Corinna i Alla Drabbningars Moder (2) – färgläggning, skuggning mm.


Arbetet fortsätter med min slagfältsscen där hjältinnan Corinna och hennes Stridens Systrar drabbar samman med min berättelses fantasymongoler i det blodiga Slaget på Eldfälten.

Corinna i Alla Drabbningars Moder sepia

Corinna i Alla Drabbningars Moder sepia

När vi senast lämnade den här teckningen (se föregående inlägg) hade den överförts till sepiatoner. Dessa fungerar bättre för målning eftersom linjerna blir mer nedtonade: speciellt om man gjort ansatser till skuggning och mjuka toner flyter dessa in i övermålningen bättre. Det gäller speciellt om man målar med överlagringsteknik, vilket var det som låg närmast till hands för den här bilden.

Här visade sig snabbt en av nackdelarna med att ha grundbilden samlad på en och samma teckning där de olika skepnader överlappar varandra på flera plan. I praktiken kan de därmed inte säras på och målas oberoende av varandra, och i en så pass gyttrig och kaotisk scen med många skepnader blir gränsdragningarna mellan mängden färglagda ytor snabbt en oöverskådlig historia. Men det var bara att bita ihop. I fem ovanpåliggande lager hittades de rätta tonerna för de ingående figurerna.

Corinna Alla Drabbningars Moder basfärger

Corinna Alla Drabbningars Moder basfärger

Förutom gränsdragningsproblemet dras överlagringsteknik med att mängden lager man måste lägga på för att  hitta rätt nyans tenderar att öka – iaf. som jag gör det. Efter ett tag känns det som om man målat samma bild ett dussin gånger, och träsmaken börjar sätta in. När man fått nog av den grundläggande färgstrukturen börjades det därför att ta in detaljer som inte varit där i den underliggande bilden, och som lades på den kombinerade färglagda teckningen i flera lager.

Corinna Alla Drabbningars Moder färg + Detaljer

Corinna Alla Drabbningars Moder färg + Detaljer

De detaljer som åsyftas framgår av ovanstående: det är sådant som brodyrer, textilmönster, ringbrynja, metallblänk, med mera. Mycket, som t.ex materialskiftningar i läderdetaljerna (utförd m.h.a. av ”moln”-verktyget) handlar om textur som sedan kommer fram när skuggningar läggs på – vilket också blev nästa steg.

På färgbasen lägger man då på de ljusskiftningar som ger den målade bilden liv och volym. Först ut är skuggor av olika slag: kärnskugga, kastad skugga, fördjupad svärta mm. samt reflekterat ljus, högdagrar, ljusskiftningar och belysning  i över ett halvdussin lager. Skilda från den underliggande bilden ser dessa lager av ljus och mörker ut som nedan.

Corinna Alla Drabbningars Moder skuggor, högdager -och Mörkerlager

Corinna Alla Drabbningars Moder skuggor, högdager -och Mörkerlager

Härnäst var det dags att skifta fokus till miljön. Först marken under de stridande:  Jag tog ett ”sand”-mönster och lekte med det, lade på skuggningar, teckningslager och intensitet för att få fram ett slags stenigt grus som gick att mångfaldiga. På det lades några tåliga grästuvor gjorda med GIMPS ”gräs”-penslar, skuggade och försedda med konturer.

Härnäst, och viktigare, var himlen. Det avbildade Slaget vid Eldfälten tar sitt namn från den blåsiga,  grästäckta slätten och sluttningarna norr om staden Nasirah, som Corinna sätter eld på för att hindra sikt och rörelsefrihet för den talrikare fienden. Bakom de stridande skall alltså en mörk rök fylla himlen, och väldiga eldslågor slå upp. Med ”moln”verktygets hjälp skapades en struktur som sedan lades på och formades ovan en uppförstoring av en skogsbrand i… Australien tror jag det var, för att få den rätta oregelbundna tjockheten. Eldslågorna lyftes från en annan bild av en skogsbrand, ritades av och stoppades in framför molnen.

Corinna Alla Drabbningars Moder bakgrund, eld & sken

Corinna Alla Drabbningars Moder bakgrund, eld & sken

Eld är snyggt och effektfullt – men orsakar alltid en massa extraarbete eftersom det lyser och får omgivande färger att skifta. I det här fallet är elden på avstånd, så effekten måste vara nedtonad. Först fick man jobba med mjuka övergångar på de övergivande molnen. Men en så stor eld i en mörk omgivning skulle inverka även på figurerna i förgrunden – de närmast berörda konturerna syns som ljusa markeringar ovan. Det här påkallade också ett återvändande till figurernas färglager, belysning och skuggning för att återspegla effekten av eldskenets belysning.

Möjligheterna att lägga på mer och mer detaljer i en så pass mångskiftande bild är egentligen oändliga och många fler tillägg och justeringar kom till under arbetets gång, och infogades i bilden före färdigställande – t.ex. dammet som de galopperande hästar som bär Stridens Systrar rör upp. Till slut börjar man dock få nog – då såg bilden ut som nedan.

Corinna Alla Drabbningars Moder Färglagd

Corinna Alla Drabbningars Moder Färglagd

Det är lustigt hur en sådan här bild tar en med på en resa, och man vet inte riktigt var man hamnar. Den här blev inte alls som jag först trott: från de första lite vaga tankarna på Corinna mitt i striden med flygande lockar i någon slags serietidningsstil med suddiga konturer utvecklades den till en myllrande scen från ett medeltida fältslag i mellanöstern, väl underbyggd av research och realistiskt och autentiskt återgiven. Förhoppningsvis har inte all dynamik och rörelse i bilden försvunnit under lagren av detaljer.

——————————————————-

Se Alla inlägg på tematAlla Drabbningars Moder”:  de med figuren Yakane skildrade i del 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 och 8)

Corinna i Alla Drabbningars Moder sepia

Corinna i Alla Drabbningars Moder (1) – skisser & tankar om rustning


En av mina favoritmotiv, den Sköna Krigaren Corinna, fattar bågen och stormar ut till det mest kaotiska av slagfält i en fortsättning av bilder på temat Alla Drabbningars Moder.

Corinna - En Allvarsam Skönhet

Corinna är en av huvudkaraktärerna i min berättelse, och har varit föremål för en serie porträtt -och figurstudier (se inläggen under kategorin Corinna). Här är det dock inte hennes sköna uppenbarelse som är i fokus, utan hennes roll som en dödlig om än motvillig stridare, omgiven av fiender på slagfältet.

Alla Drabbningars Moder - Variant typ Filmaffisch

Idén till den här teckningen kom redan under arbetet med Yakane kämpande i det kataklysmiska Alla Drabbningars Moder, kriget mellan mitt fantasy-mellanösters två stormakter Kiralatet och Karakhanatet. I min berättelse går Corinna ut i kriget också, i två av de av de stora sammandrabbningarna: dels slaget vid Katisa, skildrat i Yakane-bilden, men sedan och mer avgörande, i Slaget på Eldfälten som avgör Alla Drabbningars Moder.

corinna-alla-drabbningars-moder-ideutkastUnder en tågresa kladdade jag till ett utkast för en bildidé med Corinna, och den låg sedan och jäste som sådana utkast brukar göra, tills den plockades upp sommaren 2016. Det som särskiljer dess idé från Yakanes är att den visar Corinna mitt i stridens marknivå, inte ovanför den. Dess rörelse är vertikal, inte horisontell, med fokus på stridarna och inte hela slaget eller kringmiljön.

Alla Drabbningars Moder - Detalj YakaneInnan jag påbörjade en mer genomarbetad teckning fanns det dock några detaljer att bena ut, främst för att tillfredsställa en större realism i bilden. I utkastet bar Corinna – liksom Yakane i sin bild – inte sin hjälm med tillhörande ansiktsmask. Det här är mycket vanligt i framställningar av förmodern strid, troligen påkallat av en önskan att tydligt identifiera de stridande för betraktarna, men tyvärr orealistiskt – i verkligheten var hjälmen den utrustningsdetalj man minst ville vara utan i strid, helt enkelt för att huvudskador var det säkraste sättet att bli dödad ¹.

corinnas-hjalm-varianter

Utveckling av Corinnas hjälm & ansiktsmask

I Yakanes fall finns en hel story bakom avlägsnandet av hjälmen och den demoniska ansiktsmask som hör till, en händelse med betydelse för handlingen och karaktärens utveckling. Corinna har en liknande sådan stund, men i ett senare skede i handlingen. Före dess finns det ingen anledning för henne att avlägsna det viktigaste skyddet av alla. Corinna skulle alltså bära sin hjälm och mask, och dessa måste designas och utformas.

Corinna m turkiska höga nomadstövlar

Corinna m turkiska höga nomadstövlar

Detsamma skulle egentligen kunna sägas om Corinnas rustning. Denna är av samma typ som Yakanes, förfärdigad av de odödliga sidherna i Landet Bortom, och ser väldigt.. konstig ut för samtida betraktare. Av den anledningen måste den tonas ned eller döljas – passande nog, eftersom det låter mig rita bilder av dessa två huvudkaraktärer utan att varje liten detalj i rustningarna designats en gång för alla. En hel del arbete har lagts ned på deras design genom åren, men för ögonblicket kan slutförandet av det där skjutas på framtiden.

corinnas-kaftan-vapenrock

Design Corinnas kaftan/vapenrock

Men det leder över till nästa stöttesten: hur döljs rustningen, eller hur ser de plagg ut som täcker den? Några tidigare utkast har rett ut det där någorlunda – således har Corinna höga ridstövlar, uppsatta med bältesspännen från höften som historiskt bars av t.ex. Seldjukerna i Mellanöstern. Över bål och armar har hon en kaftan, typisk för hennes hemvist, och utforskande av historiska förlagor gav stöd för en väldigt praktisk design med knappförsedda slitsar som kunde öppnas upp för t.ex. bekvämare ritt, samt band för att dra upp ärmarna.

Sålunda utrustad med vederhäftig design för min hjältinna skreds det till verket. En översiktlig blyertsskiss  av hela scenen drogs upp, och fick konturer markerade i bläckpensel. Därnäst försågs den gradvis med detaljer i mjuk (4B-8B) grafit. Processen under arbetets gång framgår nedan.

corinna-alla-drabbningars-moder-skiss-1

Målet för den någorlunda färdiga skissen är att fånga Corinna mitt i handlingen, i främsta ledet i striden där hon står fram som representant för de kanske skickligaste och mest professionella krigarna av sin tid: för Corinna är en silahtâr, en ”vapenbärare”, min berättelses motsvarighet till de medeltida mamluckerna, slavkrigarna som besegrade såväl korsfarare som mongoler.

Corinna i Alla Drabbningars Moder: blyerts, grafit & bläck

Corinna i Alla Drabbningars Moder: blyerts, grafit & bläck

Viss möda lades ned på att historisk vederhäftighet inte skulle stanna vid utrustningens utseende men också verka på stridens själva förlopp och handling – som framhävandet av bågskyttets betydelse. Corinna har således redan skjutit ett antal fiender: först efter att hennes häst nedgjorts har hon i språnget dragit sitt svärd och med omvänd fattning ommöblerat ansiktet på en av de mongoliskt inspirerade tudjuterna. Sin sköld, försedd med axelrem, har hon på samma arm som hon håller sin sammansatta båge – båda detaljer som är historiskt belagda från mamluckiska källor. Bakom Corinna ses hennes kamrater, ”Stridens Systrar” som valt henne till sin ledare, följa henne in i stridens hetta klädda i historiska mamlukiska stridsmunderingar.

Teckningen överfördes till dator och efter några korrigeringar och tillägg belades den med sepiatoner för senare målning.

corinna-alla-drabbningars-moder-skiss-2-sepia-mamluk-mongol

Corinna i Alla Drabbningars Moder – sepia

Arbetssättet för den här bilden avvek en hel del från Yakanes. Till skillnad från den sistnämnda bygger Corinnabilden på en enda, sammanhållen teckning med alla de viktigaste elementen samlade i en bild, istället för att vara ett collage av olika element i olika lager. Det här hade fördelar i framför allt början av dess behandling, där man hade bättre överblick, och bilden blev också mer enhetlig ifråga om linjetjocklek, detaljgrad osv. Det hade dock sina nackdelar också, vilket skulle visa sig senare i processen.

——————————————————-

Corinna Alla Drabbningars Moder Färglagd

Se Alla inlägg på tematAlla Drabbningars Moder”,  de med figuren Yakane, skildrade i del 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 och 8)

Mamluckerna har här tidigare berörts i en mängd sammanhang, se tråden ”Mamluckerna /Mamluks

——————————————————-

¹ Som framgår bl.a. av utgrävningar av medeltida massgravar efter strider. Ett av de mest noga utforskade finns i vår egen bakgård, intill Visby, där den gotländska milisen nedgjordes av den danska armén under Valdemar Atterdag den 27e Juli år 1361. Historiska Museet i Stockholm har ett antal av skeletten i sin bensamling, och den rysliga mängden skallar med svåra skador bär syn för sägen. Ett annat exempel är från slaget vid Towton i England av år 1461. En av slagets massgravar har kartlagts noggrant av arkeologen  Veronica Fiorato och redovisas i en utförlig volym, ”Blood Red Roses”, där statistiken talar sitt tydliga språk: en majoritet av de utgrävda kropparna har svåra skador av skarpa vapen mot huvudet.

Bysantinska Krigare (2) – En Fantasy-väring i Österled


Kavalkaden av teckningar inspirerade av Bysans, eller Östromerska Riket, fortsätter med de mest berömda av rikets krigare, de sägenomspunna väringarna som bildade de östromerska kejsarnas elitgarde och livvakt under hundratals år.

Vikingar, Ruser och Väringagardet

Det var alltid ett mysterium för mig varför man inte läste mer om väringarna i skolan, för deras är en fascinerande story med direkt koppling till Sveriges historia under vikingatiden och sedermera. Svenska vikingar började under det senare 800-talet att fara i österled med det slutgiltiga målet att komma i kontakt med det legendariska Miklagård, deras namn på Konstantinopel, det Östromerska Rikets huvudstad. På vägen kom de att bilda allianser och etablera stödjepunkter längs västra Rysslands, Vitrysslands och nuvarande Ukrainas floder.

varingar-viking-expeditions-settlement

Vikingafärder i väst -och Österled – se rusernas områden i orange

Snart nog kom dessa ruser, som slaverna kallade dem, att gifta in sig i de lokala slaviska stammarnas elit, utses till skiljedomare och leda krigs- och försvarsstyrkor. Inom ett par generationer hade ätter av slavo-nordiska krigare satt sig i spetsen för de furstendömen som förenades i det första Rus, ursprunget till dagens Ryssland. Samtidigt fortfor de att dras till Konstantinopel, den största och rikaste staden i deras värld, inte sällan för att försöka erövra den: åren 860, 907 och 941 satte ruserna av i stora skaror för att försöka storma Östrom, bara för att slås tillbaka. Bysantinarna, alltid mycket sluga på diplomatins område, insåg dock tidigt att de stridslystna nordborna inte bara innebar en fara, utan också en möjlighet.

skylitzes-chronicle-11th-c-1000-talet-varangian-guard-varingagardet

Illustration, krönika av Skylitzes från 1000-talet, där väringarna med sina karaktäristiska yxor bildar hedersvakt runt en bysantinsk kejsare.

byzantine-mosaic-centurion-depicted-as-varangian-guardRedan i ett fredsfördrag år 907 stipulerades att väringar eller varjager, som bysantinarna kallade ruserna, var fria att ta tjänst hos Kejsaren i Konstantinopel, och där kom de att utgöra ett så framgångsrikt och värdefullt inslag i den bysantinska hären att de 988 permanentades i en egen arméenhet, det s.k. väringagardet (grek. varangoi), ett elitgarde med uppgift att vakta kejsarens egen person. Detta fortfor de därefter med under minst 400 år, enligt visa källor ända in i 1400-talet.

Ultimates

Väringarna går inte att motstå för en historiofil, och i min berättelses motsvarighet till Konstantinopel, det gyllene Aracanea, finns följaktligen ett garde av nordbor kallade Ultimates, så benämnda efter Ultima Thule, det grekiska namnet på den Yttersta Norden. Att dessa skulle komma att bilda motiv för egna teckningar var närmast självskrivet.

first-gladiator-john-byrneDet kan dock vara på sin plats att åter vidgå att det inte bara är seriös historieresearch som utgör källsprånget för ens alster.  Under 90-talet hade jag tagit intryck av superhjältefiguren Gladiator, som gästat Marvel-publikationerna X-men och Fantastiska Fyran. Gladiator är en extremt mäktig varelse, ledare för den kejserliga vakten i Shi’ar, ett utomjordiskt imperium som förekom ymnigt i X-men-serien.

Gladiator låg i bakhuvudet när jag sedermera skrev fram en av min berättelsevärld A’rataumas mest fruktade stridsmän, den s.k. Akolouthos eller befälhavaren för Nordmannagardet. Kommen från den yttersta Norden under namnet Valdemar, senare uttalat Volodymir, har denne överlevt i över 300 år och tjänat under talrika kejsare, och är numera känd som Monomakhos ¹, en närmast oövervinnerlig stridsmaskin med obrottslig lojalitet till Riket och den sittande kejsaren.

Monomakhos – en bild tar form

Monomakhos akvarell

Monomakhos akvarell

När jag sent omsider kom att illustrera mina bysantinskt baserade nordmannakrigare blev det naturligt att Monomakhos kom att bli den förste att avbildas. Vid det här laget hade min ”metod” för illustrationer med historisk bas grundlagts: fastän de hör till vad som strikt talat är en fantasy-berättelse ligger tyngdpunkten på realism och ett exakt återgivande baserat på källorna och vetenskapliga rekonstruktioner (såsom redovisats i tidigare inlägg  t.ex. bysantinska krigare del 1). Mitt första utkast, spontant tillkommen som en i raden övningar med akvarellpennor under 2015, vilade på mina hågkomster av urkunderna.

Fresco av "Judas Kyss" i Johanneskyrkan i Karsi Kilise från 1212, med varjager som de romerska krigsmännen i bakgrunden.

”Judas Kyss”, fresco Johanneskyrkan i Karsi Kilise från 1212, med varjager som romerska soldater.

Den var inte så dum som första steg den där, och jag beslöt att lägga den som grund för en framtida mer genomarbetad illustration – men inte före en seriös genomgång av källorna. Utkastet hade med den karaktäristiska stora stridsyxa som väringarna behöll från sitt för-bysantinska ursprung och som återges i flera fresker och illustrationer från perioden.

warrior-saint-nerezi-church-serbia

Bysantinskt krigarhelgon, Nerezi-kyrkan, Serbien

Under den mer sentida perioden runt år 1300 som utgör grundvalen för mina illustrationer hade verklighetens varjager i stort sett helt övergått till den omgivande bysantinska kulturens rustning och klädnad – om än av bästa snitt, för de var väl betalda – och det var således huvudspåret jag hade att följa för min bild.

monomakhos-akolouthos-ultimates-bysans-varangian-utkast

Monomakhos teckning under arbete

Tidiga varjager företedde dock antagligen fler kännetecken från sin hemkultur, något som jag beslöt att ta med som en slags medvetna anakronismer för att visa på Monomakhos ålder och sammansatta karaktär. Med akvarellen som bas sattes grafitpennor (2H-8B) till verket, och en skiss växte gradvis fram, fick skarpare konturer, skuggning och detaljer.

Kombinationen av hans pose, parafernalia och detaljer i hans anblick ledde dock till problem, rent historiskt. Det höga håret, inspirerad av ovan nämnde Gladiators tuppkam, är en av dem: den visade sig vid ett närmare påseende vara något av en stridsfråga ifråga om autenticitet ². Samtidigt är Monomakhos renrakad, olikt de flesta varjager eller greker för den delen – det är en medveten avvikelse, som syftar till en mystisk koppling till de gamla legionerna i min berättelse som Monomakhos delar med andra stridsmän (se t.ex. ”Agent 007 i hans kejserliga majestäts tjänst”).

monomakhos-akolouthos-ultimates-bysans-varangian-skiss

Monomakhos färdig teckning m detaljer

Den klara teckningen ovan innehöll mängder av detaljer, från mer utredda sådana som Monomakhos klivanion (fjällpansar), den ovala skölden, det korpformade smycket med mera, till sådana som potentiellt kunde bli helt fel, som t.ex. Monomakhos beväpning.

monomakhos-sepia-varangian

Monomakhos teckning sepiafärgad

Förutom yxan från utkastet valde jag att sätta ett annat  omtalat vapen från Bysans, stridsskäran rhomphaia som skall ha burits av vissa gardesenheter. Eller, min tolkning av den, för det är omstritt hur rhomphaia egentligen tedde sig ³. Nåväl, sådana är den historiskt orienterade illustratörens vägskäl. Den här teckningen skapades redan från början för att få färg, så efter inscanning omvandlades den svartvita skissen till sepiatoner så att den bättre skulle kunna ligga till grund för en bild färglagd med överlagringsteknik.

monomakhos-akolouthos-ultimates-bysans-varangian-base-color

Monomakhos basfärger

Först ut i den processen var att överföra det målade utkastets färgskala till teckningen. Resultatet, som synes till höger, fick bilda baslagret av färg, kompletterad med dels ljusa och mörkare toner, flera skikt av skuggor och blänk och extra kontrast och allt annat gött som gör en vettig färgläggning ovan serietidningsnivå…

aracaneisk-orndekoration-cutUnder vägen gjorde jag ett antal tillägg till den grundläggande teckningen, som Monomakhos mantels örndetalj, vilken också redan tidigare förelåg som ett akvarell, och överfördes till bilden. Den någorlunda färdiga bilden kan ses nedan.

monomakhos-akolouthos-ultimates-bysans-varangian-varing-color

På det hela taget är jag nöjd med vägvalet att satsa på realism och ändå hoppas att Monomakhos tyngd, styrka och farlighet skulle skina igenom. Man kunde frukta att Ultimates befälhavare skulle ha blivit nertyngd av all research och realism och istället satsat på intryck och framställt Monomakhos som ett helt orealistiskt supermonster till karl med flashiga bautavapen och coooola attiraljer. Men sådan är inte min håg. Monomakhos, kejsardömets väktare från Norden, fungerar både som en historiskt belagd illustration av våra förfäders ättlingar i Bysans och min fantasis Aracaneas odödlige gladiator, svuren att försvara imperiets undflyende strålglans under dess sista period av storhet.


Bysantinsk Befälhavare färglagd

⇐Se tidigare historiska illustrationer av bysantinska krigare i ”…(1) En Befälhavare för Aracanea

Se också andra bilder för min fantasis värld, A’ratauma i

Galleri för A’ratauma – The A’ratauma Gallery

—————————————————————

¹ Monomakhos (μονομάχος) av mono makhos – ordagrant grekiska för ”En-stridaren” eller ”Envigaren”. Monomakhos användes också efter den romerska erövringen som grekisk översättning för latinets gladiator (ordagrant ”svärdsman”), och anknyter således till en av förlagorna för figuren.

² Några artiklar om vikingars utseende: se

³ Om Rhomphaia och olika tolkningar av dess design från källorna, se

Bysantinska Krigare (1) – En Befälhavare för Aracanea


…där ett gammalt projekt återupptas: en serie historiskt baserade illustrationer på bysantinska krigare för min berättelses fantasy-Konstantinopel Aracanea.

I flera tidigare inlägg har min fascination för Bysans eller det Östromerska Riket tagits upp. Sedan flera årtionden är det här en av mina favoritstudieobjekt, och förutom ett digert slukande av böcker på ämnet lett till en del egna alster i form av skisser, ritningar, studier av klädedräkter och utrustning från perioden mm.

 Några exempel på bysantinskt inspirerade teckningar

I ljuset av ny litteratur som införskaffats bestämde jag mig under sommaren för att skaka fram några av de senaste två årtiondens studier av krigsmän från perioden från 1000-talet till början av 1300-talet (dvs århundradena före rikets slutgiltiga nerstigning inför fallet 1453), och ge dem en mer bearbetad form, dvs att skapa en serie egna, väl belagda historiska illustrationer.

Jag valde medvetet att avstå från att lägga de många moderna illustrationerna i mitt bibliotek som bas för mitt eget arbete – vitsen är ju att göra något eget och extrahera min personliga syn på Bysans krigsmän, utan för mycket influenser från andra uttolkare. Byzantine_Greek_Alexander_Manuscript_CataphractIstället har jag försökt hålla mig nära de primära källorna, dvs bilder och avbildningar från perioden från 1200-talet till ca 1350 i form av illuminationer i manuskript, mosaiker och väggmålningar, reliefer och statyer – för att nämna de viktigaste (se t.ex. bokillustrationen från 1300-talet till höger). Som omtalats i inlägget ”Konstnärliga källor del 1” är dock sådana källor inte alltid så lätta att tolka – de kan vara otydliga eller, påverkade av samtida konventioner som lägger sig som ett filter som kan förvränga vår bild av de verkliga förhållandena under perioden. De är också ofta ofullständiga, och ger oss begränsade exempel och perspektiv på det avbildade.

EBysantinsk tung Scutatoin annan källa utgörs därför av trovärdigt och historiskt genomarbetade reproduktioner av samtida utrustning. Man måste dock se upp med att utan vidare acceptera de tolkningar som dessa reproduktioner bär på. Oaktat att de kan ge ett starkt intryck av äkthet kan de ofta vara väldigt spekulativa, och främst värde har därför sådan som iordningsställts av experter på områden, som t.ex. rekonstruktionen av en bysantinsk infanterisoldat ovan, av bysans-historikern Timothy Dawson.

