mellanöstern i år. Men – vem gjorde det? Det är slående att tänka på: Tunisien tog alla med häpnad, och Egypten chockade med sitt snabba och oblodiga uppror. Och trots dessa två så kom faktum att protesterna fortsatte i just Libyen av alla ställen, och verkar lyckas, som en komplett överraskning för de flesta analytiker och följare av mellanöstern.

Protesternas spontana och till synes oplanerade sätt är verkligen uppseendeväckande. Jag menar, när Tunisienfallet briserade var den första frågan ”vilken form av organisation kan vara i kulisserna här? Oppositionen?”. Det visade sig vara fackföreningsrörelsen som blev det sammanhållande kittet i den rörelsen. Ifråga om Egypten var man bättre insatt i de gräsrotsprotester som grasserat där i flera år. Men faktum att de protesterande på Tahrir-rotget, i Suez och Alexandria var så ihärdiga och visade sådant mod i motsats till t.ex. muslimska brödraskapets sena och stapplande anslutning till protesterna kom även där som en överraskning. Och Lybien var ännu en helt otippad upprorshärd, där folket inte verkar drivas av annat än av ren, ouppstyrd men också okontrollerbar trötthet på diktatorn. Det är mycket hjärtevärmande att se för de av oss som hoppats i många år, men inte riktigt vågat tro att det var möjligt. Men det betyder rimligen att om det kan hända där, kan det nästan hända varsomhelst. Så frågan bli oundvikligen: var skall lågan antända missnöjets krut härnäst?

The Economist -faktorer för att förutse oroligheter i Mellanöstern

Den enda publikation av vikt (som jag känner till) som försökt systematisera de möjliga faktorerna bakom resningarna, att de sker nu och var de kan komma att bryta ut härnäst, förstås med risken att ha fel men ändå ett lovvärt initiativ, har varit The Economist (som ofta ligger före vad gäller analyser och perspektiv på världen). De har en liten film angående var man borde rikta blicken för att se var nästa stora bränning i förändringsvågens väg skulle kunna tänkas vara. Det är ett ganska kantigt och enkelt försök, men ändå värt en titt.

The Economist - Karta mellanöstern (klicka för vidarelänk)

Som hjälp att hitta i områdena som nämns kan man ta hjälp av The Economist – Arab legue interactive map.

The Economist har också en utmärkt artikel om Libyen i sitt aktuella nummer, som tar upp den vidare frågan om problemen med att handskas med diktatorer: ”Blood and Oil”. Mot slutet kommer de med ett underbart medgivande, ett som man kunde få vänta på tills helvetet fryser till från de flesta expertfora, både här och internationellt:

”Just occasionally, the power of ordinary people can overturn the certainties of the experts.”

En annan utmärkt resurs för att följa Arabvärlden, förutom Al Jazeera /English), är Foreign Policy magazine, som satt upp en egen temasida för att följa de dramatiska skeendena i mellanöstern just nu, http://www.foreignpolicy.com/arab_revolution. De har också en underbar lista på snubbar som bara ska bort ”Who’s Next?” som inte stannar vid mellanöstern. Det är ingen dålig lista: förutom Khadaffi, också Kim Jong Il, Robert Mugabe, Fidel Castro, och Alexander Lukashenko.

Utan att en sekund tro att vidriga system bara handlar om enskilda personer (som om verkligheten vore en dålig B-film) skulle jag ändå addera några namn: kung Abdullah ibn abdul Aziz av Saudiarabien och hela hans föraktansvärda klan, Bashar al-Assad med anhang i Syrien , Ali Khamenei & Mahmud Ahmadinejad och deras prästskallar i Iran, Hu Jintao & Wen Jiabao och deras genomkorrupta parti i Kina, och ett dussin till, ynkliga tyranner och förrädare mot människosläktet alla. Må de gå samma väg som Mubarak, Ben Ali och Khadaffi. Världen bli en bättre plats utan er.