Grunden för en del av bilderna jag hade i åtanke gick därför tillbaka till vad jag kallar mina ”bildanteckningar”. Genom åren har jag med några snabba penndrag försökt man fånga det viktigaste i en visuell idé eller intryck, som man sedan kan ta fram – en direkt motsvarighet till de skriftliga anteckningar som fyller ens bokhyllor. Nedanstående utgör ett hopklistrat kollage på en serie bildanteckningar av mina första studier av Bysans, från 90-talet, var och en av dem med en vidhängande mer detaljerad kladd som kunde användas som bas för en riktig teckning.

Studier bysantinska krigare

Studier bysantinska krigare

En av figurerna i den där kladden, en befälhavare med svärd och mantel till vänster om samlingens mitt, fick bli mitt första test case för de nya illustrationerna.

Arakansk Befälhavare Byzantium Bysans_02På den individuella kladden framgick hans rustning och klädedräkt lite tydligare – men också, vilket delvis är poängen, att man lärt en del sedan dess tillkomst. Hans hjälm, axelremmar och detaljerna i hans fransade kjol och underarmsskydd behövde tydligt uppdateras i ljuset av dessa fördjupade studier.

Byzantine_soldier fresco_from_St-LucasOaktat att jag hade en rätt klar vision av hur de där detaljerna borde se ut och avbildas gick man ändå en runda bland de samtida illustrationerna, som t.ex. väggmålningen till höger. Där stötte man på lite otippat en av den historiske illustratörens dilemman: nämligen en detalj om vilket det råder skilda meningar om i bysantinska studier och tolkningen av källorna.

Byzantine_icon_St-Mercurius_1295I det här fallet var det axel -och överarmskydden: debatten rör huruvida vad som avbildas i källorna är pteruges, en slags rörliga läderband bekanta redan från antiken; eller om de är raka metallband, fortsättningar från den bysantinska lamellrustningen klivanion som täckte bålen.

Det här är ett sådant läge då man som illustratör får chansen att bestämma hur den dåtid man skildrar egentligen såg ut. Mitt omdöme, efter att ha läst publikationer från flera parter och studerat källorna (se t.ex. den serbiska väggmålningen från 1295 som verkar visa på pteruges) är att läderfransarna fortsatte att brukas parallellt med järnbanden, och troligen återkom under 1200-talet. Jag beslöt att köra med dem snarare än metallvarianten.

Allt det där återspeglades i processen som kan ses i sina steg nedan.

...m återställd svärta

…m återställd svärta

Först växte en skiss fram, fick skuggning, detaljer och en tydlig form. Den färdiga teckningen scannades sedan in och fick lite korrektion av den svärta som förloras under inläsningen.

Slutligen hade en riktig teckning av en bysantinsk befälhavare trätt fram –  se den till höger. Den var inte dum den där, och nästa logiska steg, att färglägga den, kom därför naturligt.

Arakansk Befälhavare -färgtest Byzantium Bysans_1Här kom åter den gamla kladdskissen till bruks igen – redan för flera år sedan hade en färgskala tagits fram för framtiden, med blåa toner som dominerade. Jag beslöt mig för att tillämpa det färgvalet på min teckning, med en mångfald överlagda semitransparenta färglager för önskad effekt. Bysantinarna var mycket förtjusta i mönster och brodyrer på sina kläder, så för att göra den mer autentisk lade jag under färgläggningens gång på mönstring för befälhavarens tunika, samt också gyllene detaljer på hans kjol av läderband. Förstärkning av mörka partier och högdagrar samt andra effekter för variation av nyanser på olika material lades därefter på.

 

Arakansk befälhavare färglagd Byzantium Bysans Resize

Resultatet ovan var uppmuntrande. Det kan inte betvivlas att färdighet i användning av t.ex. Photoshop och dess 3D-baserade tekniker antagligen skulle kunna göra mycket för att förbättra resultatet, men det duger för mina förutsättningar. Det är en inte helt och fullt fotorealistisk look, men tillräckligt detaljerad och korrekt i sina detaljer för att fungera som illustration av en bysantinsk befälhavare under 1200-talet.


monomakhos-akolouthos-ultimates-bysans-varangian-varing-colorSe nästa del om historiskt inspirerade illustrationer på Bysans-temat i ”Bysantinska Krigare (2) – En Fantasy-väring i Österled”⇒

 

En Fager Fantasy-Italienska 2: nya figurstudier


Några förflugna ord ledde till några otippade skisser som mynnade ut i ett dito inlägg, fast på ett bekant tema: porträtt, figur -och nakenstudier för en fiktiv karaktär. Den sköna Renata de Mazzatti inspirerade till några nya skisser och teckningar.

Ibland är det bra att bejaka det oplanerade. Första titeln på det här improviserade alstret var ”Kan man provocera sig själv?” – för att det var vad som hände. I det tidigare inlägget ”En Fager Fantasy-italienska (…) får färg” om färgläggningen av en gammal tuschbild, omnämnde jag en passant att alla blyertsskisser av min fiktiva karaktär Renata de Mazzatti gått förlorade. Det där låg sedan och gnagde- jag hatar att förlora material. Och rätt snabbt bestämdes det således att frångå turlistan och istället rätta till detta gruvliga fel. Och så som skedde kom de mjuka blyertspennorna (2B-6B) fram, med fart och entusiasm, närmast som en gammal skuld som man till slut kunde gottgöra.

Ava Fabian letters to PB 1986

Ava Fabian 1986…

Som tidigare nämnts kom den visuella inspirationen till Renata-karaktären från playboymodellen, tillika film & TV-personligheten Ava Fabian, som fick sitt brake på 80-talet. Hon var verkligen vacker, Ava, och på ett intressant sätt dessutom – undertecknad har en svårartad fäbless för just italienska skönheter, och mest av alla de som åldras väl.

Ava Fabian convention pics 1990s AVA7

…och ett dussin år senare

Ava tillhör den extremt selekta grupp personer för vilka åldern snarast verkar öka på det fysiska och sensuella behaget. Bilder av Ava i varierande grad av avslöjande ljus och påklädning genom åren ger vid handen att hon behållit sina åtråvärda drag och figur lååångt utöver vad moderna skönhetsbehandlingar och ingrepp kunde göra utan en underliggande naturlig och varaktig grund. Grunden för att teckna henne med intryck från flera decennier, då hennes uttryck och kropp förändrades och fick ny karaktär, var således ovanligt passande för min fantasis Renata, som gradvis slutar åldras och fortfarande är förförisk efter 200 år i min berättelse.

Jag började med ett porträtt i 4B blyerts, kompletterad med en profilstudie – båda för vilka jag hade förlagor som grund, men för vilka jag lät  fantasin att söka sig fram och finna vad som är önskvärt för min Renata.

Renata de Mazzatti skiss blyerts porträtt & naken pose 1 Ava Fabian resize

För porträttet av Renata lades emfas på de utmärkande, starka dragen i hennes ansikte: de starka ögonbrynen, den bestämda hakan och generösa munnen. Profilen blev sisådär, men jag blev nöjd med frontalporträttet, där det lyckades att skänka Renata lite mognad i uttryck och ansiktsdrag.

Ava Fabian lingerie catalogue 1980s

Ava Fabian som underklädesmodell, 80-talet…

Till det kom vad som började som en ren kladd, en slags kroppstudie-bagatell längst ner på papperet som sedan växte ut till en skiss av Renata i sensuellt avspänd avklädning, oplanerad och spontan som hennes pose, tidlös och distinkt inte sönderbantad och söndergymmad som kvinnlig fägring numera ofta gestaltas.

Ava Fabian red temptation

…och strax före millennieskiftet

Med både lust och viss förväntan läts grafiten fortsatt spilla ut på papper, och till fortsättning valde jag en full figurstudie från 3 olika perspektiv. Som i tidigare porträtt – och figurstudier användes förlagor som inspiration och korrektiv, snarare än direkta motiv – jag ville själv utforma Renatas kroppsbyggnad och figur, förvisso med Ava som bas men fritt, med egna poser och kontroll över detaljerna. Renata är inte lika stark och atletisk som de minst lika intagande Kati och Corinna, föremål för tidigare sådana studier, men ändå förstås frisk och ovanligt välnärd för sin tid, tack vare sin aristokratiska börd. Än mer än sin inspiration Ava Fabian skulle Renata vara slank, men inte mager, med tydlig yppighet, men inte uppallad och överdriven i sin kropps rondörer. En ungdomlig men ändå fullt ut kvinnlig figur.

Renata de Mazzatti skiss blyerts Nakenstudie Ava Fabian 2 resize

De blev i alla fall inte en total förolämpning för sinnet, de där studierna, trots sin snabba och fria tillkomst. Och det är med tillfredställelse som jag noterar att de omedelbart kom att fylla sitt syfte – den klarhet och distinkta känsla för Renatas figur och utseende som de gett, gav nästan omedelbart upphov till mer skisser på Renata i olika situationer och utstyrslar från min berättelse. Hon är en tacksam modell. De nya klädstudierna och tablåerna som påbörjat kommer också säkerligen att förevisas här, vad det lider.

Se fler bilder från min fantasy-värld i:

Galleri för A’ratauma


Renata de Mazzatti, färglagd & monterad

⇐ Se föregående inlägg om den sköna Renata: ”En Fager Fantasy-italienska: Renata de Mazatti får färg

En Fager Fantasy-Italienska: Renata de Mazzatti får färg


En kvick studie över en av mina berättelses karaktärer drog iväg, kompletterades med historisk research och fick slutligen lite färg på sig efter flera år i ”att göra”-högen.

Det här är ett typiskt exempel på hur skrivande, ritande och historisk research kompletterar varandra. I min berättelse om A’ratauma, ”Tvillingvärlden”, förekommer en karaktär vid namn Renata de Mazzatti, dotter till en annan figur, Claudio de Mazzatti (som förekommit i ett tidigare inlägg) men med en viktigare roll.

Fantomen nr 2 1975 Fången i VenedigRenata-figuren var ursprungligen närmast direkt utlyft från ett historiskt Fantomenavsnitt ”Fången i Venedig” från 1986 (eg. ett omtryck fr. nr 2 1975), där den vackra och rådiga Renate di Mascarelli får Fantomen på kroken. Avsnittet inspirerade mig till ett rollspelsäventyr där en god väns rollspelskaraktär, den strulige Jack, fick träda in Fantomens ställe.

Ava Fabian PB flag color bikini

Ava Fabian

Oaktat att Fantomen är en tecknad serie, sökte min hjärna efter andra visuella inspirationer för att tänka sig den intressanta Renata, och kom så småningom att vila på ett utseende draget från den Italienättade amerikanska modellen/ skådespelerskan och utviksflickan Ava Fabian, som kom för mina ögon under andra hälften av 80-talet. Förutom sin uppenbara sex appeal verkade Ava passa såtillvida att förutom att hon lyckades slå mynt av sin skönhet längre än de flesta sådana modeller också hade framgångsrika affärer såsom krogverksamheter mm vid sidan av, och överhuvudtaget verkade vara en  driftig person inom ramen för sin miljö.

Ava Fabian vidcaps ww211ddSå som sker, fäste jag några av mina intryck av Renatafiguren på papper så småningom. Under 90-talet var man inte så noga med sådant som att bevara ordentliga utseendestudier, och mina ursprungliga blyertskisser har tyvärr sedermera gått förlorade.

Målning klänningar 1300-tal

Urkund klänningar 1300-tal

Det som fanns kvar var ett utkast av Renata i en formlös klänning. Flera år senare, på 2000-talet, kom den där i dagen när jag studerade medeltida klädedräkt, och blev en slags praktisk bas för minneskladdar… Resultatet blev en serie tuschskisser baserade på exemplar av senmedeltida (1300-tal) kläder, med Ava/Renata som modell. Helt spontant växte den ut till ett slags collage av henne i lite olika utstyrslar, med ett porträtt och även hennes far Claudio med på ett hörn.

Renata poster tusch italiensk medeltid resize fr Ava Fabian

Det var ju inte bortkastad tid den där, oaktat sin krokiga bana och obefintliga teknik. Porträttlikheten med Ava Fabian var det lite si och så med, men själva kläderna var ju inte dumma. Provisoriskt nöjd (finns det någon annan sort?) lade jag undan bilden, utan att annat än flyktigt funderande på om man inte borde fortsätta med den. Men lustigt nog upprepade sig historien med att Renatabilden knöt an till studier.

Casa de Mazatti & Renata de Mazatti vapensköld coat of arms

De Mazzattis vapensköld. Designen från familjens ättenamn -av mazza, (ital.) slagträ eller klubba. Renatas personliga variant har en röd ros.

I början av år 2016 ägnades en viss tid åt förkovran i heraldik och förmoderna symboler och emblem överhuvudtaget – och då kom som av en händelse den där bilden upp igen. Under arbetet med att förse riken, men också viktiga ätter och bemärkta personer med passande vapensköldar och emblem kom jag att påminnas om den bemärkta ätten de Mazzatti och utformade dess vapensköld (se ovan).

I samband med det kom jag att betrakta den gamla teckningen på Renata och hennes far, och den gamla Vore det inte Kul Om?-djävulen kom upp till ytan igen. Vore det inte kul att färglägga hela bilden, och kanske kombinera den med lite andra element? När en sådan tanke fått fäste i hjärnan är det bara en tidsfråga innan något sker, och vóila…Renata poster tusch italiensk medeltid color fr Ava Fabian

Förutom färgläggningen av Renata själv lade jag utöver hennes personliga vapensköld den mäktiga stadsstaten Lacunias emblem lite i bakgrunden för att visa på hennes hemort. Lacunia, motsvarande medeltidens Venedig, är en viktig plats i mina berättelser, och tanken kom för mig att ytterligare visa på dess betydelse för Renatas roll i handlingen genom att infoga en av mina kartor för min värld A’ratauma som bakgrund… Resultatet, efter lite micklande med färger och lagereffekter, kan ses ovan.

Se fler bilder från min fantasy-värld i:

Galleri för A’ratauma

Krigets Odjur får färg


En av 2016s färgläggningsövningar – ”Krigets Odjur”, med den monstruöse Djaq-Chigin och hans olyckliga offer på slagfältet har fått lite färg på sig.

Det här en teckning som förevisade i flera inlägg redan 2011 (se ”Djaq-chigin – Odjuret”).

Djaq-chigin spetsar mongol t häst m mask

Djaq-chigin spetsar mongol t häst m mask

Bilden av den Djaq-chigin, den odödlige krigaren, förkroppsligandet av krigets och dödandets väsen, ingår i vad som numera är en svit bilder kretsande kring Alla Drabbningars Moder – kriget mellan Kiralatet och Karakhanatet, mellanösterns två stormakter i mina berättelser om A’ratauma – tvillingvärlden. Hans story har förändrats under vägen. Från att ha varit en av Kiralatets odödliga, har Djaq-chigin nu bytt sida – och står i Karakhanens tjänst. Bunden av en förtrollad mask och nära nog oförstörbar utgör han Karakhanens ultimate livvakt, men kastas också ut i kriget i svåra lägen: detta är dock förenat med stor fara, för bärsärken Djaq-chigin utför sina order blint, bokstavligt och utan hänsyn till vilken sida ett upplevt hinder står på.

Djaq-chigin 'odjuret' spetsar mongol ny mask color m bakgrund

Med hälsogudarnas hjälp kunde denna sommar teckningen liksom flera andra alster få lite uppmärksamhet igen, vilket var passande då dess motiv, den flerhundraårige krigaren Djaq-chigin genomgått flera förändringar över tiden – som sagts inte enbart av visuell art. Med datorns hjälp, jobbande i GIMP med flera lager färg och lite effekter, har tuschteckningen av den till tänderna rustade Djaq-Chigin fått en passande finish mot bakgrund av en rökfylld himmel. Hans omfattande men historiskt korrekta lamellrustning, med Pelusiens lejon som kännetecken, blev OK, liksom den stackars häst han spetsar tillsammans med ryttaren.

Fler bilder på den brutale Djaq-chigin kommer i framtiden: två av mina berättelses hjältinnor kämpar mot honom vid olika tillfällen, vilka kommer att bli föremål för egna teckningar och/eller målningar vad det lider.

Se fler bilder från A’ratauma i:

Galleri för A’ratauma

 

De Spanska Härjarna – del 2


Några egna historiska illustrationer på temat Almogávars.

Som framgick av inlägget ”De Spanska Härjarna del 1” var Almogávars namnet på en för sin tid ovanligt skickliga och framgångsrika krigare, hemmahörande i norra delen av den spanska halvön och stridande för alla de medeltida spanska kungarikena, från Portugal i väst till Kastilien-Leon i centern och Aragonien-Katalonien i öst.

Almutamers – mina egna Almugávars

I mina berättelser, utspelande sig i den fiktiva världen A’ratauma, ”tvillingvärlden”, har jag valt att benämna motsvarigheten till almugávars det snarlika Almutamers – roten är här arabiska al-mudammir (المدمر), ”härjare” (eng. ravager), för deras aggressiva krigsföringsstil.

Almutamer helfigur AlmogavarsDen första skissen, utförd i mjuk grafit, föreställer en erfaren och stridshärdad almutamer, som kombinerar almogavars klassiska utrustningsdetaljer som azcona-spjuten och cuytello-dolk med en eklektisk stil, typisk för en berest legosoldat. Förutom de tjocka benlädren, ett typiskt plagg hos almugavars för att skydda benen när man snabbt tog sig fram i stenig eller buskbemängd terräng, bär han fjällharnesk av läder. Denna är en bysantinskt inspirerad variant, med ett bältesharnesk över bröstet, och skulle varit något av det tyngsta en sådan här krigare normalt bar.

Almogavar gallerhjälm fence helmet pef_5612Hjälmen är intressant variant som avbildats i flera konstverk och historiska illustrationer av almugavars. Istället för att bilda en hel skål över skallen bestod den av ett slags galler av stålband över huvudet. Om designen påkallades av  resursbrist ifråga om smide på högre nivå förtäljer inte källorna.

Från den första bilden växte skissandet ut med flera varianter på almutamers i varierande poser och vapen, förevisande flera av deras olika stridssätt.

Almutamers Almogavars blyertsteckning resized

Almutamers blyertskisser

Coltell spanish shortsword spanska kortsvärd

Almutamers ursprung framgår av de typiska läder – och pälsdetaljerna från deras hemmiljö i bergen, och sådant som de macheteliknande coltell-knivarna som var almogavarens klassiska sidovapen. Den almutamer som står i begrepp att kasta sitt tunga kastspjut bär förutom den en mängd små kastspjut (dardos) i ett koger vid höfterna. Till skydd bär han en adarga-sköld i härdat läder, av nordafrikanskt ursprung men populär i hela den iberiska halvön.

Perpunt - stoppat läder för bål

Perpunt – stoppat läder för bål

Under de Sicilianska Aftonsångs-krigen 1282-1302, och senare även i Grekland, verkade almogavars under flera år i nära samröre med flottstyrkor, närmast som amfibietrupper. Strid på och från skepp ställer avståndsvapen i förgrunden, och almogavars anpassade sig till omständigheterna. Den armborstförsedde krigaren illustrerar detta. Utöver sitt armborst är han på den mer välrustade sidan, med en neddragen ringbrynjehuva (coif) som komplement till sin stålhjälm. På bålen bär han en tidig form av s.k. perpunt (fr. pourpoint), ett vadderat läderskydd som spreds från just Spanien och sedermera blev vanlig i hela västern.

Inom sin egen grupp var verklighetens almugavars en tämligen jämlik kommunitet, som valde sina ledare från gruppnivån och uppåt. Dessa ledde större avdelningar från hästrygg, och utsåg också beridna spanare och ordonnanser. Detta ledde till att almugavars utvecklade en hästburen gren – de förblev dock i allt väsentligt en infanteristyrka kompletterad av kavalleri, inte olikt de forna romerska legionerna.

Almutacen Almogavars Adalid

Almutacen

När deras betydelse för krigföringen ökade började den aragonska kronan att gripa in i almogavars befälsstruktur, genom att bekräfta eller utse befälhavarna för deras expeditionsstyrkor, de s.k. adalid. Dessa kom snart att integreras i den spanska adeln.

För att illustrera detta gjorde jag en skiss av en Almutacén, en befälhavare för min berättelses almutamers, försedd med mer avancerad rustning, snarlik något av det senaste av vad en spansk adelsman i början av 1300-talet skulle ha burit.

Bracamarte spansk falchionÖver en kort ringbrynja bär min almutacén en pansarskjorta (coat-of-plates), bestående av metallplåtar fastnitade under en läderväst överdragen av sammet. På armarna har han för sin tid moderna ledade vambraces (armbågs-och underarmskydd) av läder. På benen bär han lårhöga ridstövlar av bysantinsk typ, där övre delen kan fällas ner. I händerna har han en s.k. bracamarte, en spansk variant av Falchion, ett tungt huggsvärd populärt i hela västerlandet.

Så småningom infann sig lusten att färglägga de här skisserna. Som metod valde jag överlagringsteknik i dator, såsom man skulle göra med svartvita foton. Först ut var den första skissen, som fick bilda experimentgrund för det vidare arbetet ifråga om färgskala, antal lager och deras inriktning. Jag jobbar fortfarande med mus och inte ritplatta, så det blev en del petmeck med det där, speciellt när det gäller de viktiga högdagrarna. Färgerna är övervägande bruna och naturnyanser – passande för bergsmän utan vare sig tillgång eller användning för den skinande plåt som annars alltid får representera perioden.

Från den första figuren ovan byggde jag ut färgen för övriga, med lite olika klipp och varianter för hur de alla skulle fogas samman. Färgskalan skiftades åt att bli lite mindre mättad, men med mer skiftande färger. Almutacéns rustning och klädnad mest av alla förstås – denne skulle också troligen stå ut som den som kunde unna sig färgrikare klädnad, till skillnad från sina råbarkade underlydande.

Almutamers flaggaVid det här laget hade förstås tanken att göra en samlingsbild av de olika almutamers utkristalliserats tydligt, och jag började fundera på en lämplig komposition och bakgrund. Den detaljen löstes genom att ett stridsmärke eller flagga för Almutamers, sådana som oberoende förband började använda just under 1300-talet. Designen målades först för hand i akvareller, och fick sedan lite färgbehandling för att fogas samman med resten av elementen.

Så fogades allt samman, på en bakgrund av åldrat pergament för att passa med såväl färgskalan som epoken.

Almutamers Montage m kant Almogavars resized

Almutamers Collage

Den blev ju inte så dum den där – den sammanfattar väl de intryck jag har fått av almugavars, inspirationen för min världs almutamers, som spelar en framträdande roll i min berättelses första del och även framgent kommer att dyka upp i denna turbulenta tidsålder, inspirerad av världen för 700 år sedan.

———————————

Almutamer helfigur Almogavars← För första delen på temat almugavars, se inlägget ”De Spanska Härjarna del 1


För en introduktion till Almogavars, se artiklar på Wikipedia,

Uppsatser och längre bloggartiklar om Almogavars:

Böcker om perioden rörande Almogavars:

  • J.N. Hillgarths ”The Spanish Kingdoms 1250-1516: vol. 1 1250-1410”, av Oxford University Press 1976 presenterar den miljö och kontext som Almogavars verkade i och deras kampanjer
  • Om den Aragonska kronans storhetstid och expansion och almogavars deltagande i denna se ”The Medieval Crown of Aragon” av T.N.Bisson, från 1991, Oxford University Press
  • Bysans/Östroms möte med Almogavars tas upp i John Julius Norwichs standardverk”Byzantium – the Decline and Fall” av Viking (Penguin Group) från 1995.
  • El Cid and the Reconquista 1050-1492”, nr 200 av Osprey Publishings illustrerade handböcker om militär historia, behandlar spanskt medeltida krigsväsen i breda drag med välgjorda illustrationer.

Det finns flera live-rollspelare som ägnar sig åt Almogavar-temat, de flesta förstås i Spanien. En ambitiös sådan är ”Compañía Almogávar de Zaragoza”, med events varje år. Flera av live-aktörerna i fotografierna ovan kommer från deras led. Deras hemsida (Almugabar.com) innehåller mängder av information om Almogavars, tillgängligt för alla spansktalande.

De Spanska Härjarna del 1.


Den som inte kommer iväg på semester får istället ägna sig åt utflykter i sinnet. Senaste tidens läsning har sålunda fokuserat på det medeltida medelhavet – och på det sätt som tvångsklottraren funkar också gett upphov till några teckningar och färgläggning av skisser.

Först av alla, en märklig spansk företeelse kallade… Almogávars.

Almogávars betecknade ursprungligen band av soldater rekryterade bland den härdade befolkningen från bergen i norra Iberiska halvön, inte olikt andra höglandskrigare som skottarna, gascognarna/baskerna och Bysans akritai. Såsom hemmahörande i en delvis laglös och krigisk ursprungsmiljö hade de rykte om sig att vara benägna på lokala småkrig, oro och våldshandlingar, vilket kan ha varit motivet för deras namn, vars rot tros vara arabiska المغاور al-mughāwir, vilket ungefär betyder ”Upploppsmakare, Orosstiftare”.

Almogavar live-spelare m de Aragonska färgerna

Almogavar live-spelare m de Aragonska färgerna

Som en avvikelse från den dittillsvarande utvecklingen i Västeuropa, som framemot 1200-talet dragit starkt åt att hävda rytteriets vikt på slagfältet och förband dessa med adeln, den högsta samhällsklassen, tog monarkerna i Kastilien-Leon och Aragon-Katalonien, och senare även Portugal, villigt chansen att binda Almogávars band av fotsoldater till sig och mönstra dem för sina krigståg. Från slutet av 1100-talet och framåt finner vi därför regelbundet almogavers i de iberiska kungarnas tjänst, först mot morerna i södra Spanien och sedan vidare.

Almogavars i krönika om majorcas erövring ca 1230

Almogavars i majorcas erövring ca 1230

Överallt visade sig almogávars trots sin lätta utrusning och blygsamma ursprung vara mycket effektiva mot en mängd olika motståndare, från fientligt infanteri till arabiskt rytteri, tunga feodala riddararméer, turkiska nomader och östeuropeiskt kavalleri. Under sina kampanjer blev de mer och mer organiserade, så att tids nog hela expeditionsstyrkor på tusentals almogavárs, understödda av egna beridna enheter, kunde sättas in i krig.

Den Katalanskt-Aragonska Expansionen 1200-1300-talet

Den Katalanskt-Aragonska Expansionen 1200-1300-talet

Fastän de verkade för alla de spanska monarkierna kom almogávars att få en speciellt viktig roll i den Aragonska kronans expansion österut i medelhavet, då almógavars kom att utgöra en viktig komponent i alla konflikter med koppling till inte bara kronan utan också katalanska kommersiella intressen. Deras slagkraft blev känd för det vidare Europa när Sicilien kom under aragonska kronans makt efter 1280, vilket ledde till de s.k. ”Sicilianska Aftonsångs-krigen” (1282-1302), då de starkt bidrog till att slå tillbaka den franska invasionen av Aragón 1284-1285, framgångsrikt försvarade Sicilien och så när erövrade södra Italien från de angevinska kungarna av Neapel.

Raggiga men hårda (?)Almogavar-lajvare

Tidskorrekt raggiga men glada Almogavar-lajvare

Det bör noteras att almogavars inte var någon homogen grupp. Flerdelen delade en viss gemensam kultur från sina högländer, men de kunde stamma från herdar, förrymda slavar, skogsmän, avdankade knektar, jordlösa bergsbönder med mera. Deras etnicitet var antagligen övervägande aragonskt, men där fanns också basker, katalaner, occitaner, andalusier mfl. En betydande andel var av muslimsk eller blandat ursprung, och de fortsatte att inkorporera folk där de for, så att italienare, greker, slaver och turkar kom att inlemmas i deras led. Deras identitet som självständiga krigare, inte underställda feodalherrar, var det som gav dem motivation och gruppsammanhållning, det och den legosoldatskultur som de bar med sig från sin rekryteringsregion i takt med att nya generationer av män kom iväg på krigståg.

Även om de alltid behöll vissa trohetsband till Aragonien började kompanier av almogavars framemot 1300-talet att bete sig allt mer självständigt, och snart nog hade de gjort sig bemärkta över hela medelhavet som skickliga och hänsynslösa legosoldater, vars göranden och deltagande i krig kom att inverka stort på flera staters utveckling. Speciellt allvarligt blev deras inblandning i det Östromerska/bysantinska rikets politik från 1303 och framåt.

Almogavars and the Byzantine Empire 14th Century

Almogavars krigståg i Bysans på 1300-talet

Almogavers kom österut efter de sicilianska krigens slut i jakt på ett krig att ägna sig åt, och det hårt pressade Bysans muslimska fiender erbjöd en from förevändning till det. Saker började först väl, med flera otippade segrar i Mindre Asien: men sedan kom de efter övergrepp mot den grekiska befolkningen på kant med sin uppdragsgivare. Efter ett ömsesidigt utbyte av massakrer och förräderier satte de av, besegrade några av småstaterna på grekiska halvön och upprättade helt sonika en slags rövarsstat i Thessalien och Aten (1311-1390).

Almogavars & Byzantine Emperor

Almogavarer och deras befälhavare Roger de Flor paraderar för den bysantinske kejsaren Andronikos II Palaiologos 1303

Almogávars härjningar i Bysans bidrog starkt till dess försvagning och sönderfall under 1300-talet, och förebådade det kaos som senare tiders legosoldater, de ”Fria Kompanierna”, skulle bringa till Frankrike och Italien under 100-årskriget ett par generationer senare. Det förebådade också det vanrykte som almogavars med rätta drog på sig, inte bara för att återkommande bete sig ovanligt hänsynslöst och brutalt mot såväl sina fiender och den civilbefolkning som kom i deras väg, utan också för deras ovilja att anpassa sig till mer stabila och civila förhållanden. I Spanien ägnade sig t.ex. band av almogavars regelmässigt åt kidnappningar av muslimska undersåtar även under fredstid.

Almugavar reenactor

Almogávar rollspelare m lätta kastspjut

Almogávars verkade först som lätta förband av spjutmän, även brukande kastspjut (azcona) och mindre svärd, ibland kompletterat med armborst. Till skydd bar de sköld och lätt rustning, ofta bara päls och läderskydd – endast undantagsvis ringbrynja. Men de var väl klädda för växlande väder, kunde jaga, spana och röra sig diskret, och Almogávars kom således speciellt till sin rätt i samverkande smågrupper utövande gerillaliknande krigföring sådan som var vanligt i den oregelbundna och bergiga spanska miljön men också passade på t.ex Sicilien, Grekland m.fl. platser.

Illustration av Almogávars utrustning. Notera de föga "ridderliga" vapnen, som slaktarkniven/kortsvärdet Coltell eller Cuytello, och Azcona, kastpjuten.

Illustration av Almogávars utrustning. Notera de föga ”ridderliga” vapnen, som slaktarkniven/kortsvärdet Coltell eller Cuytello, och Azcona, kastpjuten.

Med sin lätta beväpning och vana att snabbt ta sig fram över terrängen var de mycket rörliga och slog till snabbt och överraskande. Som legotrupper tog de också till sig utrustning och taktiska grepp från platser där de stred, och i de större grupper som opererade efter slutet av 1200-talet visade de sig kunna genomföra frontalattacker på öppna fält, brukande sådant som linjeformeringar, bildande häck, mm, och kunde därvid stå emot allt utom det tyngst rustade rytteri.

Almogavars shieldwall escudos

Almogavar sköldvägg

Almogavars fortsatte att strida i de spanska kungadömenas tjänst under 1400-talet, men stabiliseringen av gränsen mot det kvarvarande muslimska kungadömet Granada i söder, samt förändringen av krigföringen och den gradvisa återkomsten av effektiva infanterienheter i västerländska arméer under denna period gav mindre och mindre utrymme för deras särpräglade stridssätt och organisation.

Almutamer helfigur Almogavars

Almugavar

Man hör ännu om Almogavars deltagande i de portugisiska kungarnas attacker i nordafrika, och Spaniens krig i södra Italien t.o.m. sekelskiftet 1500, men därefter försvinner de ur källorna som ett samtida fenomen.

Läsningen om de här stökiga killarna, i vilka jag förkovrade mig eftersom deras motsvarigheter förekommer i en av mina berättelser, inspirerade till flera skisser under resans gång – så funkar hobbykluddarens hjärna. Den första av flera blyertsskisser kan ses här till höger. Övriga kommer att redovisas i ett eget inlägg:

De Spanska Härjarna -del 2” ⇒ Almutamers Montage m kant Almogavars resized


För en introduktion till Almogavars, se artiklar på Wikipedia,

Uppsatser och längre bloggartiklar om Almogavars:

Böcker om perioden rörande Almogavars:

  • J.N. Hillgarths ”The Spanish Kingdoms 1250-1516: vol. 1 1250-1410”, av Oxford University Press 1976 presenterar den miljö och kontext som Almogavars verkade i och deras kampanjer
  • Om den Aragonska kronans storhetstid och expansion och almogavars deltagande i denna se ”The Medieval Crown of Aragon” av T.N.Bisson, från 1991, Oxford University Press
  • Bysans/Östroms möte med Almogavars tas upp i John Julius Norwichs standardverk”Byzantium – the Decline and Fall” av Viking (Penguin Group) från 1995.
  • El Cid and the Reconquista 1050-1492”, nr 200 av Osprey Publishings illustrerade handböcker om militär historia, behandlar spanskt medeltida krigsväsen i breda drag med välgjorda illustrationer.

Det finns flera live-rollspelare som ägnar sig åt Almogavar-temat, de flesta förstås i Spanien. En ambitiös sådan är ”Compañía Almogávar de Zaragoza”, med events varje år. Flera av live-aktörerna i fotografierna ovan kommer från deras led. Deras hemsida (Almugabar.com) innehåller mängder av information om Almogavars, tillgängligt för alla spansktalande.

En Ny (-gammal) Värld del 2 – Om Kartritandets Historia


Om kartor –  från antiken till begynnelsen av den Moderna Epoken, från Väst till Öst – och tillbaka igen.

Det var verkligen ett bra tag sedan, men sent omsider blev det dags att ta upp tråden för ett ämne som upptagit undertecknads tid som en del av arbetet med att skildra en fiktiv, förmodern eras geografi och som anknyter till ett tidigare inlägg: funderingar och tankar kring en av mina favoritobjekt ur historien – nämligen historiska kartor.

Kartan i Medvetandet

Kinesisk Karta ancient-chinese-anomalous-maps

Äldre Kinesisk Karta

Något som direkt slår moderna betraktare är att kartor från före den moderna epoken verkar…fel. Man ser knappt vad de föreställer, storleken på landmassorna är konstig, hela länder och världsdelar fattas ofta. Så hur kunde kartorna vara till någon nytta?

Först måste man minnas att förmoderna människors förmåga att exakt eller objektivt skapa sig en bild av sin omvärld i stor skala var begränsad, och att de därför hade inte samma upplevelse av avstånd och geografisk utsträckning som vi. De betraktade sin värld utifrån mer strikt mänskliga perspektiv – upplevelsen av avstånd och rum mättes utifrån hur snabbt det gick att ta sig fram med tidens färdmedel, inte i neutrala termer. Uttryckt på ett annat sätt – det fanns inget ”fågelperspektiv” som kunde korrigera de missuppfattningar av avstånd som är ofrånkomliga i ett läge där man hela tiden rör sig sakta längs själva landytan.

13th C apocalypse map asia & africa

Kristen 1200-talskarta av Asien & Afrika från Apokalyps, m Edens lustgård längst i öst

Det här gör att kartorna får en delvis annan innebörd – för oss är själva relationen mellan de många utmärkta platserna oftast den viktigaste egenskapen hos en karta. Men för äldre tiders kartor är själva ansamlingen och listandet av landmärken på ett mer visualiserat sätt i sig ofta den viktigaste poängen. Kartan blir i sig mer av ett slags listande av platser i ett diagram, inte olikt moderna tunnelbane- och tågkartor som inte heller har realistiska avstånd mellan de viktiga punkterna som främsta mål. Till det kom också att vad vi skulle kalla kulturella eller ideologiska förhållanden kunde prägla framställningen av kartor; hur viktig en plats eller region var berodde på dess ekonomi och/eller symboliska kapital, vilket tenderade att påverka detaljgrad och centrering av kartorna.

Mapa Mundi 1300 AD map karta

Världskarta ca 1300 – syntes mellan ptolemeisk geografisk karta och kristen ”Kosmisk” karta m Jerusalem i centrum

Kartor påverkades ofta också ofta av ideologiska faktorer som satte en religiöst eller kulturellt korrekt världssyn, eller en strävan att visa en ordning av världen som var meningsfull i relation till den rådande världssynen, före en ”objektivt” korrekt geografi. Gränsdragningen mellan de här faktorerna var dessutom inte så uttalad – det framgår t.ex. av att man ofta skildrade periferin av kartors motiv  som skådeplats för diverse mytologiska landmärken eller monster.

Vidare var kartor, och själva vanan att betrakta världen med en dylik referens, något som var förbehållet en ytterligt snäv krets av människor. Det var under upptäckternas tid och uppvarvningen till den europeiska upplysningen och imperialismen som kartor blev självklara referenser för en vidare personkrets. Dessförinnan var kartor något som nästan bara intellektuella och deras furstliga sponsorer ofta kom i kontakt med. Det betyder inte att kartor inte uppskattades eller saknade syfte även för en vidare krets, om de kunde få tag i dem: till exempel producerades resekartor, som t.ex. de på romerska vägar, eller av pilgrimsleder osv. Dessa var nyttiga artefakter – men så pass sällsynta att de flesta som skulle behövt dem för krig, resor eller förvaltning måste klara sig utan dem. Och det gjorde de också, eftersom kartor inte präglade deras syn på världen som de gör för oss.

Romersk vägkarta peutinger-table-map-Rome to sicily

Romersk Vägkarta

Season of the witch medieval-maps

Nicolas Age pekar på kartor i 1300-talspastichen ”Season of the Witch”

Det här är något som många nutida berättelser med ”historisk” prägel får om bakfoten vilket framgår av otaliga böcker, filmer och TV-serier, och deras benägenhet att ”smuggla in” kartor i handlingen och låta kreti och pleti hantera och agera utifrån dem. Detta torde ha varit enormt sällsynt i en förmodern verklighet, och utgör till stor del ett tankefel.

Game Of Thrones Map-Featured-050715

En av många kartfunderingar i den medeltidsinspirerade fantasyserien ”Game of Thrones”

Studiet av  kartor  är dock i sig ett rikt och fascinerande forskningsfält. Och för den som till äventyrs är intresserad av den verkliga historien utgör den tidiga kartografins historia, före den moderna teknologins och navigationens ankomst, en svåremotståndlig lockelse. En som går bortom studiet av gamla tiders kvarlevor – kartor har estetiska kvalitéer och kan vara mer eller mindre vackra som konstverk. Och som all konst, kan de också säga oss oväntat mycket om de människor som velat fästa en vision om sin omvärld på pränt med kartors hjälp. Något som framgår redan av en kort exposé av några viktiga hållpunkter i kartritandets historia.

Redan de gamla Grekerna…

Den grekiska civilisationen får ofta utgöra startpunkten för västerländska skildringar av världshistoriens utveckling – som om det inte funnits tidigare riken och kulturer annorstädes, flera med en rik historia tusentals år före de oborstade inbyggarna på några öar och bergiga kuststräckor runt egeiska havet kammade till sig.

När det gäller kartografi är dock detta grepp mindre omotiverat än i de flesta fall, vilket till viss del beror på just den grekiska kulturens begynnelse. Grekerna var inte de första kartritarna, men de fann sig splittrade, utspridda i olika konkurrerande statsbildningar, och dessutom tvingade att befatta sig med sjöfart och resande under framväxten av sina många stadsstater på ett sätt som stimulerade försök att visuellt skildra avstånd och färdvägar mellan deras spridda bosättningar längs östra medelhavet. Det här bidrog antagligen till att utveckla ett öga för detaljer parat med en ambition att återge världen såsom de verkligen fick intrycket att den var.

Grek kartor Homeros Hecateos Strabo Ptolemeus maps 900 BC-160 AD

Utvecklingen av Grekiska kartor från Homeros 900 FKr till Ptolemeios 160 EKr

Grekisk kartografi fick ytterligare skjuts av att det antika Hellas, som stiftat bekantskap med det väldiga Persiska Världsriket på 500-talet FKr, under Alexander den Store erövrade denna och därmed stora delar av den civiliserade världen från Egypten till Hindus. Efter det tog den grekiska studiet av den vidare världens geografi fart, och under de följande århundradena kom den hellenistiska, grekiskt påverkade kultursfären att producera en mängd seriösa kartografer som försökte återge den då kända världens geografi  – iaf så exakt som tidens mentalitet medgav. Att sistnämnda är viktigt att hålla i åtanke framgår av kartornas fokus och perspektiv. Östra medelhavet förblir centralt och mest noggrant återgivet, med en avtagande nivå av exakthet ju längre bort därifrån man kommer. Med ökande kunskap förskjuts dock centrum något, och en ökande insikt blir tydlig: att yttervärlden är mycket större och mer varierad än vad de tidiga grekerna kunde ha föreställt sig.

Pompeianus Mela world map karta 60 AD

Romersk Karta av Pompeianus Mela ca 60 EFkr

Den här utvecklingen fortsatte efter att den grekiska världens ersattes, eller kanske snarare övertogs, av det likaledes kosmopolitiska Romarrikets aegis. Kulmen av antik geografi nåddes således under Romarriket med sådana kartritare som Ptolemaios. Dennes världskarta var så detaljerad, vid och omfattande i sin ambition att avbilda all den för romarna och grekerna kända kunskapen om geografi att den blev en standard som kom att överleva romarrikets fall och som både västerlandets, den ortodoxa världens och viktigast av allt, Islams karografer och geografer utgick från i över 1000 år.

Muslimerna tar över Stafettpinnen

Byzantine Greek world map from Ptolemy's first (conic) projection -Codex Vaticanus Urbinas Graecus 82, Constantinople c 1300

Bysantinsk karta från Ptolemeios i konisk projektion

Muslimerna erövrade stora delar av det Östromerska riket och kunde tämligen direkt inkorporera dessas geografiska och kartografiska kunskaper för sitt växande imperium. Intresset för kartografi i den muslimska världen hade dock också andra rötter. Dess andliga centrum i Mecka, mot vilken de troende dagligen hade att vända sig varhelst de befann sig i det vidsträckta kalifatet, inympade i muslimerna en särskild relation till ett ”långt bort” som både var avlägset men också ständigt närvarande, och ett behov av att ta ut avstånd och riktning dit. Att en rättroende helst skulle företa sig en Hajj, en pilgrimsresa till den heliga staden, ökade bara på detta.

Al_Masudi's_Map_of_the_World 871-957 CE karta

Världskarta av Al-Masudi 871-957 EKr

Uppsättandet av det abbasidiska Kalifatet i Bagdad 750 AD sammanföll med den gyllene eran av muslimsk vetenskap, då lärda och skrifter från när och fjärran ansamlades i Bagdad och andra centrala orter, och lärdomscentra som ”Vishetens Hus” etablerades för att översätta och bygga vidare på den kunskap som dittills uppnåtts. En av dessa vetenskaper var kartografin, och parallellt fanns också ett stort intresse för angränsande vetenskaper som navigationskonst och astronomi.

TabulaRogeriana 1154 based on al-Idrisi _upside-down textoriented

Tabula Rogeriana fr. 1154 baserad på al-Idrisi (upp och ner)

Kalifatet hade en distinkt fördel när det gällde att samla in och förvalta just de grekiska framstegen på olika områden. Stora stycken av den hellenistiska världen hade hamnat under dess spira, och det saknades under de första århundradena inte intellektuella som behärskade de relevanta språken.

Ottoman World map miniature 1583AD

Ottomansk världskarta 1583 (upp o ner)

Sålunda bevarades och förfinades de antika kartografernas verk, till vilken de islamiska lärde kunde bidra med det väldiga arabiska imperiets geografiska insikter. Även efter det abassidiska kalifatets förfall och skingrandet av de centrala muslimska lärdomscentra fortsatte en hög nivå av kartografisk ambition att upprätthållas.

Piri Reis ottoman atlantic map 1513 piri_dunya

Piri Reis Atlantkarta m sydamerikansk kustlinje 1513

Det turkiska Ottomanska Rikets uppstigande till en världsmakt under 1500-talets första år såg ett återuppsving för muslimsk kartografi. Ottomanska sjöfarare som Piri Reis mfl. införlivade allt mer detaljer och exakta angivelser från sina vittfamnande expeditioner i ottomanernas tjänst, från indiska oceanen till södra Afrika – och dessutom en beredvillighet att ta till sig de nya upptäckter som västerländska sjöfarare som Columbus lagt i dagen.

Det ottomanska rikets definitiva nedgång som stormakt på 1700-talet fick dock se den egna kartografiska traditionen gå samma väg, och inhemska ottomanska kartor fick så småningom vika för de allt mer exakta västerländska kartverken.

Det kosmiska Indien

Hur lyckosamt för världen Islams bevarande och utvecklande av antikens kartografi var framgår tydligt när man jämför med en annan högkultur som skulle ha kunnat utveckla denna vetenskap, nämligen Indien. Indien bidrog förvisso indirekt till inte bara geografins utan alla moderna vetenskaper genom sina landvinningar på det matematiska området, som utvecklingen av det moderna decimala nummersystemet. Men, och detta var inte ett isolerat fenomen, det kom främst att bli andra, framför allt araberna/muslimerna från kalifatets tid och framåt, som kom att bruka dessa insikter på ett praktiskt sätt. Detta omfattade även kartografin.

Jain cosmic map

Jainistisk Kosmisk karta 1500-talet

Merdelen av de inhemska Indiska kartor som levt kvar till idag har ett helt annat fokus: nämligen på kalendrar och astronomi, för konstellationerna och andra kosmiska landskap snarare än den materiella världen.

Det fanns geografiska kartor även i Indien, men bruket av övergripande storskaliga verk med ambition att korrekt återge geografiska data i visuell form, såsom världskartor, hade aldrig den spridning som de fick i västerlandet eller islams värld.

Mughal-riket i norra Indien 1732

Mughal-riket i norra Indien 1732

Vad som återstår från 1500-talet och framåt som vi skulle känna igen som ”riktiga” kartor är av begränsad art, både till storlek och syfte. Sålunda finner man några spridda exemplar för militära kampanjer, för folk & -landräkningar och andra sådana småskaliga  bruk; men av större verk jämförbara med den muslimska och västerländska ansatsen finns mycket lite inhemskt kvar. Det är först med ankomsten av framför allt muslimsk kartografi till Indien som regionala och storskaliga kartor börjar produceras i större skala.

Indo-Islamic world map, Muhammad Sadiq Isfahani, Jaunpur 1646–47

Indo-islamisk karta av Ifahani, 1646

Fjärran Östern

Det anses numera, och på goda grunder, oftast inte fruktbart att tala om ”Fjärran Östern” som en indelning av världen. Men att denna enorma region, innefattande Japan, Koreahalvön och Kina trots sina stora inre variationer, liksom västerlandet och islams värld delade en delvis sammanhållen intellektuell kultur kan heller inte gärna förnekas. Detta framgår till exempel på det kartografiska området, där man till skillnad från Indien utvecklade en praktiskt inriktad och omfattande tradition av  storskalig kartografi.

För regionens gigant, det väldiga ”Mittens Rike”, låg Kina i centrum – förstås. Den kulturella och geopolitiska drive som kännetecknas av de återkommande centralt styrda imperier som präglat Kinas historia framgår tydligt av de kartor som bevarats från 1100-talet och framåt. Detta särdrag gav goda incitament för att visuellt återge de många städerna och viktiga vattenlederna, med fokus på att återge de interna förhållandena i vad som sågs som den centrala, relevanta delen av världen, dvs. Kina.

China and the Barbarian Countries. Engraved in stone in Fuchang in about 1136

Kinesisk karta, Fuchang 1136

Kinas kartografiska utblick fick en skjuts framåt efter mongolrikets instiftande och sedermera erövring av Kina under 1200-talet, inte helt olikt vad som var fallet med grekernas utökade världsbild under den hellenistiska eran. Men till skillnad från grekerna, som hur vitt de än kom att sträcka sig ändå var akut medvetna om att de bebodde endast en mindre bit av den kända världen, var Kina med sin imperietradition och sin väldiga och mer sammanhållna geografi och befolkning mindre benäget att skifta fokus från sitt eget kärnområde till en vidare värld.

Da Ming Hu Yu Ti – kinesisk Indienkarta ca 1390

Det var inte så att Kineserna var omedvetna om en vidare värld därute – enstaka kartor över t.ex. Indien visar att de hade tillgång till data för att visualisera världen bortom sin egen sfär. De var bara inte speciellt… intresserade av vad som låg bortanför Mittens Rike med dess satelliter.

Det är ett vittnesbörd över den kinesiska tankemässiga dominansen över ”sin” region, att denna inställning att betrakta världen utifrån deras något snäva stormaktsperspektiv kom att prägla även Korea och Japan, riken och kulturer med egen kartografisk tradition. Dessa byggde mycket på kinesiska förlagor, men kom att utöka dem med mer detaljer kring sina egna närområden, och rent generellt genom att tydligare återspegla sådant som kustlinje och öar utanför det kontinentala fastlandet. Trots det kom arvet från den kinacentrerade världsbilden att ligga kvar som ett slags inlandstillvänt fokus – det kan t.ex. noteras på hur noggrant flodernas utsträckning är inritade i den koreanska kartan nedan, något som skvallrar om dess syfte och prioriteter.

Korean General Map Of Distances And Historic Capitals ca1470

Koreansk världskarta 1470

Japan, som i större utsträckning än Korea dessutom led av en slags inhemsk inåtvändhet, inte minst till följd av dels attackerna från mongolerna på ön på 1270 -och 80-talen samt den starka begränsning av kontakter med yttervärlden som blev följden av Tokugawa-shogunatets instiftande på 1600-talet, fortsatte inte desto mindre att producera nyttiga kartverk. Att de trots sin relativa isolering var beredda att ta till sig ny information om och av yttervärlden framgår t.ex. av nedanstående karta från 1600-talet, som har en mycket vidare utsträckning än kinesisk-inspirerade kartor traditionellt haft, inkluderande Indien och persiska viken.

Japanese 17th C Map East Asia & India

Japansk 1600-talskarta över Östasien och Indien

Trots den höga nivån och brett förankrade traditionen av inhemsk kartografi som sprang från denna region, kan man sammanfattningsvis se att även denna så småningom fick ge vika för den mer vittfamnande och expansiva tradition som anlände från västerlandet från och med den tidigmoderna epoken och framåt.

Kinesisk karta Matteo_Ricci_Far_East_Map 1602

Kinesisk karta 1602 kopierad av Matteo Ricci

Sistnämnda understöddes av en allt mer ambitiös strategisk och vetenskaplig grundval, som efter att ha inkorporerat vad som var nyttigt från andra högkulturer, sammanfogade dessa till den allt mer precisa och exakta kartografi som utgör basen för dagens kartor.

Tillbaka till Västerlandet

Medeltida Karta Map Tavola_di_Velletri 1430 AD

Tavola di Velletri, italiensk karta 1430 AD (upp och ner)

Mellan senantiken och högmedeltiden beskrev kartografin, som mycket annat i väst, en utveckling av först skarp nedgång, då den antika världens skrifter och kunskap delvis skingrades och den intellektuella kultur som dessa vilade på ersattes av annorlunda världsbild, för att sedan åter expandera utifrån en ny platå.

Ptolemy_cosmographia_1467_-_arabian_peninsula

Zamoyski-kodexen (1467), ptolemeisk karta m uppdaterad arabisk halvö

Flera faktorer möjliggjorde för detta kulturella avstamp. Den avgörande kontakten med islams kartografer och återupptäckten av de antika geograferna sammanföll med en tid av politiska omvälvningar då Europas horisonter breddades och öppnades upp för en större värld, först efter mongolernas erövringar på 1200-talet och sedan med sökandet av nya vägar österut vilka oförhappandes ledde till upptäckten av en helt ny världsdel – Amerika.

Ptolemeisk karta uppdaterad för Norden – se dock hur Grönland tänktes hänga ihop m Ryssland. Från Zamoyski-codexen 1467

Ptolemeisk karta uppdaterad för Norden – se dock hur Grönland tänktes hänga ihop m Ryssland. Från Zamoyski-codexen 1467

Liksom tidigare grekerna hade västerlandet under dessa förhållanden och fas av sin utveckling närmast en fördel i att vara splittrat i konkurrerande riken och maktområden. Dessa hade olika inriktning och intressesfärer – men delade en gemensam intellektuell horisont som därmed breddades åt flera olika riktningar samtidigt.

Fra Mauro världskarta 1459 AD (upp och ner)

Fra Mauro världskarta 1459 AD (upp och ner)

Medeltida kartor utveckling Medieval world Maps_1

Utveckling av Västerländska kartor 1320-1459

Mångfalden ökade vidare möjligheterna för patronskap, dels av de färder och den utforskning som bildade basen för intresset av den vidare världen, dels incitament för att skapa sig överblick av de nya horisonter som öppnade sig. Upptäckaren Christofer Columbus är ett talande exempel: han var genuesare, verkade först bland de maritimt expanderande portugiserna, för att sedan byta patron till de spanska härskarna när han inte kunde få utlopp för sin ambition i Portugal. Utrustad med det senaste av världskartor, som felaktigt uppskattade storleken på den eurasiska landmassan (se t.ex. Behaim nedan), reste han ut i det väldiga blå och snubblade över en helt ny kontinent – som han till råga på allt envist vägrade tro var något annat än Ostindien till sin död.

Martin Behaims världskarta från 1493, uppdaterad 1507

Martin Behaims världskarta från 1493, uppdaterad 1507

Columbus och många andra lyckosamma resandes strävanden återspeglade också en intellektuell kultur på uppbrott, där nyfikenhet och en tämligen aggressiv expansionslusta tilläts ta sig nya uttryck och premieras på ett sätt som tidigare inte skulle varit fallet. Det bidrog till att ett fokus på upptäckter och radikal uppdatering av vad man dittills känt till kom att prägla den nya europeiska vågen av kartritande, vilket gavs ytterligare skjuts av att man tog sig till platser som man dessförinnan antingen aldrig hört talas om (som Amerika), eller varit avskurna från (som Indiska Oceanen).

Nicolay de Caveri, circa 1505

Världskarta av Nicolay de Caveri 1505 med nya kontinenter

Breddningen av Västerlandets världsbild var speciell i och med att den kom att domineras av färder på havet, något som i jämförelse med en mer inlandsbunden utblick gav ytterligare incitament, inte bara åt kartritande utan av anknutna kunskapsfält, som navigationskonst och astronomi. En slags dominoeffekt uppstod där de fysiska upptäckterna och därpå följande kartografiska visualiseringarna av dessa stramades upp och drev på en allt snabbare och bredare utveckling av alla vetenskaper: ett tydligt exempel är letandet efter en säker metod att mäta longitud på världshaven, en utmaning som drog in några av världens främsta hjärnor i flera sekler och markerades av parallella framsteg inom kronografi, astronomi, geografi och mekanik.

Alla dessa faktorer möjliggjorde för västerlandets utforskare och kartografer att sträcka sig ut och bli den civilisation som blev först med att bese och visualisera hela världen, både bildligt och sedan även konkret. När västerlandet gick in i upplysningseran hade man skaffat sig ett nästan oöverkomligt försprång i kunskap och förmåga att mäta upp världen, något som blev tydligt i den totala dominans som västerländska kartverk kom att få, och återspeglade den dominans som västerlandet kom att få som den första verkligt globala civilisationen mot andra hälften av 1700-talet.

Världskarta1507 AD world map

Världskarta ca 1507 EKr.

—————————————————————————–

Om några berömda kartor i kartografins historia, se t.ex.

  • Claudius Ptolemaios och dennes kartor, som kom att dominera världsbilden i väst, se Wikipedia: Ptolemy och Wikipedia: Geography (Ptolemy)
  • Tabula Rogeriana var en beskrivning av den då kända världen med tillhörande karta, av den arabiske geografen al-Idrisi, tillkommen 1138-1154. Se Wikipedia: Tabula Rogeriana.
  • Martin Behaim och dennes berömda världsglob, på vilken han projicerade en uppdaterad Ptolemeisk karta, föregick upptäckten av America och bildade kulmen av den medeltida kartografin, se Wikipedia: Martin Behaim
  • Globus Jagellonicus från 1510 är den äldsta existerande jordgloben med den Amerikanska kontinenten, se Wikipedia: Globus Jagellonicus

Om navigationskonstens historia se https://en.wikipedia.org/wiki/History_of_navigation

Om resande och kartografi i den klassiska västerländska eran se https://en.wikipedia.org/wiki/Travel_in_Classical_antiquity

Om Christofer Columbus och betydelsen av upptäckten av Amerika:

Om utvecklingen av världskartor, se Evolution of the World Map

Många fina exempel på förmoderna kartor finns på Bloggen ”Ancient World Maps

Om utveckling av en Islamisk Kartografi:

Se om Indisk Kartografi under medeltiden se Artwis.com – Cartographic tradition of India

Studiet av historiska kartor bjuder ännu på en del kartografiska kontroverser om vad kartorna egentligen avbildar eller syftar på – och vissa har t.o.m. storpolitiska implikationer till denna dag. Se några exempel nedan:

En återfunnen akvarell-bagatell


En försvunnen snabbakvarell dyker upp igen.

Att tappa bort prylar kan verkligen vara ett irritationsmoment. I slutet av förra året, när stapplandet med akvarellfärger pågick som bäst, gjorde jag flera ”snabbakvareller” direkt på akvarellblock. De flesta av de där scannades in  – men en föll bort, och när den gjorde sig påmind i år kunde jag för allt i världen inte hitta originalet. Flera varv av frenetiskt letande gav inget resultat, men så, för några veckor sedan, kom den upp igen bland några lösblad från ett annat block. Lite hurra – för jag gillade den där.

Tanken med snabbakvarellgrejen är att se om man med några extremt snabba penseldrag kan fånga ett ögonblick, i det här fallet en tänkt scen, i flykten. Denna lilla bagatell till målning var inspirerad av en scen i en av mina berättelser, där de två kvinnliga protagonisterna Kati och Corinna har en pratstund i samband med att Corinna kommer med ett tygstycke för att torka sig med till Kati, som badar i en skogstjärn.

Kati & Corinna i skogstjärn akvarell m tuschpenna

Den är inget speciellt för någon annan, men jag tyckte ändå det var ett slags framgångsrikt försök. Mitt i en tät skog, bland mossiga stenar på kanten av ett stilla vatten, står de tvås karaktär och sinnesstämning trots det enkla upplägget fram lite grann. Kati ser inte besvärad ut, hon är obehindrad av sin nakenhet och ser rakt på sin samtalspartner, medan Corinna har blicken något sänkt, som om hon var lite avig eller obekväm i situationen.

Den där snabba lilla kludden lovar trots allt lite grann – tanken är att producera fler av de där storyboard-aktiga småmålningarna till mina berättelser, både de om Prinsessan Julia som tillägnas Alma, men också för andra berättelser. Dess återfinnande får bli en passande återkomst till bloggen, som legat nere i flera månader då annat viktigare och tyvärr tristare fått dominera ens tid.

 

En helt (?) Ny Värld del 1 – Om Kartor i Fantasyvärldar


En serie på temat kartor, deras användning, utformning och design, för att avsluta i några egna alster. Först en kritisk utblick på kartor i litteraturen, närmare bestämt inom fantasy-genren.

Jag gillar kartor. En bra karta ger information som kan hjälpa en att orientera sig i en oklar situation eller reda ut motstridiga intryck, och kan väcka nyfikenhet på det som ligger utanför det som är känt för en redan. Kartor har också en relation till makt: dels genom att visa och välja mellan viktiga företeelser och bena ut gränser för inflytande; men de har också medvetet brukats som instrument för att hävda anspråk och mana till krig och konflikter. De kan samtidigt vara väldigt snygga – kartors estetiska värde skall inte underskattas, och många är sannskyldiga konstverk, lika mycket gjorda för att pryda palats och offentliga rum som för att upplysa.

Det finns alltså goda skäl för berättelser, och i förlängningen litteratur i allmänhet, att göra bruk av kartor. Kartor kan ge ökad konkretion till en litterär framställning, något som blir särskilt värdefullt om handlingen utspelar i en obekant verklighet, uppdiktad eller inte, med många geografiska markörer i texten. Då kan en karta förankra handlingen och karaktärerna i en sammansatt och sammanhängande miljö som därmed får fastare konturer, och som tillåter läsaren att vidga perspektiven och förstå de mer vida implikationerna av storskaliga skeenden som t.ex. krig eller konflikter i handlingen. Och så vidare.

Det är dock bara i vissa genrer som ovanstående argument fått brett genomslag. Ett exempel på en litteraturkategori med acceptans för kartor är ungdomslitteratur. Det ”pedagogiska” draget får där ostört matcha de unga läsarnas tänkta behov av att ”kolla upp” var saker är och därmed sätta dem i kontext, och antas ge en uppmuntran att läsa vidare.

Neverland Peter Pan JM Barrie Map karta

Karta till JM Barries ”Landet Ingenstans”, miljön till berättelserna om Peter Pan (utvecklad mellan ca 1904-1928)

Barn- och ungdomsböcker har dessutom generellt tillåtits behålla en mer öppen attityd till att lyfta fram visuella inslag som komplement till en text – och en karta är ju en form av illustration. Detta framhävs också av att kartor i ungdomsböcker ofta är utsmyckade med diverse miniatyrbilder och andra dekorativa drag, samt inte sällan vackert och tydligt färglagda.

Map of Oz karta trollkarlen från Oz Frank L Baum

Karta för Landet Oz för Frank Baums ”Trollkarlen från Oz” (1900)

Treasure island Skattkammarön map karta Robert Louis Stevenson

Robert Louis Stevensons egen karta till ”Skattkammarön” (1883)

En annan men ofta överlappande genre där kartor varit vanligt förekommande är historiska romaner, där den har gamla anor ända från 1800-talets framväxande marknad av äventyrslitteratur för såväl vuxna som barn och ungdomar. Förekomsten av kartor inom den historiska genren utgör ett erkännande av att dessa är ett hjälpmedel för att orientera sig i en miljö som antingen kan vara en uppdiktad del av berättelsen, alternativt behandlar många orter som är viktiga för var berättelsen utspelar sig eller var aktuella under dess period, men som idag kan kännas obekanta för moderna läsare, antingen för att de är främmande och ”exotiska”, alternativt fallit i glömska och obemärkthet.

Conn Iggulden Map gengis Khan Bones of the Hills Bergens Väktare

Karta till ”Bergens Väktare” av Conn Iggulden (2008) från bokserien ”Erövraren”om Djingis Khan och mongolernas välde på 1200-talet

Exemplet ovan är för övrigt demonstrativt för att de här kartornas syfte är mer av en snäv referens jämfört med barnlitteraturens: ju mer vuxentillvända böckerna är, desto mer mer avskalade och instrumentella tenderar deras kartor att vara, med det utsmyckande dragen och färgerna mestadels frånvarande.

De två ovanstående exemplen ger en ingång till varför den genre där kartor kanske fått sitt allra största genomslag varit den framväxande fantasy-litteraturen, eller närmare bestämt i de subgenrer av fantasy som utspelar sig i helt uppdiktade miljöer. I än större grad än i historiska romaner utgör sådana världar miljöer annorlunda än de vi känner, där de orter eller geografiska enheter som vi annars kunde använda som hållpunkter ofta helt saknas. Många gånger intar just den uppdiktade världen en förgrundsplats i berättelsen – och för sådana mer utbyggda fantasivärldar är kartan närmast ett måste för att orientera sig bland vad som annars kan bli en ogenomtränglig massa av namn och platser.

Utifrån författarens perspektiv är kartornas huvudsakliga syfte alltså att orientera läsaren i den fiktiva verkligheten, och genom att bidra med en sålunda förklarad miljö hjälpa en följa författarens historia, avsikten med dennes berättelse. Men en bild sägs ju säga mer än tusen ord, och i den information som inryms i kartornas design och omfattning finns också andra mindre avsiktliga omständigheter som kartorna lägger i dagen. Det kan därför vara på sin plats att närmare skåda själva kartornas utformning, för att peka på vissa särdrag som förekommer hos många fantasykartor, enskilt eller ibland överlappande.

Shannara world Map Terry Brooks

karta för Terry Brooks ”Shannara”-trilogi från 1977 och framåt

En av de vanligaste kännetecknen för fantasykartors estetik är deras avsteg från moderna topografiska konventioner och mer abstrakta framställningsformer till förmån för avbildande symboler för geografiska och topografiska företeelser, som grupper av små berg för att föreställa bergskedjor, grupper av träd för skog osv. Det här greppet har tydliga arkaiserande avsikter – det skall skänka betraktaren känslan av något ”ålderdomligt”. I själva verket såg förmoderna kartor inte ut så – det är ett nästan helt och hållet modernt grepp med rötter mer i barnboksillustrationer och dito kartor än befintliga medeltida eller antika kartor.

Det är inte alla fantasykartor som följer den här mallen – se exempelvis kartan till Robert Jordans ”The Wheel of Time”-böcker (På svenska ”Sagan om Drakens Återkomst”, 1990-2013), som är påtagligt ”topografisk” och modern i sitt utförande. En annan avstickare är kartorna till Robert E Howards ”Conan”-serie (se längre ned).

The Wheel of Time Map robert Jordan karta

Många fantasykartor är tämligen begränsade i sin omfattning, främst för att handlingen i de gestaltade berättelserna likaledes är förlagd till en begränsad region, inte sällan bara ett enda ”land” eller rike. Det här är mest påtagligt för fantasyriken med barn & ungdomar som målgrupp, men är vanligt även för ”vuxenfantasy”. Ett exempel ur högen är Stephen Donaldsons ”Krönikorna om Thomas Covenant” från 1977 och framåt: i sin grundform utgör den ett typiskt exempel på en kompakt och ”lokal” ram för handlingen och den för läsaren presenterade världens beskaffenhet.

"Landet" i Stephen R Donaldson böcker om Thomas Covenant

”Landet” i Stephen R Donaldson böcker om Thomas Covenant

Karta för C.S. Lewis värld Landet Narnia (1949-1954) med omgivningar

Karta för C.S. Lewis värld Landet Narnia med omgivningar

Ett drag som ofta åtföljer mer geografiskt begränsade fantasylandskap på karta är en ”enkelriktad” geografi, vänd helt och hållet i en enda riktning. I sådana miljöer är fantasylandet ofta omgivet av amorfa, diffusa trakter avgränsade av någon bergskedja eller ödemark, inte sällan en stor öken i söder eller isbelagt trakt i norr. Inom dessa ramar för utbreder sig då det beskrivna landet eller länderna ut sig, inte sällan med en kuststräcka som återstående geografisk avgränsare. Att det här är förekommer inte bara hos småskaliga kartor framgår t.ex. av grunddragen till kartan som illustrerar C.S. Lewis Landet Narnia-värld (1949-1954) .

Även mer storskaliga fantasyvärldar framstår ofta som påtagligt kompakta och kontinentala i sin grunddesign, i meningen att den mängd stora och medelstora öar, bukter och vikar, innanhav och sund som sätter sin prägel på vår världs geografi inte sällan till stora delar är frånvarande. Man kan fråga sig om detta beror på kartritarens brist på intresse för geografi eller en begränsad utblick av andra orsaker. Men tendensen är tydlig: fantasyvärldars omfång och kustlandskap är ofta mycket mindre varierade än den verkliga världens geografi, och det här draget är förekommande över ett brett spektrum av fantasyvärldar, även sådana som direkt knyter an till vår verklighet. Kartan över Robert E Howard till böckerna om Conan Barbaren (från 1932 och framåt) kan tjäna som exempel: den bygger på skisser av författaren själv och avbildar den ”Hyboriska världen”, vars länder och riken alla förhåller sig direkt till motsvarigheter i den verkliga världen. En väldigt… hoptryckt och utslätad sådan.

Conan Hyborian age map Robert E Howard marvel karta

Robert E Howards ”Hyboriska Värld”

(Notera att denna karta avviker från den ”avbildade” stilen – den består enbart av gränslinjer och text med rikena färglagda för att skilja dem åt: dess slagsida stark åt det politiska, med fokus på städer och stater.)

Den kompakta världsnormen verkar ha gett upphov till en motreaktion bland vissa författare, speciellt sådana som också bryter mot andra normer på fantasyns område. Ett exempel är Michael Moorcocks värld till böckerna om Elric av Melniboné nedan).

The Young kingdoms elric of melnibone Michael Moorcock map karta

The Young Kingdoms – skådeplats Michael Moorcocks böcker om Elric av Melniboné

Ett ännu mer påtagligt exempel bland tongivande fantasyverk utgörs av Ursula K LeGuins kartor till hennes ”Övärlden”-trilogi (från 1968 och framåt). Ursula K LeGuin skall själv ha ritat de första utkasten – och hon utformade sin Övärld som en dramatiskt annorlunda miljö, starkt avvikande från den kompakta och kontinentala normen. Hennes berättelser utspelas istället i en värld utformad som en arkipelag av många små öar.

Övärlden Ursula K LeGuin earthsea_map karta

Ursula K LeGuins Övärld

Det kan noteras att den här skillnaden i geografi motsvaras av en skillnad av mer allmänt slag: nämligen att LeGuin på flera punkter avviker från den rådande normen att basera sin fantasyvärlds kulturella och etniska miljö på europeiska förbilder – snarare tycks invånarna i hennes värld ha mer paralleller med en slags avancerade polynesier eller indonesier.

Ingen diskussion om fantasygenrens världsbyggen bottnar ordentligt utan att ta upp den monumentala betydelse som J.R.R. Tolkiens mäktiga verk haft, och detta gäller även kartor. Framväxandet av Arda, Tolkiens värld, skedde under en mycket lång tidsrymd från redan innan den första publicerade berättelsen ”The Hobbit” (”Bilbo, en Hobbits äventyr” på svenska) 1936 och var därefter stadd i ständig utveckling fram till dennes död 1971 – och bortom i själva verket, då mycket av hans ofullgångna material redigerades och sammanställdes av hans son fram till 1996.

Tolkiens Midgård middle-earth-thrors-map Bilbo KartaRedan från början visade Tolkien att han insåg kartors möjligheter. Hans första bok, ”Bilbo – En Hobbits Äventyr” inte bara har kartor till berättelsen utan också i den: i klassisk skattsökarstil börjar det hela med att dvärgarna företer en karta som visar vägen till Ensamma Berget – och som läsaren också kan se, således bildande en bro mellan narrativet och läsarens egna intryck.

Tolkiens Midgård wilderland mörkmården BilboNär Tolkien sedermera gick vidare och utökade sin fantasivärld anlitade han utbildade militära kartografer för att färdigställa småskaliga såväl som storskaliga kartor till sin ringtrilogi.

Ifråga om design kan man konstatera att många av de troper som redan tagits upp är närvarande i böckerna, som bruket av föreställande element för att markera sådant som berg, skogar med mera. Tolkiens värld är vidare en tämligen ”kompakt” värld: även fast kusterna inte saknar variation är frånvaron av viktiga öar och halvöar påfallande, och landmassan är samlad i en två stora och kompakta jättekontinenter, med undantag för det tämligen kortlivade Numenor under andra Åldern.

Tolkiens Midgård LotRmap

Något som borde framgå av exemplen hittills och som skiljer ut fantasykartor från mer realistiska dito är att de tenderar att blanda kategorier av element som skall förevisas på kartan. Miljömässiga företeelser som berg, skogar och öknar, samt hydrologiska sådana som floder och sjöar, blandas ofta friskt med mänskliga kulturella objekt som städer, fästningar och ruiner, politiska indelningar av riken och territorier, samt inte sällan etnografiska, som folkslag allt på samma ställe. Den här bristen på systematik bottnar främst i utrymmesbrist förstås – samt att kartan ju ska vila på vad som är relevant i berättelsen – att det då blir lite blandade kort gör ofta inte så mycket.

Man kan se en viss utveckling av många av de här troperna över tid. Ett exempel kan ses på kartan över David Eddings ”Belgariad”-värld från 1989 och framåt. Den faller in i kategorin av väldigt jord-lika världar kulturellt sett. Dess geografi består inte av en utan två kompakta kontinentrektanglar som står sida vid sida åtföljda av ett hav. Det här visar ändå på en viss utveckling rent geografiskt – trots den kompakta grundstrukturen finns det betydande öar och inbuktningar på båda kontinenterna. Designen är också baserad på topografi och undviker avbildande fantasytroper som små ritade världskedjor – något som verkar bli populärt på senare tid.

David Eddings Belgariad Map karta

Map the_south_a_clash_of_kings George R Martin A Song of Ice and Fire kartaAnvändningen av fantasykartor fortsätter att utvecklas in i våra dagar. Dagens fantasynestor George R Martin har en mängd kartor till sin romansvit A Song of Ice and Fire. Utformningen av hans romanvärld,  det västliga Westeros och Sommarhavet i sydöst där merdelen av handlingen utspelar sig, erbjuder en välkommen variation från de stora klonkiga kuber till länder och kontinenter som fantasykartor annars haft att avbilda. George R Martin har i själva verket gjort en sak av att lyfta fram inte bara geografins roll, utan andra materiella förhållanden som klimat, resvägar och farbarhet vilka spelar framträdande roller i hur handlingen i böckerna utvecklas. Och sällan har väl behovet av just kartor varit så stark som i dennes böcker med sina många parallella handlingstrådar åtskilda åt av stora avstånd.

The World of A Song of Ice and Fire map George R Martin karta

Exemplet ovan utgörs av postern till A Song of Ice and Fire, och utgör en väldigt snygg variant av ”topografiskt” inriktad karta – själva böckerna är försedda med mer klassiska svartvita kartor med små träd och annan fantasybuskis.

En intressant utveckling på fantasykartans område utgör för övrigt av TV-serien baserad på böckerna. Där görs det en sak av kartan på ett för undertecknad väldigt tilltalande sätt genom introt till varje avsnitt. Det här utgör ett nytt sätt att greppa kartans syfte, ett som också lyfter fram de estetiska möjligheterna med en snygg karta som kompanjon till själva läsar- eller i det här fallet, tittarupplevelsen.

Redigerad kompilation av intron för avsnitt i säsong 1-4

Ovan har främst anledningarna till att alls ha med kartor och hur dessa då utformats berörts. Men det bör noteras att det också finns författare och läsare som menar att kartor i någon mening står i motsatsställning till läsupplevelsen i och med att bläddrandet i kartor avbryter flödet i -och tar en ur det pågående föreställandet av skeenden baserade på själva läsandet. Detta är en legitim invändning, men synes också begränsad till en tämligen snäv läsart, och bygger på en underskattning av läsarens förmåga att ”stanna kvar” i handlingen även fast man avbryter för att kolla in kartan. Man kan lika gärna vända på det och påtala att för den som vill och kanske har ett större behov av ett makroperspektiv – ett som författern för övrigt inbjuder till genom att alls ha geografiska markörer – så är frånvaron av en karta för att orientera sig svårt irriterande och att det tar en ur handlingen och gör det svårt att läsa vidare obehindrat.

En sak som kartorna kanske oavsiktligt bidrar till att klargöra är hur mycket fantasyförfattarna arbetar utifrån sin syn på vår egen verklighet och dess fysiska -och kulturgeografi – något som dock också lyfter fram vissa problematiska tendenser. En av de tydligaste är en partiskhet för västerlandet i fantasybyggena, en form av insmugglad orientalism om man så vill. Att den fantasy som får spridning i den övervägande västerländska målgruppen har ett västligt, eurocentriskt fokus är förstås inte förvånande, och till det kommer att många fantasyförfattare, även de som skissar upp en värld med viss detaljgrad för sina berättelser, vill begränsa sig, och inte öda tid på platser långt bortom där handlingen utspelar sig. Men det brukar tyvärr inte ända där. I en mycket stor mängd fantasyberättelser där en vidare värld förekommer utgör andra regioner snarast en slags kringströdd kuriosa som omger de (västliga) länder som verkligen spelar roll, mer för att skapa kontrast än inympade med egenvärde. Mer ofta än inte är västerns länder de enda som är välordnade, och också teknologiskt och socialt överlägsna – vilket brukar synas på kartorna vars namn blir mer godtyckliga, förskjuts i sina kategorier, förses med en vag eller mindre avancerad geografi osv. ju längre öst- och söderut man kommer.

Efter denna genomgång av kartritandets fundamenta inom fantasy tas i nästa inlägg serien greppet på relationen mellan kartor och rollspel.

——————————————————–

Om Kartor i Fantasy-genren gnerellt se Bookriot – On Maps in fantasy

Om kartors betydelse i litteratur se artikel i the New Yorker The New Yorker – The Allure of the Map

Om kartor i ungdomslitteratur , se Maps in Literature for youth

Den utmärkta bloggartikeln ”Here Be Cartographers: Reading the Fantasy Map” av Nicholas Tam riktar också ett kritiskt ljus på kartritande.

Se Wikipedia-artikel om mer om Den Hyboriska Världen i vilken berättelserna om Conan Barbaren utspelar sig – en viktig instans av de avvägningar när man skapar en litterär geografi starkt inspirerad av verkliga förhållanden men ändå…annorlunfa

En mängd artiklar på Wikipedia tar upp Tolkiens världsbygge – för geografin och även kartritande kan man med fördel börja på artikeln ”Middle-earth

 

 

En ledsen Prinsessa – sista (?) bilden till Almas bok ”Hjärtespjutet”


Den var ju redan klar, och första testtrycket kom in i Oktober. Men, men, man kan alltid göra mer… Om en bild tillagd i efterhand i en redan färdig bok.

Undertecknad har omtalat sin svåra tendens för att dra ut på saker (se inlägg ”prokrastrinering eller uppskjutandets mani…”), och Almas stackars bok ”Hjärtespjutet” har sannerligen gett syn för sägen – samtidigt har den också definitivt brutit mot mönstret, eftersom den faktiskt blivit färdig.

Prinsessan Julia Hjärtespjutet bokomslag behandlad + text

Prinsessan Julia Hjärtespjutet bokomslag behandlad + text

Eller, ja på sätt och vis. Det första testtrycket kom ju in i September, men den var ju naturligtvis inte tänkt att vara klar då, utan mer ge en idé om hur boken kunde tänkas se ut, och om tryckarens pappers- och tryckkvalité höll måttet. Såtillvida var jag faktiskt väldigt nöjd – den fysiska kvalitén på trycket var utmärkt. Sålunda kunde det petiga arbetet med att göra en korrektur som tog fasta på hur texten faktiskt såg ut i verkligheten ta vid, och en hel del grafiskt arbete med utgångspunkt från testexemplaret följa.

Drakalfabetet Anfanger m Ram

Drakalfabetet Anfanger m Ram

Här har tidigare omnämnts att t.ex. anfanger med drakbokstäver lades till för avsnittens begynnelser. Det fanns förutom det en önskan från min sida att lägga till ytterligare illustrationer. Det visade sig dock mindre lämpligt än jag önskat – av rent grafiska skäl. Såsom avsnitten var skrivna var det avigt att trycka in mer bilder utan att dessa kom ur fas med texten. Till slut bestämde jag mig för att bara lägga till en fullskalig illustration till, för ett avsnitt som också skrivits om för ändamålet och fått lite mer tryck: en bild på Julia som är ledsen efter att hennes drake Pelle fördrivits från kungariket. Det här är en ganska komplicerad, men ur berättelsens synpunkt, viktig scen.  Vad som hänt är att Draken Pelle har fördrivits, vilket är ledsamt nog. Men Julia tvingas också konfronteras med att hon under tiden som Pelle varit med dem nonchalerat de som hon brukar umgås med – sin häst Nadia framför allt, men också vänner och sin lillebror.

Julia ledsen m Nadia & Albin ideutkastNär jag tänkte mig handlingen visuellt såg jag Julias skepnad i olycklig pose, och som saken utvecklas, att hon blir tröstad av just de som hon faktiskt felat – för Albin och Nadia förlåter henne, och de vill inte att Julia skall vara så ledsen. Det där är ganska mycket att visa med en enda bild – inte för första gången önskade man att man var en animeringsstudio istället för en stackars amatör vid ett skrivbord. Men men, det är bara att bita ihop och försöka.

En tidig ideskiss för den där scenen fanns, i tusch. Jag bestämde mig dock för en närmare vinkel med fokus på prinsessans gråtna ansikte. Och för att markera dess sista-status, att göra den i en för mig ovan teknik: i täckfärg eller gouache, vattenfärger som till skillnad från akvareller inte är transparenta från början. Gouache är en teknik med mer potential än akvarell på så sätt att den bygger på precision ifråga om täckning, tonalitet och detaljmöjlighet – men också därför mindre förlåtande än den mer ouppstyrda akvarellen.

Julia är ledsen m Albin & Nadia tuschteckning

Julia är ledsen m Albin & Nadia tuschteckning

Precis som gjorts med flera tidigare försök kombinerades målning med en tydlig underliggande teckning. Med tuschpenna ritades den ledsna Julia fram – en studie av ett ansiktsuttryck som är svårt att göra rättvisa, men som jag hoppas får fram den unga hjältinnans känsla av otillräcklighet och förtvivlan åtminstone hjälpligt. Men där finns också lillebror och Nadia, vars närhet och stöd förhoppningsvis skall få Julia på fötter igen.

Julia är ledsen m Albin & Nadia Guachemålning

Julia är ledsen m Albin & Nadia Guachemålning

Konturerna till teckningen överfördes till målningspapper och det blev dags för penslarna. Gouache – färgen flöt fram bra, om än kanske lite matt: tanken var att reducera färgstyrkan något för att understryka den något sombra stämningen i bilden.
Så småningom var det dags att förena teckning och målning, som tidigare i GIMP-programmets lagerfunktioner.

Julia är ledsen m Albin & Nadia - bläck+Guache sammanfogad

Julia är ledsen m Albin & Nadia – bläck+Guache sammanfogad

Det blev ju inte helt illa, även om Julias blick kanske något tappade fokus av de små olikheterna mellan de olika ritformerna som lades på varandra, och intrycket av tårar inte helt gick fram. Det sökta intrycket uppnåddes i alla fall – att visa på Julias svåra och sorgsna stund då allt verkar gå henne emot, samtidigt som källor till tröst och förtröstan finns där runt henne för att lindra hennes ledsnad. Ett passande tillägg till den färdiga boken, som fördjupar och breddar motiven för bilderna och samspelar med texten

Som alltid, för Dig Alma

 ————————————————————–

Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i

https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/

Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden

Prinsessan Julia & Draken Pelle

Hjältinnor, böcker och en Födelsedagshälsning till Felicia


Med anledning av den fina Felicias 12-årsdag visar vi en av illustrationerna i boken ”Hjärtespjutet”, där födelsedagsbarnets alter ego, den klipska Amanda kliver in…

Ursprunget till här bilden har förevisats tidigare på bloggen, som ett exempel på några tidiga försök att använda akvarellerna för färgläggning. Det är Amanda, prinsessan Julias kompis i min berättelse ”Hjärtespjutet” som efter mycket kluddande fick bli mitt första mer seriösa motiv, vilket var passande på sitt sätt eftersom Amandas inspirationskälla, den Fina Felicia, så ofta tidigare varit musa för vad jag försöker skapa.

Amanda akvarelltest

Amanda akvarelltest

Redan då jag målade akvarellen fanns en idé i bakhuvudet om att Amanda  som en figur som introducerar det här med att ta reda på och undersöka saker för den inte alltid så tålmodiga prinsessan Julia.

Amanda teckning+akvarell

Amanda teckning+akvarell

Amanda målades sålunda med en bok i famnen, men inte för att bara läsa den själv, utan mer håller fram den, så att Julia också kan läsa.

Julia i Nattsärk m böcker

Medan jag förenade målningen med dess föregående skiss slog det mig, att jag tidigare gjort ett utkast med Julia som passade ihop och som tillsammans med Amanda skulle kunna göra dem till de centrala figurerna i en större bild.

Sagt och gjort – med ritfilm fördes Julia-skissen över och färglades med akvarell, sedan monterades och sist slogs den ihop med Amanda-målningen för en parbild av två vetgiriga tjejer…

Julia & Amanda läser böcker

Sedan var det dags för bakgrunden – och den var ju nästan given. Var brukar man befinna sig när man står med en hel hög böcker o skriftrullar i famnen? Jo… i ett Bibliotek. Entré för Stora Läsesalen, Nordanrikets bibliotek där man kan hitta allt mellan himmel o jord…

Biblioteket Stora Läsesalen

Biblioteket Stora Läsesalen

Med linjal & penna för perspektiv, akvarellpensel för färgerna o massor med tålamod petades en målad bild fram med en i alla fall rudimentär känsla för djup, och en mångfald av böcker.

Därefter var det dags att förena den med de två hjältinnorna.

Julia & Amanda läser böcker i Stora Läsesalen resize

Sålunda var bildens alla element till sist förenade. Återstod att skapa rätt stämning. Med ljus och skuggor försökte jag mejsla fram en känsla för bildens djup, storleken på rummet och den lite halvskumma, inte helt upplysta miljön.

Julia & Amanda läser böcker i Stora Läsesalen Bibliotek behandlad resize m logga

Ett grannlaga jobb, men jag är nöjd med resultatet. I ett stort rum full med böcker står de alltså, de två unga sökarna efter vad-det-nu-är som slagit till mot kungadömet och den äldre Amanda visar prinsessan Julia på något i skenet från den stora ljusstaken bakom dem. Meckigt värre att göra, men den lyckas med föresatsen att presentera Julias vän Amanda och hennes förtjänster, och sätta de två i en intressant och för handlingen viktig miljö, Stora Läsesalen.

Som alltid, med förhoppning att det är värdigt mina unga inspirationsdamer.

 ————————————————————–

Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i

https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/

Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden

Prinsessan Julia & Draken Pelle

Ett Drakalfabet för Alma 2


Om en detalj för Almas bok, som efter att ha legat vilande nu bearbetats och fått lite uppiffning inför andra versionen av det tryckta provexemplaret: mitt alfabet bestående av en gymnastiserande drake som får bilda bokstäver.

Som redovisats i inlägget som rörde drakalfabetet när den först kom till, var idén att skapa lite kul och krusidulliga bokstäver som kunde brukas som dekorativa begynnelsebokstäver (s.k. anfanger), för Almas bok, som då ännu var på idéstadiet. Resultaten av mina första försök kan ses nedan.

De var mest tänkta som ett sidospår, en kul detalj, och inte alltför genomarbetade. Jag funderade rätt länge på att rita mycket mer detaljerade versioner. Det hamnade dock i bakgrunden med den stora arbetsbelastningen som färdigställandet av Almas bok ”Hjärtespjutet” innebar.

När boken sent omsider blev närmast klar, i meningen att texten och illustrationerna sattes ihop för en första testtryckning, kom dock mina drakanfanger tillbaka till mig. Inför den andra testtryckningen ville jag göra boken lite mer ornamenterad, och förutom vissa små grafiska detaljer så gick tankarna tillbaka till den ursprungliga idén att ha drakiska anfanger i varje avsnitt av berättelsen.

Då blev också en sak tydlig: insatta i boken var bokstäverna inte så stora att det var riktigt bra bruk av tiden att rita om dem med en massa smådetaljer som ändå inte skulle synas. Som tur var hade varje bokstav gjorts enskilt i ganska stor storlek, över tusen (1000) pixlar i höjd. Det gav en marginal för att förbättra framför allt färgläggningen.

Drakalfabetet färglagd behandlad resize

Sagt och gjort. Jag lade på viss skuggning och bättrade på färgerna, vilket gjorde mycket för att få bokstäverna att se mer presentabla ut i den storlek som de skulle komma att ha i boken. Några tester lämnade dock känslan av att  något saknades. Bokstäverna liksom hängde lite för mycket i luften och kändes mer som illustrationer än integrerade i texten. Efter lite research och tittande i medeltida handskrifter så slog det mig att man kunde råda bot på det där med en ram runt varje bokstav.

Fram med tuschpensel, in i scannern och voilá – det gjorde faktiskt en viss skillnad. Ramen liksom avgränsar småbildens arena, gör det tydligare att det inte är en liten kludilutt utan något som via just ramen, avgränsningen hör samman med det omgivande – dvs texten.

Drakalfabetet Anfanger m Ram resize

Så långt ser det inte dumt ut alls. Det skall bli intressant att se hur det ter sig i tryck, och det finns skäl att vara optimistisk. En annan sak är hur de kan tänkas se ut när man förstorar dem lite och sätter ihop dem till namn exempelvis. Jag funderar på att trycka en t-shirt med bokstäverna bildande namn…

Som alltid, för dig

Alma m Drakalfabetet +ram

————————————————-

Drakalfabetet i färg

←Se tidigare inlägg om drakalfabetet ”Ett Drakalfabet för Alma

Face-off för en plågad själ…en nostalgisk återblick på en blodig idé


Eller… skadeglädje är den enda sanna glädjen (?) Pinad av sjukdom/infektion för första gången på lååång tid är det en händelse som ser ut som tanke att man tog upp en gammal teckning och bestämde sig för att färglägga den. En teckning som föreställer en man i svåra plågor medan han får sitt ansikte… avslitet.

Kashar

Kashar

Jaja, det kan låta sadistiskt. Sammanhanget var dock inte helt godtyckligt. Det här var en tuschteckning som skildrade en händelse från den gamla rollspelstiden, där figuren Yakane (som förevisats här i andra sammanhang) råkade falla i händerna på den demoniske Kashar (vilken omtalats här). Denne konstaterade apropå ingenting att Yakane vid tillfället hade två vackra kvinnor under sitt beskydd, med omkvädet att det knappast var hans snygga nuna han hade att tacka för det. Troligen inspirerat av filmen Face/Off (1997) med Nicholas Cage och John Travolta kulminerade en utdragen och fruktansvärd tortyr som följde med att Kashar grävde in sina kloförsedda händer i Yakanes anlete och helt sonika slet av stora delar av ansiktet.

"ÅTERVÄND TILL HELVETET DÄR DU HÖR HEMMA! I IANNAIS NAMN BEFALLER JAG DIG!"

Kati vs Kashar

Kashars sinnesjuka infall kom att få vissa långtgående följder – i förstone kom den gudliga Kati till Yakanes undsättning och utplånade Kashar (se detta inlägg för det). Men när hon senare ville hela Yakanes ansikte drog hon på sig ett högt pris, nämligen att själv utsättas för alla plågor som Yakane genomlidit.

Well, nog om backstoryn. Själva teckningen var inget speciellt, en snabbt ritad tuschbild i min normala stil, utan några speciella studier eller förlagor. Det var själva visionen av rycket, som stod väldigt tydligt fram för mitt inre öga, som skulle fångas.

Yakanes Face-off tusch

Den skulle ha tjänat på lite närmare studier av hur huden skulle ha veckats och dragits ut, den där, men då, när den gjordes för ett dussin år sedan, var man inte lika benägen på sådant. Efter en tid bestämde jag mig för att tillämpa lite Photoshop-effekter, som en del av mina dåtida stapplanden på bildbehandlingens område. Lite omordnande av figurerna, och framför allt en massa rök (med hjälp av flera lager moln-effekter) förde bilden till stadiet som syns härunder.

Yakanes Face-off copy

Kashar - nydesign m fyrdelat gap och demoniskt ögonhuvud, andetrumma & avslitet ansikte

Kashar – nydesign m  avslitet ansikte

Efter detta blev det just inget mer av den där under flera år.

Men så någon gång runt 2012, började jag göra vissa omarbetningar av Kashar-figuren, eftersom någon tyckt att denne inte såg ”tillräckligt demonisk” ut. Nähä men dåså. Som redovisats i posten ”The Monster Within 2” gjordes en ny design på den förskräcklige där omkvädet var ett enormt gap som öppnades i två led, och ett huvud som täcktes av… ögon.

Det här skapade dock problemet att dittillsvarande teckningar med Kashar, och de var flera, måste göras om. Efter visst suckande tog jag tag i det, och för den aktuella teckningen ifråga blev den nya designens effekt som nedan. Även Kashars händer är här täckta av ögon – en idé som kom till mig via en Stephen King-novell där en demonisk besittning som drabbar en astronaut gestaltas som just ögon som börjar täcka huvudpersonens händer och får honom att utföra monstruösa dåd.

Yakanes Face-off w Kashar eye design_1

Och nu har varvet fullbordats. Som en del av lite experimenterande med bildbehandlingsprogrammet GIMP lade jag på färg på den bilden. Mest krut lades på Yakanes blottade kött under huden, och de blodsprängda ögonen. Resultatet blev en riktigt motbjudande åsyn.

Yakanes Face-off w Kashar eye design färg

”Den var ju jätte-jätte-läskig” sa en vän om den nygamla bilden. Det var meningen – det där var som sagt en riktigt otrevlig episod i vår käre Yakanes liv. I själva verket skulle den, om jag ritade den idag, varit ännu mycket mer motbjudande, med mer realistiska toningar och skiftningar, mer detaljer och större smärta och ångest i uttrycket. Men nu är den som den är, en trots allt tämligen ruskig gestaltning av en våldsam och smärtfylld fantasi.

Slutet på början: Omslag till Almas Bok ”Hjärtespjutet”


Sista veckan i Augusti, precis i tid för den underbaras födelsedag, blev den äntligen klar för ett tryckt testexemplar. Den första boken tillägnad Alma, ”Hjärtespjutet” är färdig efter års meckande och ritande. Sist ut före avslut var, passande nog, omslaget.

Dagen D närmade sig med stormfart, kulmen på flera månader (föregått av års skissande och mer sporadiskt illustrerande) där varje natt ägnats åt färdigställandet av bokens text och illustrationer, när det till sist var dags att bestämma sig för bokens omslagsbild.

Det kan i sammanhanget vara värt att påtala att min syn på bokomslag, ja omslag för medier av alla de slag, även på skivor (ni vet, sådana som man brukade spela, på apparater), sneglar på film – och teateraffischens estetik. Jag ville således med omslagsillustrationen ge en slags komprimerad, visuell ide av bokens tema och handling, helst med en eller flera av de bärande karaktärerna.
utkast julia, draken & hjärtespjutet

Det här hade förstås ägnats en del tanke redan, och flera kandidater hade övervägts och förkastats. Den idé som jag alltmer kommit att fastna för var att framhäva det magiska (?) Hjärtespjutets centrala roll i första delen – spjutet som talar till Julia, och utmanar henne, men också hjälper henne att överkomma svårigheter, och också står fram som en symbol för hennes påtagna roll som den som skrider till handling.

Den här idén hade konkretiserats längs två utkastidéer. Den första vilade på två närbilder på bokens viktigaste protagonister, Prinsessan Julia och Draken Pelle, med spjutet mellan dem (se ovan).

Prinsessan & Hjärtespjutet framsida resize

Skiss Prinsessan & Hjärtespjutet halvvägs

Den andra utgick från en scen i boken, där Julia kliver fram till spjutet som verkar tala till, kalla på henne (ett senare moment i den scenen har förevisats i inlägget ”Hjärtespjutet talar till Prinsessan”). I den står spjutet i sitt städ bakgrunden och Julia ses bakifrån i fågelperspektiv på ett sätt som ska förmedla en riktning, ett viktigt skeende eller val med spjutet i fokus.

Så småningom kom jag fram till att de här två inte uteslöt varandra, utan snarare stärkte sig sinsemellan. Sålunda skissade jag upp bilden med scenen som grund, med sikte på att infoga ansiktena på Julia och Pelle, spjutets blad och dess text, som en slags överlagd ”spökbild” hängande över bakgrunden som framgår av skissen under processens gång (se ovan till höger).

Den färdiga teckningen, utförd i mjuk grafit på A3, blev som synes nedan.

Prinsessan Julia - Hjärtespjutet Bokomslag teckning resize

Belyst Julia & Hjärtespjut

Belyst Julia & Hjärtespjut

Jag lät medvetet bli att rita in spjutspetsen mellan de två ansiktena, helt enkelt för att den redan ritats och fått en passande form för en tidigare bild på Julia (se till vänster), ursprungligen övervägd som ett möjligt bokomslag men sedermera vald som den sista stora illustrationen i boken. För det syftet passade dock närbilden av spjutspetsen inte in – men den kom istället väl till pass för omslaget. Den lyftes således helt sonika över med sin text på gaeliska skrivet med grekiska bokstäver och alla sina färger och lades in mellan Julia och Pelle i en passande skala.

Prinsessan Julia - Hjärtespjutet Bokomslag teckning monterad resize

Den monterade bilden blev som framgår till höger.

Sålunda färdig i sina beståndsdelar var det dags för målning. Med tanke på den stundande deadline och tillgången till min scanner begränsades möjligheterna mellan olika former av målning i dator.

Här kom valet av metod att bli en ny stöttesten. Skulle jag välja min traditionella ”flera-lager-under-teckning”-teknik (se t.ex. Joel den Unge & Lung-draken)? Den kan bli snygg, men har en inbyggd tendens att producera starka färger under starka konturlinjer som drar bilderna  åt det serietidnings-aktiga hållet. Alternativt kunde man jobba med samma metod som den ovan nämnda ”Hjärtespjutet talar till Julia” eller bilden ”En Prinsessa Rustad för Strid”, där många överlagda transparenta lager skapar mer gradvisa övergångar mellan färg och monokrom grundbild, med mjukare nyanser. Resultatet blir mer fotolikt, men kräver mer arbete för att inte bli blekt och lite livlöst.

Prinsessan Julia - Hjärtespjutet Bokomslag färglagd v1 resize

Precis som vid tidigare vägval beslöt jag mig för att inte välja, utan tillämpa vad jag lärt mig av båda metoderna, med slagsida åt överläggningsmetoden. Ovan en grundmålning av olika gråa toner lades således överliggande färger. Utan att ha tänkt igenom det lade jag först på kulörer som utgick från de normalt belysta färgerna för figurerna (se till vänster). Men det slog mig att det inte var riktigt… rätt.

Kanske påverkad av det stämningsfokuserade draget hos vissa filmaffischer valde jag att lägga starkare pregnans för mitt sökta intryck av bilden redan vid färgläggningens tidiga fas. Den färgskala jag således valde att tillämpa, speciellt för de överliggande ansiktena i bakgrunden, var mörk, åt det nattligt blåtonade med konnotationer av mystik och kanske kuslighet (se nedan).

Prinsessan Julia - Hjärtespjutet Bokomslag färglagd v2 färgskala resizeMed den grunden kom den avslutande fasens vägval, som framför allt centrerade kring behandlingen och påläggandet av skuggor och ljuseffekter, naturligt. I huvudsak handlade det om att öka fokus på det väsentliga i bilden och stryka under den sökta stämningen.  Skuggor lades in i bildens utkant och krypande in mot mitten, samtidigt som flera lager av glödande ljus utgående från spjutet kastades ut  och målades in som reflexer och belysta områden i bildens centrum. Det gav bilden ett dominerande ljus vars kalla, lätt fluorescerande sken ytterligare skall öka känslan av mystik, och antyda något utomvärldsligt, kanske magiskt eller heligt… något sådant.

Detta att ha en klar riktning och tydlig ambition för hur den färdiga bilden skulle komma att te sig gav utrymme för fler och fler element och detaljer, som också fortsatte även efter det första ivägsända testtrycket. Således lades sådant på som en kastad skugga bakom Julias skepnad, och en slags ådring som jag tagit fram för fjällen och ger draken ett mer reptilaktigt utseende.

Prinsessan Julia - Hjärtespjutet Bokomslag färglagd v2+utan text resize

Det sista elementet i bilden var att lägga på titel och författarnamn.  Jag valde bort alltför tillkrånglade eller extravaganta fonter till förmån för det tydliga och läsbara, påbättrad med lite kringarbete runt kanter och en lätt struktur. Det färdiga (nåja, än så länge iaf) resultatet kan ses nedan.

Prinsessan Julia Hjärtespjutet bokomslag behandlad + text

Prinsessan Julia Hjärtespjutet bokomslag behandlad + text

Jag var nöjd med bilden: den fångar in det mesta som jag strävade efter, relaterar som önskat med bokens innehåll och är inte anskrämligt ful eller skränig, förhoppningsvis. Det var en passande avslutning, och tålde att presenteras för sin musa och mottagare, den oförlikneliga Alma.

Nedan kan processens delar ses i sammanfattning.

För dig, Alma.

————————————————————–

Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i

https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/

Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden

Prinsessan Julia & Draken Pelle

Det började med en Prinsessa, och ett Spjut


En liten tillbakablick på en tidigare publicerad bild av Prinsessan Julia inför färdigställandet av Almas bok ”Hjärtespjutet”.

Prinsessan Julia och Hjärtespjutet Princess and the Heart Spear color utan stort spjut

Prinsessan Julia & Hjärtespjutet Slutversion utan spjutblad

Prinsessan Julia & Hjärtespjutet färg

Prinsessan Julia & Hjärtespjutet färg

I tidigare inläggen ”Renässansprinsessan och Hjärtespjutet” samt ”För den som är Värdig… får färg” redovisades arbetet med den här bilden av ett avgörande ögonblick sent i handlingen. Prinsessan är upprörd för att en orättvisa begåtts och ingen vill lyssna på henne. Hon tar upp det magiska spjutet, som verkar tala till henne och utmana henne att bestämma sig för att göra något.

Solstrålning Julia & Hjärtespjut

Solstrålning Julia & Hjärtespjut

Som jag nämnde i sista inlägget var jag missnöjd med hur effekten av ljuset som faller in från de högra fönstren bakom tronstolarna (se ovan). Under året som gått har jag fått många tillfällen att öva på olika tekniker för ljusbehandling, och det kan . Min första lösning var att lägga på ett lager av ljusstrålar ritade i GIMP (se till höger). Det är en primitiv och tidsödande teknik, men den fungerar. Hela rummet ser ut att lysa i strålarnas sken.

Med hjälp av ljusinställningarna (”Hårt Ljus” i det här fallet) och ett noggrant fogande och suddande av ljusknippena med de underliggande lagren, samt påläggande av olika kontrasterande överläggningslager på de icke upplysta områdena kom det sökta intrycket fram. Julias konturer verkar nästan glöda i skenet från ljuset bakom henne, och kontrasten mellan hennes blekare och klänningens kallare kulörer värmda av ljusspelet passar det högtidliga ögonblicket. Det mer eller mindre färdiga resultatet syns nedan.

Belyst Julia & Hjärtespjut

Belyst Julia & Hjärtespjut

Bilden ovan kunde betraktas som en färdig version av den ursprungliga idén, som ursprungligen kommit till som en kandidat till omslag för boken, vilket är varför närbilden av spjutets blad med dess glödande text lades in. Arbetet med sistnämnda utvecklade sig dock alltmer till ett slags ”bild-i-bilden” som fjärmade sig från den övriga kompositionen. Så småningom valdes bilden bort som omslag och blev till en av handlingens illustrationer, och då passade den infällda spjutspetsen inte in lika väl. Arbetet med dess yta, text och detaljer var dock inte förgäves – jag lyfte ut dem till det nya omslaget (se ett kommande inlägg). Den färdiga illustrationen, utan spjutbladet, kan ses högst upp i inlägget.

Jag har ett speciellt gillande för den här bilden – riktigt arbete och seriös design gick åt till den, grundteckningen blev fin och den har kommit att beskriva en bana som nästan står fram som en illustration av hela arbetet med Almas bok. Från en enkel grundidé, till en mer genomarbetad skiss, ifyllnad som gradvis blev mer avancerad men hejdades ett tag av kompetensbrist för att så småningom överkomma och slutligen bli modifierad och stå fram färdig – så har hela det här projektet artat sig.

Julia och Hjärtespjutet steg för steg.

För din skull, Alma.

*********************************************

Prinsessan Julia & Hjärtespjutet färg

← Se tidigare om denna bild i inlägget

‘För den som är värdig, oförfärad och obetvingad…’ får färg

————————————————————–

Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i

https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/

Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden

Prinsessan Julia & Draken Pelle

Olé på några 1300-talsriddare (2)


Bilderna på två spanska riddare för några av Almas vänner får ett stänk färg på sig.

Utformningen och det grundläggande skissandet av de två riddarna Jaron del Liral och Leonel de Monteal, som redovisats i föregående inlägget Olé på några 1300-talsriddare del 1, hade krånglat sig fram till målningsfasen. Det var hela tiden avsikten att måla dem i akvarell,  dessa ännu för mig aviga färger. För den här sortens distinkta figurstudier med starka färger skulle det bli en övning i att jobba med skuggning och ljusläggning, samt att få fram känslan av metallytor.

Jaron del Liral m sköld grafit riddare

Skiss Jaron del Liral

Först ut på banan var Jaron. Hans målning gick tämligen snabbt och smärtfritt – motivet är ganska enkelt och har ett konventionellt färg -och ljusschema, med hans jupon i klarrött och den gyllene örnen i vapenskölden bildande en stark kontrast mot hans rustnings kallare kulörer för ett klassiskt hjälteutseende (Det slog mig i efterhand att Jarons färger är identiska med det spanska landslaget i fotboll – ren tillfällighet, men passande på sitt sätt).

Jaron del Liral m sköld akvarell riddare

Jaron del Liral Akvarellmålad

Mest koncentration gick, förutom till ansiktets färgskiftningar, till att lägga grunden för de metalliska delarna i ringbrynjan respektive arm- och benskydden. Att lägga sistnämnda med de rinniga och undflyende akvarellerna var något av en pina, men den tidigare övningen med en mindre bild på Jaron (se föregående inlägg) kom väl till pass.

Leonel de Monteal grafit riddare

Leonel de Monteal Skiss

Näste man till färgning, Leonel, hade en mer dämpad färgskala och innebar en litet mer avancerad uppgift. Han är också mer metalltäckt, och för hans porträtt är spelet mellan ljusare och mörkare partier viktigare.

Leonel de Monteal akvarellmålad

Leonel de Monteal akvarellmålad

Hans ansiktsuttryck är också mer tvetydigt – den erbjöd problem med dess nedslagna men samtidigt sinistra blick på svärdet, som skall föra tankarna på de mindre hedervärda dåd som han utfört med det i sin herres tjänst. Att färglägga ögonen med darrande fingrar var ett litet helvete, och lyckades väl inte helt.

Som tidigare omtalats mår akvarellfärger inte så bra av att läsas in med enkla standardscanners – som framgår av de här exemplen blir den bleka och lätt transparenta färgen matt och nyanslös, och får en slags överexponerad look.

Bildbehandling är därför nödvändig för att återställa färgen till sin naturliga glans och färgstyrka, liksom förstås för att ta bort smuts och fläckar runtom själva bilden. I sammanhanget använde jag mig också av verktygen i GIMP för att förstärka vissa kontraster och högdagrar, och efter en viss tvekan, av upplösningsverktyget för att göra färgövergångarna mjukare. Resultatet av reparationerna och bildbehandlingen blev som nedan.

Jaron del Liral m sköld akvarell+grafit riddare behandlad

Jarón del Liral akvarellmålad & slutbehandlad

Leonel de Monteal Akvarellmålad

Leonel de Monteal akvarellmålad & slutbehandlad

Mest fruktbar blev behandlingen för Leonel, vars ansikte och metallklädda gestalt till slut fick det uttryck jag sökt efter, det intryck av ruvande brutalitet i stillhet som passar karaktären.

Ett ord om att lägga ner den här sortens jobb för att ge till barn.

Någon påpekade att finliret med bilderna kanske var lite över huvudet för de unga mottagarna. Måhända, men det var viktigt för mig att de inte bara var generiska kluddar, utan föreställde någon som har lite mer bakgrund och karaktär.  Det är mitt bestämda intryck att barn också, ofta mer än vuxna, kan ta till sig sådant som detaljer, kroppsspråk och ansiktsuttryck och ur dem bilda sig en uppfattning om andemeningen bakom dem. Vad frågan om själva ansträngningen och prestationens mängd anbelangar, kan jag inte acceptera synsättet att saker som görs till barn, även barn som man inte känner så väl, därför kan höftas fram och göras halvhjärtat. Snarare är det så, att barn, som inte fått sin kreativitet stympad än, och som oförställt kan gilla eller ogilla något, förtjänar det bästa vi kan göra. Jag skulle inte ens dragit ett enda penseldrag med akvarellerna om det inte vore för den oförlikneliga Alma, inte gjort mitt första porträtt om det inte vore för den fina Felicia. Utan Felix och Julian skulle inga dinosaurier sett dagens ljus under mina händer. Joel och Jakob har fått mig att lära nytt och göra teckningar och målningar som jag inte bara inte skulle ha gjort annars, jag skulle inte ha kunnat göra dem, utan de två.  Jag är tacksam för den inspiration och entusiasm som de förmedlat till mig, och kan bara beklaga att det inte kan bli ännu mycket bättre, att saker tar sådan tid för att jag inte riktigt vet vad jag håller på med.

Hursomhelst, de färdiga målningarna trycktes ut och överlämnades, och fick ett glatt mottagande. Tacka Alma för det, grabbar.

——————————————————————-

 ← Se föregående inlägg ”Olé på några 1300-talsriddare (del 1)”

Olé på några 1300-talsriddare (1)


Om två målade historiska studier av spanska 1300-talsriddare, tillkomna för vänner till Alma. En dag på våren, när den oförlikneliga Alma skulle hämtas, utvecklade sig en längre tids sittning med henne och hennes kompisar då vi pratade om tecknande och pysslande och att lära sig nya saker. Och det föll sig så att flera ville pröva på att använda de akvarellpennor och precis inköpta vattenpennor – och att två av grabbarna, med Almas tillåtelse, fick sig lovade teckningar föreställande varsin riddare. Under de följande veckornas skissande, tecknande och sedan målande tog jag inte bara tillfälle till slipning av teckningsteknik och fördjupande av lite historiska studier. Utan också efter en möjlighet att inkludera de där bilderna i mina egna projekt och min egen tankevärld. Och så kom det för mig, att jag kunde ta upp några karaktärer från mina gamla rollspelstider med Björn och Johan och Patrik, vilka sedermera infogats  i en av mina fantasyberättelser, och rita dem. De riddare som jag fastnade för verkar i Hesperien, min värld A’rataumas motsvarighet till Spanien, och har väldigt olika framtoning. Utkast Jaron för Gabriel Först ut var den ädle riddaren Jarón del Liral. Denne är närmast arketypen för en riddare av sin tid – en oöverträffad stridsman, hövisk och stark i sin hederskänsla, övertygad i sin tro. Inte för inte kallas han el caballero impecable, den perfekte, eller felfrie, riddaren. Nu är bilden inte så rosig alltigenom, och Jaron har mörkare moln på sin soliga yta. Men utåt sett, och för mitt syfte, passade han för att anslå en heroisk pose – vilket var vad som efterfrågats. En snabb skiss i tusch med honom hållande upp sin sköld och med svärdet i hand gav den rätta känslan. Utkast Leonel för Noel En mer uttalat mörk figur, på sitt sätt en motbild till Jaron, utgjordes av min näste riddare Leonel de Monteal. Leonel är en riddare i tjänst hos en av motsvarande Aragoniens största furstar. En fruktad sådan, för hans dödliga skicklighet har drabbat många som misshagat hans herre, och ingen som utmanat honom har levat länge. Under den servila och bistra ytan hyser dock Leonel en personlig tragedi, en olycklig kärlek till sin kusin som är gift med hans herre, och för vilkens skull han helt undertryckt sina egna ambitioner för att träda i sin herres tjänst. Jag meckade lite med en bild på en stridsman i en återhållen pose, men vars anblick och beväpning skulle meddela en hotfull närvaro.

Helrustning utveckling Development Plate Armor 1300-1500

Notera den förste riddaren i uppställningen av utveckling av plåtskydd

Båda de här riddarna skulle avbildas i rustning och utrustning som är karaktäristisk för sin period och region. Perioden i fråga utgörs av de första decennierna på 1300-talet, ibland kallad för transitionsperioden i militärhistoriska sammanhang, då den  utmärks av diverse blandrustningar som förebådar den hela plåtrustningens definitiva genombrott mot slutet av samma århundrade. Olika former av plåtförstärkta läderrockar med namn som brigandine, coat-of-plates m.m. ökade då skyddet för bålen, samtidigt som stridshandskar av stål och längre arm-och benskydd av metall skyddade extremiteterna.

Exempel på coat-of-plates: fram- bak och insida

I just Spanien kom transitionskydd att bli speciellt populära och förblev i bruk parallellt med mer hela plåtrustningar långt in på 1400-talet. Det fanns en tradition av att spansk rustning drog mot den lättare skalan – dels för klimatets skull, men också beroende på sättet man slogs på. Inspirerade av terrängen och de mer lättrörliga muslimska motståndarna anammade ryttare i Spanien en stridsmetod kallad a la jinete, som inbegrep snabba förflyttningar, överfall och återtåg. För sådant passade de tyngsta formerna av rustning för män och hästar illa. Jaron del Liral m sköld grafit riddare När jag således drog fram de mjuka grafitpennorna för en mer seriös teckning av först Jaron och sedan Leonel såg jag till att utrusta dem med korrekt utstyrsel för en framgångsrik stridsman i Spanien åren strax efter 1300. Járon har en ganska traditionell uppsättning med heltäckande ringbrynja under en lång surcoat eller vapenrock. Under sistnämnda bär han dock en kort metallförstärkt läderväst, och hans armar skyddas av enkla plåtskenor över brynjan liksom hans skenben, med separata knäskydd. Mer speciell, och hemmahörande i Spanien, är den bevor som täcker hans axlar och hals. Denna är av härdat läder (sk cuir bouilli), förstärkt med underliggande plåtremsor  framgår av nitarna. Leonel de Monteal grafit riddare Leonel är som förut påtalats den mindre sympatiske av mina två riddare, och hans utseende och hållning ägnades lite mer omsorg. Hans ansikte ligger delvis i skugga och han betraktar sitt dragna svärd med vad som skall vara en kylig blick. Leonel har en toppmodern rustning för sin tid. Hans coat-of-plates sträcker sig över höfterna och har integrerade axelskydd, och både hans arm-och benskenor av stål har direktanslutna skydd för armbåge respektive knä. Underarmsskyddet går dessutom hela vägen runt armen, med små gångjärn på insidan, och kompletteras av stålhandskar. I linje med Leonels mer utvecklade rustning försåg jag honom också med ett modernare svärd med lite längre hjalt som möjliggör tvåhandsfattning (utan handskar) och med starkare avsmalning mot spetsen. Jaron del Liral bön blyertsDen uppmärksamme noterar kanske att jag inte markerade ut den ringbrynja som omtalas i båda de ovanstående bilderna -jag var nämligen lite osäkert hur bynja, alltid en trassligt och meckig detalj, bäst skulle tecknas in med tanke på framtida målning. Det kändes som om lite övning i att måla ringbrynja innan jag tog itu med de två huvudteckningarna skulle sitta fint. Jaron del Liral bön AkvarellFörutom huvudbilderna gjordes därför parallellt en liten sidomålning ovanpå en snabb blyertsteckning på Jaron del Liral –  Jag drog ner konturerna av Jarón, som verkar be hållande i sitt svärd, och med akvarellerna penslade jag på flera lager först mörk, vattnig färg och därefter det ljusare, mer blåaktiga stålet toppat med blänkande högdagrar. Efter utförd färgläggning kombinerade jag den första teckningen med målningen och anpassade ljusstyrkan hos respektive något och fick fram nedanstående bild. Jaron del Liral bön Akvarell+grafit Det hela blev väl sådär – svårigheten ligger inte i att få fram själva känslan av metallen, men i att få blänk och skuggning, inklusive ringarnas hål, att ge intryck av att de följer kroppens buktningar och veck. Det var dock en nyttig övning inför målningen av mina två riddare. Hur de målarjobben föll ut kommer att framgå av nästa inlägg.

———————————————————–

Leonel de Monteal Akvarellmålad

Se fortsättningen i nästa inlägg ”Olé på några 1300-talsriddare (del 2)”→

Illustration m akvarell nr 2 – Amanda, Julia & Draken


Arbetet går vidare med att pröva på akvarellmålning för illustrationer för berättelsen om Julia och draken, denna gång med ett litet mer avancerat motiv…

Winsor & Newton 12 halvfärgerHatkärleken till de rinniga akvarellfärgerna överlevde ett första försök att använda dem för något vettigt, och snart var det alltså dags att skruva upp svårigheterna något lite för arbetet med den fina Almas bok, sagan om prinsessan Julia och draken.

I den idé till bild som jag hade var dock huvudpersonen för en gångs skull inte Julia och hennes drakkompis, utan Julias tidigare omnämnda vän Amanda (Amanda var motiv för min första kombinationskladd akvarell+teckning – se inlägget Om att kladda sig fram…).

Amanda teckning+akvarell

Amanda teckning+akvarell

Motivet för bilden är vad som sker när Julia börjar hänga mer med sin drake – att folk tar avstånd, och även hennes kompisar vill eller får inte umgås med henne mer. Det där leder till en mycket ledsam händelseutveckling senare. I alla fall såg jag således framför mig hur Amanda dras iväg, runt ett hörn av någon okänd men bestämd vuxen, medan hon kluvet tittar efter Julia som vänskapligt går med sin fjälliga nya kompis.

Så… en snabb skiss för de viktigaste linjerna, och sedan var det dags att darra på färgen…

Den här gången glömde jag inte att blöta ner papperet innan jag började, för att akvarellens rinniga, oskarpa kvalitet skulle få komma mer till sin rätt. Resultatet är svårt nervpåfrestande, för det är mycket svårare att styra var färgen hamnar – vilket ju delvis är meningen. Färgerna ”blöder”, går in i varandra på ett sätt som blir både mer kladdigt men också mer levande, och nya nyanser uppstår mellan de pålagda kombinationerna. Amandas klänning, ännu en studie i renässanskläder, vann dock defintivt på det, liksom stenläggningen bakom henne.

Amanda Julia Draken Pelle Akvarell

För just stenmuren bakom Amanda vågades dessutom ett första försök med s.k. svamp-målning (sponge technique), att dutta med en uppblött tvättsvamp innan färgen torkat, med sikte på att göra stenen lite mer, tja stenig, och inte bara en likgrå platt massa.

Det blev väl…OK,  inte någon fantastisk prestation, men (intalar jag mig) precis som i den tidigare redovisade bilden Julia & Nadia kikar runt ett hörn var målet en färglagd teckning snarare än en renodlad målning.

Amanda Julia Draken Pelle tuschteckningHär gjordes därför på samma sätt som tidigare, och skissen som låg till underlag rentecknades i tusch. Därefter lades de här två samman efter inscanning. I bildprogrammet GIMP putsade jag sedan de mest uppenbara skavankerna, som området under tejpen som höll fast papperet på den underliggande kartongen och så vidare.

Liksom vid tidigare tillfällen behövde färgskalan rättas till. Det verkar som om akvarellbilder ofta blir matta och livlösa av själva inscanningen (jag vet ärligt talat inte riktigt varför – kan det vara för det skarpa, kalla ljuset och de halvtranparanta färgerna?), och man måste således bildbehandla för återställa bildens färger till vad som syns i det fysiska originalet.

Vid arbetet med färgläggningen passade jag också på att leka lite med tonarterna och de kalla respektive varma (eg. blåa respektive röda) nyanserna i olika delar av målningen. Resultatet kan ses nedan.

Amanda Julia Draken Pelle Akvarell+tusch

Amanda Julia & Draken akvarell, tusch & färgbehandling

Så hade man alltså fått ner ännu en målad illustration. Som tidsbesparande alternativ till att färglägga helt i dator behåller det en viss fördel, men framför allt är det helt enkelt roligare att göra det själv i större utsträckning. Processen behåller sin tjusning för mig, och redan innan jag var klar hade jag börjat på fler andra, mer eller mindre avancerade motiv för fler akvareller.

 ————————————————————–

Alla bilder om och med Prinsessan Julia finns samlade i

https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/

Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden

Prinsessan Julia & Draken Pelle

 

En tvekande första Storyboard m akvarell – Julia & Nadia kikar runt hörn


Tvekande i dubbel bemärkelse, dvs med darrande fingrar satt jag under April ner penseln för den första riktiga illustrationen för mer seriöst bruk målad i akvarell. Prinsessan Julia och hennes häst Nadia Smörblomma smyger sig inpå den omtalade ruskiga draken…

Winsor & Newton 12 halvfärgerHär har tidigare redovisats hur en olycklig sjukdomsperiod trots allt kunnat nyttjas för att avancera lite i försöken att åstadkomma målning med akvarell.

Jag kommer aldrig att bli bra på det där, men målet är mer modest: att med egna händer hjälpligt kunna färglägga illustrationer till bokprojektet för Alma. Och från infektionsklinikens inre kom den första illustrationen som från början till slut var tänkt för och med mitt nygamla redskap.

Julia & Nadia kikar runt hörnet akvarell

Akvarell skiss av kikande häst & tjej…

Som första motiv ville jag ha en enkel och tydlig situation, där figurerna och deras uttryck plus en enkel förgrund utgör hela bilden. En scen valdes där prinsessan Julia och draken kikar runt en bergssida på spaning efter det omtalade monstret, eller vad det nu var, som Julia misstänkte hade knyckt kungarikets guld.

Ovanpå en enkel linjeskiss på mellantjockt (180g) akvarellpapper lades färgen ut. Min obefintliga teknik medger inte finlir som väl återgivna material, eller det här med ansiktsuttryck, alltid en känslig sak. Det är helt klart något man blir tvungen att jobba på och i någon mening lära sig göra på nytt. Men det var framför allt skiftningarna i Julias hudfärg, Nadias skinn och klippan i förgrunden som var viktigast att uppmärksamma för mig och mina tredskande penseltentakler.

Julia & Nadia kikar runt hörnet

Skiss Julia & Nadia kikar runt hörn tuschad

Det var hela tiden tanken att det här skulle vara en målad teckning, inte en ren målning. Parallellt med målningen togs således tag i själva teckningsdelen, och på ett separat papper tecknades blyertsskissens konturer med tuschpensel.

Därefter scannades tuschningen in och med bildredigeraren GIMPS hjälp fogades teckningen och målningen samman som olika lager.

Efterbearbetningen i dator medgav också en viss korrektion av problem som uppstått vid inscanningen: t.ex. förlorade akvarellen en del av sin lyster och blev för mörk och matt. Det här kunde åtgärdas med ett filter för optimering av just akvarellfärger. Resultatet när det hela kunde ansetts någorlunda färdigt, ses nedan.

Julia & Nadia kikar runt hörnet teckning akvarell + aquarel optimizing

Julia & Nadia kikar runt hörn – målning, tusch & behandlad

Det är ju inget konstverk direkt, men under förutsättningarna inte helt misslyckat. Själva blandningen av tekniker är fruktbar, och bidrar till att något lindra de många svagheterna i teknik hos färgläggningen: t.ex. stärkte det uttrycken i Julias och Nadias ansikten, så att de verkligen ser lite nervösa ut där de oroligt kikar runt. Samtidigt gillar jag mer och mer själva åsynen av den riktiga, egenhändigt pålagda färgen, kladdig som den är – dess organiska känsla, och detta att man själv, med egna händer tar tillbaka det viktiga elementet som ger bilderna liv.

Så… mera sådant lär det bli. Det kan rimligen bara bli bättre, och det ska det också – för Almas skull!

————————————————————–

Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i

https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/

Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden

Prinsessan Julia & Draken Pelle

 

Den skönsta nymf som mot dig ler, inunder armen tag…


Tycker du att graven är för djup, nåväl an så ta dig då en sup…

Eller ja. Som för att följa Bellmans råd (tyvärr utan sup) och något skingra den gravlika stämningen under månader av sjukhusvistelse, var en i högen av alster som tillkom i alla fall en skiss av en greko-romersk nymf.

Nymfer var som vi vet övernaturliga undersköna kvinnor som gillade att dansa och sjunga, kopplade till naturfenomen som vatten, skogar och speciella platser. De utgjorde en del av den utvidgade grekisk-romerska gudacirkeln, antingen som gudarnas avkomma, men lika ofta som älskarinnor till diverse vällustiga gudar. Den sexuella kopplingen var tydlig, redan av det faktum att nymferna var obundna av den stränga sexualmoral och instängning som karaktäriserade framför allt det grekiska stadssamhället. Kanske var det just kontrasten mellan ungdomlig frihet och vällust och sitsen man befann sig i som gav det sin tjuskraft även för mig.

Kvinnlig torso m stola, del av kolossalstaty uppgrävd i Iponuba, Spanien. Museo Arqueológico Nacional de España, Madrid.

Kvinnlig torso m stola, del av kolossalstaty från Iponuba, Spanien. Museo Arqueológico Nacional de España, Madrid.

Man hade inte direkt tillgång till den vanliga databasen av förlagor ute på sjukhuset, men jag försökte iaf vara lite historisk korrekt… Således dansade min nymf in klädd i traditionell romersk klädnad från sen republikansk/tidig kejserlig tid: en stola, den typiska romerska klädnaden, försedd med två bälten eller band – den övre nerflyttad till midjan (den bars annars oftare direkt under bysten). Som för att understryka dansens rörelse lade jag på en lång version av en palla runt kroppen. En sådan bars av romerska kvinnor som dok eller sjal över huvud och överkropp. En lagerkrans runt den typiskt intrikata romerska frisyren fick accentuera kopplingen till natur och gudomlighet.

Romersk nymf dansande skiss nymph

Det fanns inget utrymme eller praktisk möjlighet att hålla på med många papper där man satt i korridorerna, så hela teckningen växte fram på ett enda A4-papper. Från en enkel konturskiss för att etablera posen lades mjuk grafit direkt på för skuggor och klädveck, med utsmetningat med stoffer för uppmjukning.

Den blev faktiskt inte så dum den där. Det var iaf ett trevligt divertissemang, som om inte annat hjälpte till att visa att man inte glömt bort allt man lärt sig genom åren av studier av antiken. Jag noterar också att det på sitt sätt är en sorts åkallan.

Så dansa min sköna, ta min själ från Huddingesjukhusets lysrör i kylig vår till medelhavets mytologiska lundar och vatten.

————————————————————————-

En av mina favorithistorier med nymfer var från Illiaden, och rördes Thetis, Achilles mor öde. Skön och vis framstod hon för mig, beskyddande gentemot sin son och också givaren denne av dennes kraft och makt. Detta är som jag förstod det, innebörden av det öde given henne av en profetia, som var det enda som lyckades kyla ner kåtbocken Zeus, chefsguden som först åtrådde henne: ”Din son skall bliva större än sin fader”. Zeus förbjöd henne prompt att umgås med andra än dödliga män. Jag har alltid funnit det där väldigt talande för relationen mellan män, kvinnor och barn.

Om att kladda sig fram med akvareller…


Även sjukdom och olyckor i ens närmsta krets kan lämna något fruktbart efter sig. Efter att ha spenderat merdelen av 3 månader fram och tillbaka från sjukhus fann jag mig lite överraskad ha avverkat ett helt vykortsblock med små… akvarellövningar.

Det var inget genomtänkt – mest ett alternativ till tummade pocketböcker eller fipplande med smartfånen för att avleda tankarna, slå ihjäl tid eller varva ner. I början av året hade jag bestämt mig för att börja använda pensel för att måla vissa av mina bilder (varav några visats i inlägg här). Som övning började jag därför med väldigt grova små ”färgteckningar” utförda på ett litet vykortsstort block akvarellpapper – vilket har fördelen är att man ta med sig sin lilla portabla färgburk o några penslar och måla lite varsomhelst när tillfälle erbjuds. Nu när man sent omsider börjar varva ner är det lite kul att gå igenom det där – de visar om inte annat att man kan utvinna något ur de mest hopplösa förutsättningar.

Äppelträd o stuga akvarellpenntestDe första försöken handlade mycket om att alls få en känsla för hur färgen såg ut på papper och beter sig -samt att få den att hamna åtminstone i närheten av där man vill.

Akvarelltest hästSålunda kämpade man med att få ens darrhänta fingrar i styr och få fram något igenkännligt alls, och motiven kom i andra hand och var lite, ska vi säga oplanerade… Som en liten stuga med två äppelträd? Eller en gul häst? Varför inte? Grejen var att de var minimalt skissade, att själva färgen fick styra.

Framåt februari började jag satsa på litet mer medvetna motiv. Mest nöjd blev jag nog med ett vykort åt min favviskille Julian: med ett vagt minne av något presentkort jag sett någon gång fumlade jag fram ett sommarmotiv med en fiskande kille, en katt och en misstänksam… mås tror jag det är,

Metande pojke akvarellpenntest

äggmålande alv akvarelltestFramemot påsk var det dags att mer seriöst prova att färglägga teckningar med akvarell och alltså anpassa färgpalett och jobba på intilliggande färger – alltid ett problem med akvarell som vill ”blöda” mellan färger som ligger intill varandra. Och varför inte passa på att prova lite  ”påskiga” motiv för de påskpysslande sötisarna Alma o Julian?

Albin & phorusrhacos akvarelltestFör Alma målade jag en lite mangainspirerad tjej-alv som målade ägg (som vi två gjort) och – inspirerad av kycklinggrejen – en urtidsfågel (Phorusrhacos) som fått sina vingar gulmålade av en busig kille till Julian.

Jag blev lite glad över de där – mixandet av olika färger verkade ta till sig bättre än jag trott mig om.

Barflicka Akvarellpennor + post-tusch testDet gav uppmuntran för att fortsätta på den vägen, och jobba mot målet att kunna egenhändigt färglägga teckningar snarare än att göra det helt i datorn.

De närmaste veckorna fortsatte jag med olika färgövningar tillämpade på gradvis mer avancerade teckningar. Ett tidigt exempel är en slags… jag vet inte, det ser närmast ut som en servitris på en ölhall, av armarna att döma. Här var prylen att göra något med bara de färgerna gult och rött.

Augustus akvarellpenntestDen onde Augustus – en karaktär för mitt pågående bokprojekt för den fina Alma – var en annan liknande övning i att ta fram en bild utifrån färgen, här i syfte att genom målning lägga tonvikten på figurens långa klädnader i olika nedtonade gråa och bruna nyanser.

MonomakhosÄnnu en bit mer genomtänkt var att med färg ta fram en arbetsskiss för en annan figur från en av mina andra böcker. Det var en tänkt framtida akvarellmålning av Monomakh, en fruktad krigare och väring i tjänst hos ultimates, min berättelses motsvarighet till den byzantinske kejsarens garde av sådana nordiska killar i sin tjänst från 1000-talet och framåt.

Fram till april lade jag konsekvent på färg ovanpå ett minimalt eller helt obefintligt skissarbete, och de stödjande linjerna i vattenfasta pennor lades på i efterhand.

För några veckor sedan bestämde jag mig slutligen för att försöka akvarellmåla en mer seriöst menad skiss – det är en teckning på Amanda, kompis till Julia i mitt bokprojekt om Prinsessan och Draken. Med kalkerpapper överförde jag de viktigaste linjerna av teckningen, utförd i mjuk grafit, till akvarellpapper. Efter att målandet var klart lade jag helt enkelt teckningen ovanpå det målade. Resultatet kan ses nedan.

Amanda monterad akvarell

Det är lååååångt kvar till någon penselföring av acceptabelt snitt och att få till en jämnhet och konsekvent färgtillämpning. Men ett mål kommer i alla fall närmare – målandet börjar närma sig punkten där man kan använda den som grund för färgsättning av teckningar och annat som sedan förhoppningsvis städas upp i datorn. Trots den otrevliga inramningen så fick man alltså i alla fall med sig något från oändliga dagar av vaka, något som kommer att komma andra till del.

**********************************************

Mer bilder av Prinsessan Julia finns samlade i

https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/

Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden

Prinsessan Julia & Draken Pelle

————————————————————–

  • Väringagardet bestod av väringar, dvs nordbor, till övervägande del svenskar, och utgjorde den medeltida Östromerske /Bysantinske kejsarens livvakt från den kejsar Basileus II (d. 1025) regering fram till Östroms fall 1453. De var en fruktad och respekterad stridande enhet, kända för sin trohet intill döden. Se http://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4ringagardet eller den något fylligare http://en.wikipedia.org/wiki/Varangian_Guard
  • Phorusrhacos var en jättelik, forntida köttätande fågel som levde i Sydamerika från ca 25 miljoner år sedan och i ett antal miljoner år därefter. Den kunde bli upp till 3 meter hög, och var den största köttätaren på sin tid. se http://sv.wikipedia.org/wiki/Phorusrhacos_longissimus

All vår början bliver svår… med Döden i akvarell


Under en olycklig senvinter med sjukdom i familjen avleddes tankarna genom att man vågade sig på akvareller. Första försöket inspirerades av en idé given mig av den fina Felicia: det är vår gamla vän Döden, iklädd en kvinnlig gestalt.

Arbetet med ett bokprojekt för den kära Alma har sporrat mig att en efter en ta mig an en mängd stilgrepp och tekniker som jag undvikit i alla år: allt för att förbättra mig och komma till ett sätt att färglägga och färdigställa hennes bok på ett sätt som är värdigt henne.

Winsor & Newton 12 halvfärgerAkvarellfärger tillhör en av dessa tidigare tabun eftersom jag är darrhänt och min penselteknik och hantering av blöta förger ungefär är lika känslig som hanteringen av en lie. Tiden har dock kommit att greppa de trilskande stråna med sina rinniga kulörer och sadla dem i vår tjänst. Beväpnad med ett juste set från Winsor & Newton (12 halvkakor), plus några bra mårdhårspenslar, skreds det till verket.

Liemannen rider fram och kallar de döda till strid.

Liemannen rider fram och kallar de döda till strid.

Det är passande att jag för mitt första försök för en större bild i akvarell drog från en idé som en annan framstående musa till många av mina alster sedan flera år, den påhittiga Felicia, kommit på, och som berör Döden.

Jag hade tidigare avbildat Döden i en bild tillägnad vännen Johan (se inlägget ”Jag är Döden, och jag har länge vandrat vid din sida…”). Den gången var det på traditionellt, medeltidsinspirerat manér som en ridande lieman, det grinande skelettet i kåpa med sitt redskap lien i högsta hugg.

 

Hel by Giovanni Caselli, 1978 for Nordisk MytologiFelicias take på döden som hon delgav mig för ett par år sedan, var att dock att hon hade tänkt sig en Död där hälften var levande och tydligt identifierbar som en flicka eller ung kvinna. Den andra hälften var mer, tja död, och endast skelettet kvarstod på klassiskt liemannamanér.

(Eller skall man i detta fall säga… Liekvinna? Liefru? Liedam?)

Döden för Felicias fantasiJaja. Jag tyckte i alla fall att det var en intressant idé, en variation som dessutom minde mig något om vissa representationer av gudinnan Hel i den nordiska mytologin, härskarinnan över den nedrigare delen av dödsriket, som i Æddan nämns som till hälften förvriden och liksom… förgjord på ena sidan. Den andra var en ung gudinnas – hon var ju guden Lokes dotter.

Jag gjorde en liten minneskladd som anteckning för Felicias fabulerande. Den låg sedan bidande bland mina många andra utkast och lösa idéer… till nu, då den togs fram och lades till grund för min akvarellutmaning.

Poängen med min självpåtagna uppgift var att jag faktiskt skulle börja tillämpa akvarellen så tidigt som möjligt. Utifrån mitt utkast gjorde jag därför en ytterst översiktlig skiss, där endast de mest grundläggande kant- och huvudlinjerna fick vara kvar – jag fick bita mig i handen för att inte fylla i några detaljer med blyerts. Istället markerade jag huvudlinjerna med vattenfasta bläckpigment och fortsatte därefter med akvarellpennor (tidigare nämnda i inlägg om bild till Julian) för att märka ut skuggor och olika skiftande partier. Grejen med dem är att de skulle komma att integreras i den målade bilden när de väl blöttes ner. Sedan var det dags att doppa penseln och börja måla. Resultatet kan ses nedan.

Döden från Felicia, Akvarellpennor + Akvarell

Döden från Felicia, Akvarellpennor + Akvarell

Efteråt pustade man ut, det skall erkännas. Det blev ju inte så illa, faktiskt, för första gången. Några partier, som delar av himlen och Dödens luggslitna mantel blev faktiskt nästan OK. Framför allt gick det oväntat snabbt, själva grejen med riktiga färger är att det tvingar en att ta beslut och bestämma sig för den ena eller andra detaljen eller färgen. Det sporrar ens beslutsamhet, låt vara att min förmåga ligger lååångt under min vision för den här bilden. Eller vilken annan som helst bild, för den delen.

En annan fördel med att själv ordna målningen-i-sig är, att förutom att det är tusan så mycket smidigare än att färglägga i bildbehandlingsprogram, så gör det att kan man använda sistnämnda till det som det faktiskt är till för: att behandla en mer färdig bild. Min lilla jungfruresa på akvarellens vatten förlöpte förvisso oväntat väl, men det hindrade inte att det fanns mycket man kunde förbättra. Som den blev ser den t.ex inte speciellt skrämmande ut -framför allt blev målningen för bleksiktig, den saknade den svärta och starka kontrast som vore mer passande för motivet.

Death Döden m lie scythe enl Felicia behandlad

Den halvlevande Döden enl. Felicia – Efterbehandlad

 

Sålunda körda jag i en dag bilden genom GIMPs olika filter, och passade för sakens skull på att lära mig en del även där, framför allt om användningen av s.k. lagermask för att få fram rätt toner för den blixtrande himlen respektive den mörka döden. Lagom diskret också – för jag ville att bildens handmålade kvalitet skulle bestå. Till slut landande jag på en rimlig punkt för efterbehandlingen av denna min första akvarelliska resa.

För dig Felicia – undrar just vad du säger om din lilla fantasi så här ett par år efteråt?

——————————————————————-

Se mer om gudinnan Hel i t.ex. http://sv.wikipedia.org/wiki/Hel_(gudinna) eller http://en.wikipedia.org/wiki/Hel_(being)

Se mer bilder av den utmärkte illustratören Giovanni Caselli i http://www.giovannicaselli.com/

Havsdinosaurie & försök m vattenfärgspennor – för Julian (1)


Varje år har sina utmaningar, och årets verkar bli att lära sig hantera något som jag hittills hållit ifrån mig, nämligen akvareller och liknande medier. Ett tillfälle dök upp för att utforma en bild särskilt för ändamålet – via en dinosaurie till den fine Julian.

Mitt Stora Lexikon om Dinosaurier och Förhistoriska djurFörst var det motivet. Julian gillar sina dinosaurier, och som ofta sker slant tungan på morbror som lovade att rita en. Sagt och gjort, och jag fick låna en fin bok av Julian för inspiration. Utrustad med den fastnade jag för en av mina gamla favoriter: den havslevande Mosasaurus som härjade i världshaven för ca 70-65 miljoner är sedan. Med sina femton meters simmande läbbighet och käftar som kunde sluka en människa hel var det en havets motsvarighet till Tyrannosaurus. Det var ett riktigt coolt monster det där. mosasaurus storlek sizeMosasaurus Nu var jag litet tänd, men mina första utkast kändes…trista, och jag hade ingen riktig idé om hur jag skulle gå vidare. Såsom många gånger skett inspirerat av storasyster Alma, kände jag att därför att det åter var dags att man lyfter sig själv och gör något helt annorlunda, något man inte provat förr.

Entré… akvarellpennor! För ett litet tag sedan införskaffades ett set om tolv, med sikte på att prova lite handgriplig färgläggning. Akvarellpennor ser ut som färgade blyertspennor, men har ett helt annat sorts pigment, som löses upp och smetas ut vid kontakt med vatten. Teoretiskt sett skall man kunna göra lite snygga skiftningar med dem. Jag har hittills bara kladdat lite och fyllt i någon teckning för att få en känsla för hur mycket färg pennorna ger, men nu försökte jag mig för första gången på att skapa en bild från scratch med akvarellpennor som huvudredskap.

Julian's Mosasaurus utkast watercolor pencils akvarellpennor 21

Julians Mosasaurus akvarellpennor före vatten

Total nybörjare som man är, bestämdes att först göra ett målat utkast, för att pröva om det alls var någon idé med de där pennorna, och få en känsla för hur de ser ut på papper. Ett block med små, grova akvarellpapper för att göra vykort inskaffade och sedan började man förfärdiga en grov skiss… I det grova papperet syns raster och linjer väldigt tydlig, men jag var nöjd med ställningen för mosasauren, den ser lite slingrig och simmande ut. Nästa steg var att applicera vatten på färgen. Med påtagligt darr på manschetten blötte man penseln…

Julians Mosasaurus akvarellpennor efter vatten

Julians Mosasaurus akvarellpennor efter vatten

Julian's Mosasaurus utkast watercolor pencils akvarellpennor 24

Julians Mosasaurus akvarellpennor + tuschkant

Men se och häpna, det blev ju… inte helt katastrofalt. Färgerna flyter verkligen ut och blandas, och övergångarna passade särskilt bra för ett vattenlevande motiv.  Lustigt – det var inte medvetet, men trots att den är ett riktigt monster till havsdjur så framstår den inte som så läskig, den ser snarare glad ut, och inte på ett elakt sätt… Det är ögonen tror jag, och att den inte ser så taggig och grov ut på ytan.  Och det roliga är att det går snabbt, enormt mycket snabbare än mitt vanliga fumlande med färgläggning i dator. Så här bestämde jag mig för att den ska se ut, den tandglade mosasaurien för Julian. Sist provade jag också att göra lite efterarbete med vit vaxpenna för vissa högdagrar och återkastat ljus, samt tusch för konturen. Vaxkritan funkade bara så där, och för den fullskaliga bilden lutar det åt att man istället prövar att måla över med vitt, t.ex. med mer täckande gouachefärger.

Nu är det här bara ett utkast, en första skiss. Själva positionen kommer jag att behålla, men göra en mer fullständig teckning med riktiga skuggor och toner, vars konturer och huvuddrag får överföras på ett större akvarellpapper. Det finns också frågetecken om hur en mosasaurie egentligen såg ut, och frågan är om den inte liknade en krokodil och hade ett mer påtagligt fjälligt yttre, eller om den hade små fjäll som t.ex. en komodovaran. Oavsett vilket måste jag markera dess fjäll bättre än det väldigt släta skinn med fjäll som inte syns som utkastet ger intryck av. Detta allra första försök visar också att man förstås har tonvis att lära – för mig är det, förutom den nästan komiskt dåliga penselföringen, att få fjutt på hur laddad med vatten penseln måste vara. Förutom själva idén till bildens utformning var det förstås just färgerna, den akvarell-aktiga kvalitén som skulle prövas. Jag la märke till att är färgen väl smetats ut och torkat, sitter den rätt hårt – man kan inte utan vidare fortsätta att lägga på mer vatten. Några tutorials på nätet visar dock att det finns sätt att komma runt det där.

MEN för ett första försök måste jag säga mig vara lite nöjd. Akvarellpennor är ju en slags mellansteg mellan teckning och riktig akvarellmålning, och som just intro till vattniga medier fungerar de bra för en utpräglad tecknare som undertecknad. De passar utmärkt för en snabb färgläggning, och när man väl fått kläm på tekniken kan det säkert se acceptabelt ut. På det hela taget har det gett uppmuntran för att gå vidare, till en mer seriös teckning med påföljande målning av den vidunderliga mosasaurus, havsdjupens skräck.

För dig, Julian! Julian's Mosasaurus utkast watercolor pencils akvarellpennor 23

Hjärtespjutet talar till prinsessan


Om en illustration som skall skildra ett avgörande ögonblick och måste överkomma förhinder i form av en sin skapares brist på kompetens…

Är du den?” är de ord som det magiska spjutet säger när den först talar till prinsessan Julia, hjältinnan i berättelsen ”Hjärtespjutet”. Det är tidig gryning i det sovande slottet, och prinsessan har bestämt sig för att smyga ut och leta efter vad-det-nu-är som stulit kungarikets guld när hon hör en mystisk röst från tronsalen. Där står Hjärtespjutet nedstucket i sitt städ framför regenternas tronstolar, och när Julia går närmare och sträcker ut sin hand börjar bokstäverna på dess blad att glöda och rösten ljuder igen…

Miljön för detta viktiga ögonblick matchar dess betydelse – den höga tronsalen, med det svarta städet och tronstolarna som står rakt under de stora fönstren där gryningsljuset skiner in. Tidigt föreställde jag mig det hela sett ur ett lätt grodperspektiv, dvs strax underifrån, så att både det upphöjda tronområdet, rummets rymd och de stora fönstren kom med. Dessa element ramade in Julias kåpklädda figur när hon sträcker ut handen mot det magiska spjutet.

Hjärtespjutet talar till Julia resize The Heart Spear speaks

Hjärtespjutet Talar – mjuk blyertsteckning

Den första kladden blev så pass lyckad att den direkt kunde byggas ut till en teckning i mjuk blyerts. Det centrala, prinsessan själv och spjutet, kom lätt och naturligt, men sedan var det den valda vinkeln och bakgrunden med de stora fönstren med dess många spröjsar… Perspektiv är ett oumbärligt redskap för att levandegöra en sådan här scen, men själva meckandet med linjal och de många linjerna är något av det absolut mest trista som finns.

Istället för att göra teckningen genomskinlig och måla under den som blivit min vana, beslöt jag att åter arbeta med överlagring, en teknik främst brukad för att färglägga svartvita foton, tidigare prövad första gången i en annan bild med Julia (se ”En prinsessa rustad för strid”). Vid överlagring bildar de överlagda färgerna en slags transparant färghinna som följer den underliggande variationen av nyanser hos t.ex. gråskalan i ett svartvitt foto – man behöver därmed inte skapa om alla skiftningar i färgnyans igen från noll.

Hjärtespjutet talar till Julia färglager förevisade beskuren

Schema för Överlagringsmålningens lager

Ovan kan man se en illustration av processen. Med utgångspunkt från den understa kvadranten till höger och löpande motsols framträder det bleka första överlagda målade lagret gradvis allt starkare och förstärks när först ett andra lager, med delvis andra nyanser som smälter ihop, läggs till. I övre kvadranten till vänster målades ett lager som främst syftade till att förstärka de skuggade partierna, och i den sista kvadranten längst ner till vänster det sista överlagda lagret, med ljusa färger för att markera de områden som ljus faller direkt på eller genom.

Hjärtespjutet talar till Julia bearb överlagd målning

Hjärtespjutet Talar – Överlagringsmålad

Resultatet av denna första målning kan ses till vänster. Notera att den överlagda färgen saknar eget färgdjup, utan har samma mättnad som bilden den överligger – dvs den är blek där bilden är blek, och syns inte alls på tomma ytor. Just det här motverkas dock delvis av att man lägger flera färgade transparenta lager ovanpå varandra. Även så, ger överlagring en karaktäristisk look med mjuka, lite eteriska kulörer. Som saken var, passade det för den belysning som jag tänkte mig för bilden.

Belysningen ja – det var det som blev problemet. Här har tidigare visats hur bildarbetet försökt sätta mer fokus på olika former av ljuseffekter (se t.ex. Alla Drabbningars Moder 7).

Hjärtespjutet talar till Julia ljuseffekter målning

Hjärtespjutet Talar – bild av ljussättning

Det var dock något helt nytt för mig att från scratch skapa solljus som kommer in genom stora fönster in i ett förvisso rymligt, men ändå stängt, rum. Idén var också att ljuset skulle skapa en slags lyster kring själva prinsessans skepnad – och till råga på allt så lyser spjutet med sitt egna, inre ljus. Ovanpå det skall det helst framgå att det är gryningsljus, inte bara solljus allmänt, som kommer in ovanifrån. Under många eder och mixtrande med obefintlig koll på tekniken byggde jag upp en serie lager med olika former av ljusvalörer och strålar som sken in och ner, återkastas och skiner på lika material kors och tvärs (se ögonblicksbild ovan).

Det hela blev dock lite för mycket, och trots flera uppehåll måste man erkänna att det inte riktigt lyckades mig att få fram allt jag ville.

Hjärtespjutet talar till Julia The Heart Spear speaks målad avdammad+ljus resize

Hjärtespjutet Talar – Överlagringsmålad & ljussatt

Visst, färgerna blev fina, och mycket av stämningen i scenen är där, men den där bilden har fortfarande mer potential, så mycket är klart. Men frustrerande nog kan jag i dagsläget inte göra mer med de färdigheter jag har.

Förhoppningsvis kommer nya insikter och idéer och bättre redskap göra det möjligt att bringa den till större klarhet, så att ljusspelet och allt den innehåller kan komma till sin rätt. Tills dess får det betraktas som en halvträff. Men ”I’ll be back” som terminatorn sade – för Almas och hennes boks skull,

 ————————————————————–

Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i

https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/

Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden

Prinsessan Julia & Draken Pelle

En stukad Prinsessa


En prinsessa med ont i foten får sina fiskar varma av sin paranta mamma

På snabb tur-och-retur från sjukhuset och i ett försök att rensa hjärnan, en liten post från illustrationerna till första boken om Prinsessan Julia och draken Pelle.

Bilden nedan är från en episod del 1, ”Hjärtespjutet”, där Prinsessan Julia, efter att ha fått sig en törn medan hon spelar fotboll, kvicknat till och vill stiga upp. Hennes mamma, drottningen Maral (varom mera i posten En Kung & en Drottning för Prinsessan i ett Sagosverige) vill dock få ett ord med i laget, och grälar på sin oförsiktiga dotter som tror att hon kan spela fotboll all in med en drake…

Drottningen lägger om Prinsessan Julias fot

Drottningen och Prinsessan Julia stukad fot

Förutom att visa på ett specifikt skeende var tanken att något fånga den ibland komplicerade mor-dotter-relationen. Prinsessan ska alltså framstå som ledsen, men ändå ursäktande sig och idén som ledde till att hon gjort sig illa. Maral å sin sida är synbart frustrerad på dottern, och släpper här tillfälligt på sin annars väldigt värdiga och samlade framtoning för en okaraktäristisk utskällning.

När väl scenen stod fram sökte jag fånga huvuddragen i vad som måste kallas min spontana, rätt serietidningsaktiga stil med tusch i korta linjer och vissa detaljer i figurerna framför en schablonartad fond. Relationen och också kontrasten mellan de två skall förhoppningsvis framgå och ges eftertryck av skillnaden i klädedräkt, där framför allt drottningens renässansklänning ger ökad pondus till hennes utspel, gör den mer, tja, drottning-lik. Bilden färglades i GIMP, och fick viss efterbehandling av skuggor och blänk.

Med tanke på hur snabbt det gick blev resultatet faktiskt inte så dumt. Uttrycken och gesterna kom nära det jag föreställt mig för inledningen av scenen. Den kan läggas till i raden av fruktbara försök tillkomna för den fina Almas skull, för vilken den är gjord.

 ————————————————————–

Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i

https://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/

Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden

Prinsessan Julia & Draken Pelle

Tänk Om… (2) Kontrafaktisk Historia som Litterär Genre


OK, så ett nazidominerat Europa blev aldrig av. För den vars grämelse är outhärdlig kan som vi sett i tidigare inlägg historien inte skänka mycket lindring, endast upplysning. Men kanske… kan man fördjupa sig i fantasins värld, och Tänk Om…

American Nazi_PosterI första inlägget gavs en introduktion till Kontrafaktisk Historia i relation till historia som en vetenskaplig disciplin. Som synes, och trots att kontrafaktiska grepp fått ökad popularitet på sistone, är användbarheten av dess perspektiv begränsat om vi söker lära oss mer om den befintliga historien. Men det finns en annan arena där den kontrafaktiska historien spelat en större roll – nämligen som ett litterärt stilgrepp, en som växt upp till en hel genre inom både litteratur, bildkonst och nyare medier som film och dataspel.

En gråskala av Alternativ – Några definitioner och gränsdragningar

Som vi sett kännetecknas ett kontrafaktiskt scenario av att den utgår från kända händelser fram till skiljepunkten,  The Departure Point. Efter den skiljande punkten tänker man sig nya händelser eller faktorer, som är definitivt icke faktiska, icke sanna. Varefter skildringen löper vidare med de påhittade förutsättningarna, vilka fortsätter göra den tänkta påföljande historien annorlunda, på allt mer påtagliga sätt.

Förutom i begränsade subgenrer (se nedan) är dock sådana fullt ut kontrafaktiska historier relativt ovanliga. Mycket vanligare är en modifierad, begränsat ”alternativ” historieskrivning, där man t.ex. låter en fiktiv person ta plats tillsammans med kända historiska aktörer och låter denne spela en viktig roll i kända skeenden, alternativt att man låter rollerna skifta ifråga om drivande händelser i historien. Men historiens bredare förlopp, själva de utfall som sedan ligger till grund för framtiden, ändras inte.

Ivanhoe Sir Walter ScottDen här sortens modifierad-men-inte-helt-omstöpt historia har anor som är äldre än både den moderna litteraturen och historievetenskapen – det var normen för äldre tiders historieskrivning, som hade moralistiska och uppbyggliga ideal högre upp på agendan än historismens strävan efter att veta vad som verkligen hände. Alexandre Dumas - The three musketeersNär den moderna historiska romanen tog form på 1800-talet via författare som t.ex. Walter Scott eller Alexandre Dumas fortsatte de i den narrativa anda som premierar en bra intrig snarare än historisk korrekthet för en fiktiv berättelse. Och så har det fortsatt.

Jan Guillou - Arn-böcker -Vägen till Jerusalem - Tempelriddaren - Riket vid Vägens Slut - Arvet efter Arn200 år senare ser vi i Jan Guillous böcker på svenska om Arn Tempelriddaren en mycket snarlik behandling av historiska förhållanden som Walter Scotts böcker ”Talismanen” och ”Ivanhoe”. Liksom i dessa stoppas en påhittad karaktär (Arn) in i slutet av 1100-talet, ett formativt skede i den svenska medeltida historien, och får spela en avgörande roll för att vissa historiska och storpolitiska skeenden blev som de blev. Guillou referar också till just ”Ivanhoe” i sin bok ”Tempelriddaren” i ett slags erkännande att man skriver inom samma tradition.

Den här sortens alternativ-historia-light  behöver dock inte alltid motiveras av att man vill leka med storpolitikens styrande förändringar av historien. En annan användning av kontrafaktiska eller alternativa skeenden som bas för en berättelse ges av Hans Alfredsson - den-befjadrade-ormenHans Alfredsson i dennes roman Den Befjädrade Ormen. Han skildrar en slags omvänd atlantresa under 1000-talet, där en grupp indianer från den högtstående Toltekiska civilisationen i Centralamerika korsar haven österut till ett outvecklat och våldsridet Europa, och föreställer sig möte mellan civilisationerna före renässansen och de stora upptäcktsfärderna. Berättelsen är mer en studie i hur historien kan betraktas ur annorlunda perspektiv än en fullödig alternativ historieskrivning.

Dan Brown - Da Vinci KodenI sin iver att berätta en god historia eller lyfta fram vissa personer tar sig dock romaner, och ännu mer filmer, inte sällan så stora friheter med historieskrivningen att de driver iväg, ut över den rena historieförfalskningens kant. Detta är speciellt påtagligt i romaner som behandlar historiska händelser vilka ”förklaras” med hjälp av vittförgrenade intriger, i vilka historiska händelser regelmässigt omtolkas och förses med fiktiva och ockulta bakgrunder och inslag som ger dem annorlunda innebörd  då de sker samt lägger grund till sentida konspirationer för att bevara hemligheterna. Detta grepp har växt så lavinartat att man skulle kunna tala om en egen subgenre, den ”Historiska Konspirationsromanen”.

Michael Baigent, Richard Leigh & Henry Lincoln - The Holy Blood and the Holy Grail

The Holy Blood and the Holy Grail”, en föregivet ”faktuell” bok som spekulerade om Jesus avkomma, låg troligen till grund för Browns ”Da Vinci-koden”.

Det kanske mest (ö)kända exemplet utgörs av Dan Browns bokproduktion, där genombrottsromanen ”Da Vinci-koden” är speciellt grov eftersom dess författare, som till råga på allt anklagats för att plagiera den bärande delen av sin berättelses alternativa kärna, påstod att den skildrade den ”sanna” historien om Jesus och Maria Magdalena, till olycka för envar som vill lära sig något om kristendomens ursprung och tidiga utveckling. .

Just detta att den ”sanna” historien i dessa böcker alltid är fördold, och vad den vidare världen tror har hänt är verklighetens historia gör att dessa alster snarare kan benämnas en ”hemlig historia” (Secret History) än en kontrafaktisk eller alternativ sådan. Beklagligtvis har detta angreppssätt på historien fått ökad spridning, och som synes visar riskerna med denna att man precis som i fallet med historieforskning bör uppmärksamma risken för ren historieförfalskning.

"Jud Süd" (1940), en av många Nazistiska filmer som utgår och förvränger ett verkligt historiskt skede - här i antisemitiskt syfte.

”Jud Süd” (1940), en av många Nazistiska filmer som utgår och förvränger ett verkligt historiskt skede – här i antisemitiskt syfte.

Återigen kan man anföra nazisternas behandling av historien som exempel. Nazistisk ideologi, baserad som den är på den helt ovetenskapliga idén om biologiska ”människoraser” och verkan av denna ”ras” för olika folkgruppers utveckling, närmast kräver en kraftig omredigering av historien, en där folks etniska påbrå är helt styrande för deras beteende och utvecklingen av stater och civilisationer.

Detta gav talrika avtryck inte bara i en förvriden form av ”historieforskning” (redovisad i bl.a. ”Härskarplanen”, se tidigare inlägg) utan i den propaganda och populärkultur som skapades under nazistisk hägn. En av flera nazistiska propagandafilmer tillkomna för att underblåsa antisemitism genom att skriva om historien så att problem och kriser i det förgångna kan skyllas på ”judarna” utgörs av filmen ”Jud Süß” från 1940.

En mer eller mindre grov remake av historien har alltså blivit stapelbara i den fiktiva historiska berättelsen. Det ligger delvis i romanens natur, där handling och händelseutveckling måste fogas in i en narrativ i vilken personliga perspektiv, inte rena fakta, ligger i centrum. Just det här spänningsfältet har i sig gett upphov till ett speciellt stilgrepp som inbegriper en form av kontrafaktisk historia.

Kontrafaktiskt som en Metahistoria

Ett finurligt, men också svårt sätt att närma sig kontrafaktiska idéer utan att helt ta steget ut i en annan värld är att beskriva den påhittade historien parallellt med den verkliga, som en ”historia-i-historien”. Med det menas att man tar in den som en fiktiv föreställning i en roman vars handling i övrigt utspelas i den ”verkliga” världen. Eller – gör den det? Den kontrafaktiska delen av narrativet sätter fingret på frågeställningen om hur historieskrivningen i sig blir till. Vad är det förflutna vi tror oss veta om… egentligen? Vad är sanning och vad är hjärnspöken? Brukad på det här sättet blir det kontrafaktiska inslaget ett sätt att skriva en slags metaberättelse om historien själv.

Umberto Eco - begravningsplatsen i PragNågon som flera gånger utforskat  det här gränslandet är Umberto Eco. Flera av hans böcker, senast ”Kyrkogården i Prag”, men i än högre grad ”Foucaults Pendel” har en uttryckligen påhittad, konspiratorisk alternativ historia som inslag i sina berättelser. Denna kontrafaktiska historia ihopvävd av berättelsens protagonister börjar under loppet av böckerna slita sig loss och att påverka aktörerna i den ”verkliga” världen. Umberto Eco - foucaults pendelTill slut blir det mer och mer osäkert vad det var som faktiskt hände. Trots vissa litterära brister är ”Foucaults Pendel” bitvis mycket intressant om historierevisionismens  och konspirationsteoriernas psykologi. Ett av dess citat förtjänar att upprepas – den utgör en varning för att okritiskt läsa in konspirationer och favoritkäpphästar i synen på det förgångna, och sammanfattar väl vad som utmärker en Stolle ifråga om världs- och historiesyn.

”För honom bevisar allt allting. Stollen har en fix idé och allt han råkar på använder han för att bekräfta den. Stollen känns igen på de friheter han tar sig när han tvungen att komma med bevis, och han tror att allting är snilleblixtar. Ni kanske tycker att det är konstigt, men förr eller senare kommer stollen dragande med tempelherrarna”.

Jose Saramago - Historien om Lissabons BelägringJose Saramagos Historien om Lissabons belägring är ett annat exempel på kontrafaktiskt inspirerad metahistoria. En översättare får en dag för sig att ändra i en viktig historisk händelse när han översätter en historiebok om Portugals historia: nämligen om hur det gick till när staden Lissabon erövrades från morerna år 1147. Men snart börjar han gå in sig i och betrakta sin hemstad Lissabon mer och mer utifrån egen berättelse snarare än verkligheten.

Metahistoriska berättelser med kontrafaktiskt inslag utgör en slags utflykter i ”Tänk Om”-land, men går inte riktigt hela vägen till att tänka sig en annorlunda verklighet. De kan kanske betraktas som en slags idéromaner, där var författarna vill trycka på är det undflyende draget i vad vi tror oss veta om sambandet till dåtiden.

Vissa Alternativ är mer Alternativa än andra

Kontrafaktiska berättelsen som litterär genre är på många sätt en kusin till Science Fiction-litteraturens framtidsvärldar. Båda delar arvet från ett avgörande ”Tänk Om…”, fast i det kontrafaktiska fallet projicerad på det förflutna, inte framtiden. Det här kan dock leda till en inte obetydlig grad av sammanblandning dem emellan. Genom att författare till kontrafaktiska scenarier arbetar utifrån ett perspektiv som explicit mynnar ut i en radikalt annorlunda historisk utveckling på många nivåer, och således en annorlunda värld, en alternativ verklighet, verkar det vara förhållandevis lättare att stoppa in fantastiska inslag som källan till den annorlunda tidslinjen, alternativt som ett sätt att få den annorlunda verkligheten att samverka med eller påverka vår verklighet.

Sc-Fi-Steampunk supertrainEtt exempel utgörs av hela den s.k. Steampunk-genren som bygger på en slags retro-futurism, en alternativ teknisk utveckling utgående från 1800-talets tidiga industrialisering, dess teknik och framtidsvisioner, vilka projiceras framåt. Steampunk skulle kunna sägas vara en slags kontrafaktiska historier, men eftersom de också tänker sig fantastiska, inte sällan omöjliga teknologier med utgångspunkt från den viktorianska tidsåldern, bör man hellre betrakta dem som en form av science-fiction med tidig utgångspunkt, en fortsättning på Jules Vernes tänkta teknologiska landvinningar snarare än en form av kontrafaktiskt berättande.

En annan ofta förekommande Sf-trop i berättelser som kör med en förändrad historisk utveckling inbegriper tidsresor till och från vår samtid eller en nära framtid.

Harry Turtledove - Guns of the southEn författare som gjort sig ett namn på alternativ historia är Harry Turtledove. En av hans mest kända böcker, ”Guns of The South” (1992) illustrerar en kontrafaktisk historia med Sci-Fi-inslag då den vilar på premissen av just tidsresor som gör det möjligt för Sydstaterna i det amerikanska inbördeskriget att få tillgång till moderna handeldvapen – och därmed segra.

Harry Harrison-  A Rebel In TimeEtt närmast identiskt scenario med tidsresor som ger Sydsidan i inbördeskriget tillgång till modern krigsutrustning hade för övrigt tidigare publicerats (1984) av Harry Harrison, med titeln ”A Rebel In Time

Stephen King 22-11-1963Mer nyligen har den outtröttlige Stephen King, som ju tidigare inte aktat för att korsa genregränser, utforskat just tidsresor och följderna av att ändra på historien för att skapa en ny kontrafaktisk verklighet, i romanen ”22/11 1963” där huvudpersonen skall försöka förhindra mordet på president John F Kennedy.

Vad de här fåtaliga exemplen syftar till är att visa på att kontrafaktiska scenarier rör sig i ett gränsland där övergången till Sci-Fi och allmänna fantasmagorier aldrig är långt borta. I det följande skall dock exempel tas upp på kontrafaktiska romaner utan inslag av vare sig Science Fiction, en radikalt annorlunda teknologisk utveckling, fantasy och andra sådana fantastiska företeelser.

Ett Axplock ur Litteraturens & Filmens kontrafaktiska historier

Den måhända långa presentationen ovan har delvis syftat till att skala av  vad som utgör det centrala i kontrafaktiska historieberättelser. Man kan därvid konstatera att den renodlade kontrafaktiska romanen är en ännu så länge rätt smal genre. Vad som härnäst omedelbart faller i ögonen är att precis som i fallet med sina fackbokskusiner är genren klart överrepresenterad vad gäller scenarier som utgår från Andra Världskriget och Nazisterna. Denna historiens mest destruktiva konflikt, liksom den nästan osannolikt illvilliga nazistiska ideologin som tvunget måste nedkämpas, är förstås ett tacksamt ämne för kontrafaktisk historia, och har gett upphov till en kraftig slagsida till förmån för spekulationer om en annan utgång av kriget. Sammanställningen av exempel nedan är verkligen inte uttömmande utan utgör endast ett axplock, med prioritet åt böcker tillgängliga på svenska.

Hans Alfredsson - Attentatet i Pålsjö Skog 3bFörst ut är således en svensk kontrafaktisk roman med Andra Världskrigsfond, skriven av tidigare nämnde Hans Alfredsson. I Attentatet i Pålsjö Skog föreställer han sig ett Sverige som blev indraget i Andra Världskriget och invaderas av Tyskland. Boken inbjuder till att fundera på hur ett invaderat Sverige svarat på en sådan kris, inte minst hur den konflikt mellan kollaboratörer och motståndsmän som ju realiserades i våra grannländer Danmark och Norge skulle ha kunnat te sig hos oss.

Tony Samuelsson - Jag var en arierUnder senare år har Tony Samuelsson skrivit ett par kritikerrosade böcker med uttalat kontrafaktiskt anslag: ”Jag var en Arier” och uppföljaren ”Kafkapaviljongen”. Båda tar sin utgångspunkt i ett Sverige som infogats i ett segerrikt Nazityskland och blivit en gynnad del av det nya ”Germanien”. Tony Samuelsson - KafkapaviljongenBåda framställer hur ett Sverige sett ut iklädd en totalitär tvångströja, inte nödvändigtvis brutalt påtagen genom blodig invasion, men inte mindre tvingande för det. Stora delar av handlingen tilldrar sig 1976, då Sverige alltså under 40 år varit nazifierat. Framför allt är det kulturlivets villkor i en ideologiskt likriktande diktatur som ligger i fokus – hur författare fängslas, debatten stryps, undervisning och medier anpassats till en världsbild enligt nazismens kategorier.

Philip K Dick Mannen i det Höga SlottetPhilip K Dick – Mannen i det Höga Slottet räknas som en kontrafaktisk klassiker. Den skildrar ett USA som ockuperats av Nazityskland och Japan vilka segrat i andra världskriget. Men precis som i verklighetens Kalla Krig blir segrarmakterna snart mer och mer antagonistiska gentemot varandra, och risken för en ny storskalig konflikt dem emellan ökar allt mer… Mitt i detta får protagonisterna nys om en mystisk författare som börjat röra upp vågor genom en fiktiv berättelse där de Allierade vann. Dick skruvar till det hela och har med ett alternativt verklighetslager till som det kontrafaktiska i sin fiktiva verklighet. Och lustigast av allt är att den alternativa verkligheten inte är vår verklighet heller.

Philip Roth - Konspirationen mot AmerikaKonspirationen mot Amerika av Philip Roth är en kontrafaktisk historia mot bakgrund av Nazismens framväxt under 30-och 40-talet. Den utgår från ett isolationistiskt Amerika som inte tar del i Andra Världskriget förrän långt senare än i verkligheten, och där antisemitismen stegras kraftigt under mellantiden. I denna historieskrivning tar en administration med flygarhjälten Charles Lindbergh som frontfigur, vars övergripande mål är att hålla Amerika utanför kriget, makten år 1940. Konspirationen mot Amerika utgör en mer sociologisk, kulturhistorisk kontrafaktisk berättelse, som genom att visa på att det trots allt fanns potential för en annorlunda utveckling sätter fingret på sådant som den hemvävda amerikanska antisemitismen – en högst reell företeelse.

Robert Harris FatherlandRobert Harris – Faderland utgår från att Tyskland vann andra världskriget på såväl öst- som västfronten och kunde föra den Slutliga Lösningen till sin slutpunkt. 20 år senare utgörs det Kalla Kriget av konflikten mellan USA och Nazityskland, och i samband med att en amerikansk journalist besöker Berlin får en SS-kommissarie ledtrådar till vad som egentligen hände med Europas miljoner judar, en historia som helt nedtystats av regimen och är okänd för befolkningen och världen. Fatherland movie DVD caseBakgrunden till Faderland utgörs av visionerna om det framtida Tyskland som inte minst SS gav uttryck för, men lånar också erfarenheter från framför allt Sovjetunionens utveckling för att måla upp den kusliga visionen av hur nazisternas omstöpning av Europa kunnat gå hela vägen. ”Faderland” filmades med Rutger Hauer i huvudrollen som SS-översten Xavier.

Allen Steele - V-S DayEn företrädare för ett mer teknologicentrerat kontrafaktiskt perspektiv utgörs av ”V-S Day” av Allen Steele där det tyska raketprogrammet i ett tidigt skede omorienteras från missiler till bemannade raketer, vilket via diverse omständigheter leder till att en rymdkapplöpning sådan som skedde mellan USA och Sovjetunionen på 60-talet istället sker mellan USA och Nazityskland på 40-talet. Att rymdprogrammet var och har alltid varit en bisak till just utvecklingen av missilteknologi, och att en omställning dessutom skulle kräva en helt annan mentalitet hos naziledningen är detaljer som romanen lallar förbi…

iron_sky_poster_01En lite kul twist dock: just idén med nazister-i-rymden togs upp i filmen ”Iron Sky”. I vad som mest är en humoristisk drift med en kontrafaktisk historieskrivning har nazisterna här levt kvar i en koloni på.. månen. I filmen är för övrigt en figur starkt inspirerad av den amerikanska vicepresidentkandidaten Sarah Palin president i USA… En kontrafaktisk dystopi om något ( En recension av ”Iron Sky” kan läsas här på bloggen).

Inglorious Basterds 2009För att runda av nazi-temat: en annan nutida film som kanske kan nämnas apropå uttalat alternativa scenarier är Quentin Tarantinos ”Inglorious Basterds”, som i en mening är en slags Kontrafaktisk Historia eftersom dess plot, att Hitler och Nazistledningen mördas av ett allierat kommando, ju lyckas.

Kim Stanley - The Years of Rice and SaltEtt helt annat fokus har den alternativa historien i Kim Stanley Robinsons ”The Years of Rice and Salt”. Bokens berättelser bygger på premissen att Digerdöden 1348 var speciellt dödlig för just Européer (lite som vissa eurasiska sjukdomar visade sig extra dödliga för de amerikanska urinvånarna) vilket leder till att Europa närmast töms på folk under högmedeltiden och inte kan spela den alltmer ledande roll världsdelen kom att inneha från renässansen och framåt. Istället tas den ledande rollen i världen över av Kina, Indien och den muslimska världen. Kina blir den stormakt som genomför motsvarigheten till de stora världsseglatserna och upptäcker Amerika, med den muslimska världen hack i häl…

Bryce Zabel - Surrounded by EnemiesHur historien skulle ha artat sig om president John F. Kennedy inte mördats är en fråga som sysselsätter många 60-talsnostalgiska amerikaner: vi har redan sett hur Stephen King i sin ”22/11 1963” medelst tidsresor spekulerar i räddandet av Kennedy. I romanen ”Surrounded by Enemies” spekulerar författaren Bryce Zabel i hur ett misslyckat attentat skulle ha påverkat politiken och nationen USA 1963, med det underliggande budskapet att chocken och konspirationstänket som hörde eran till skulle varit annorlunda, men inte mindre än i verkligheten…

Harry Turtledove - How Few Remain two flagsDen redan nämnde Harry Turtledove har förutom ”Guns of the South” skrivit flera  romaner med en förändrad historia som huvudinnehåll. Längst tar han greppet med sin Southern Victory-serie, som bygger på premissen att sydsidan segrar i inbördeskriget och att konfederationen lever vidare, varefter historien får spinna vidare ända till 1940-talet. Harry Turtledove - Ruled Britannia_(cover)Förutom denna har han spottat ur sig en mängd böcker med kontrafaktiskt innehåll, som t.ex. ”Ruled Britannia” (där den spanska Armadan 1580 lyckas invadera England), liksom också en rad fantasyromaner starkt baserade på verkliga historiska förhållanden.

The Best Alternate History Stories of the 20th Century - Ed Harry TurtledoveHarry Turtledove har också varit redaktör och medförfattare till flera antologier av kontrafaktiska noveller på engelska, senast ambitiöst benämnda ”the best Alternate History Stories of the 20th Century”. Dess blandning av möjliga scenarier med realistiskt anslag och sci-fi-inspirerade tidsreseberättelser spretar betänkligt, men ger en introduktion till genren och dess olika grepp och teman.

Att Spela mot Historien

Det kontrafaktiska anslaget på historien är alltså en rätt speciell, men på sistone växande genre. En bidragande anledning till detta är att greppet, kanske mer än inom ren bokutgivning, fått fäste inom spelvärlden – både inom klassiska brädspel och dataspel.

Risk Parker Brothers brädspel svenska_1Ett översiktligt fågelperspektiv på historiska konflikter, alltid med en juste karta som underlag där pjäser kan flyttas runt och inta olika områden, passar för ett brädspels paradigm. Redan 1957 kom det ursprungligen franska spelet ”Risk”, där världen, indelad i olika sektorer, låg öppen för erövring för de spelsugna.

Axis And Allies BoxEtt liknande anslag, med världen indelad i territorier som skulle erövras hade  ”Axis and Allies”  från 1981. Här lockade spelet med ett uttalat kontrafaktiskt lockbete: att leva om ”spelet om Europa” och se om man kunde vinna Andra Världskriget på nytt, eller kanske ta Axelmakterna till seger?

Svea Rike 1 SpelplanAtt vi i det mindre konfliktridna Sverige också kan ha smak för den här sortens spel där man kan erövra världen i alternativ historisk anda framgår att av framgångarna för  ”Svea Rike” – ett spel där olika adelsätter konkurrerar om att etablera sig som dominanter över ett Norden under svensk dominans under stormaktstiden på 1600- och 1700-talet. Spelet har sedermera tagit steget över och blivit dataspel.

Civilization 3 uk box tower of babelJust dataspelsvärlden kom att fördjupa kopplingen till kontrafaktisk historia i samband med att den tog upp tråden och vidareutvecklade de strategiska brädspelen, för att skapa några av de första klassiska s.k. strategispelen. Ett av de mer välkända tidiga spelen av denna typ var ”Civilization”, som tog upp och utvecklade strategi-brädspelens tidigare drag men gjorde spelet mer flexibelt och med större utrymme för spelarens handlingsutrymme. Därmed ökade det tidigare nämnda kontrafaktiska draget, i och med att man förstärkte möjligheten för en spelare att påverka händelseutvecklingen  genom att leda en nation eller folk och därmed bli en aktör vid tillblivelsen av en annorlunda historia. Detta var något som utvecklarna snabbt insåg och gjorde till dragplåster för senare versioner av spelen.

Europa UniversalisMånga liknande spel med möjligheten att spela ut och påverka världshistoriska skeenden i kärnan av sin spelidé har därefter följt, som det svenskproducerade  ”Europa Universalis”, vilka utvecklade konceptet och tillåtit alltmer förfinade politiska relationer, handlingssätt och aspekter av styrning att komma med.

Shogun Total War boxFler och fler faktorer har lagts till och lagt grunden för nya framgångsrika spel, som ”Total War”-franchisen som lade till en slagfältssimulator vid sidan av strategiaspekten som möjliggjorde förstapersonsperspektiv på slagfält där man alltså kunde anföra sina trupper under realistiska förhållanden för en ännu mer påtaglig alternativ historisk utveckling.

Wolfenstein_The_New_Order_coverDet är en händelse som ser ut som en tanke att ju mer förfinade spelen blivit, desto starkare har kopplingen till just möjligheten att spela med olika länders och civilisationers historia och förändra den. Numera har även spel från helt andra genrer än strategispelen hakat på trenden – ett illustrativt exempel utgörs av senaste versionen av det kultförklarade ”Castle Wolfenstein”. I senaste varianten, ”Wolfenstein: The New Order” är utgångspunkten att nazisterna segrat i andra världskriget – det klassiska kontrafaktiska scenariot, som vi sett ovan.

Olikt i fallet med riktiga  historieböcker som tar upp denna ansats verkar således kontrafaktisk historia inte utsättas för någon bred kritik när den används som litterär anordning för att berätta en historia.  Tvärtom – med tanke på dess popularitet även i nyare medier som dataspel kan man nog förvänta sig att detta grepp fortsätter att vinna insteg i olika former av populära framställningar som använder sig av historien på olika sätt. I fallet med fiktion säger själva det kontrafaktiska i sig väldigt lite om alstrens kvalitét. Som synes lånar sig greppet för spekulationer och rätt ytligt effektsökeri, som riskerar att inte bara bli banalt utan också sprida en felaktig syn på historien. Samtidigt kan man inte förneka att det i händerna på goda berättare som Philip Roth, eller närmare oss Hasse Alfredsson eller Tony Samuelsson, kan bli en fruktbar mekanism för att visa på företeelser med historiska implikationer på ett nytt sätt. Det är kanske just som ansats för att visa på mörkare sidor av våra samhällen, såsom de tre ovan nämnda författarna använder den, som den kontrafaktiska historien har sin största behållning. På det sättet ger kanske denna genomgång den i föregående inlägg omtalade historikern Richard J Evans rätt, fast i ett mer positivt ljus än han avser: kontrafaktiska historier kan, just genom att de tar in ett element av hur det inte är eller har blivit, visa oss på hur något faktiskt är i vår verklighet – något som vi annars inte skulle vilja kännas vid eller se.

*****************************************

Altered Pasts - Richard J Evans←Se föregående inlägget ”Tänk Om…(1) Om Alternativ eller Kontrafaktisk Historia

Samt ett tidigare Inlägg där eget bruk gjorts av ett Kontrafaktiskt Tema:

https://paulusindomitus.wordpress.com/2014/07/01/alla-drabbningars-moder-del-1-en-bilds-tillblivelse-fran-historiens-dimmor/

—————————————————————

Några Källor till Kontrafaktisk Historia

Granskade Böcker i detta inlägg:

Granskade Bräd- och Dataspel

Några spridda intressanta artiklar och texter på nätet i ämnet:

Fora & Websajter om Kontrafaktisk Historia i litteraturen

Tänk Om… (1) Om Alternativ eller Kontrafaktisk Historia


Tänk om Hitler dött under attentatet i Wolfsschanze 1944? Tänk om Muhammed snubblat och spetsats på sin egen kroksabel i slaget vid Badr år 624? Tänk om Paulus förlist och dött på resa år 45 innan han hann styra upp den nya sekten kristendom? Tänk om… Är man intresserad av historia kommer man förr eller senare att grunna eller stöta på den där sortens frågor. De flesta gånger avfärdas det med en snabb förklaring av varför det skedde som det skedde. Men ibland vill vissa fortsätta gräva i den konstiga frågan: Tänk om… saker utvecklat sig annorlunda än vad som skedde? De som vill besvara den där undran sysslar med s.k. kontrafaktisk eller alternativ Historia (ibland också kallad Ukronier). En kontrafaktisk utforskning av historien tar sikte på vad som skulle ha kunnat bli följden om en känd händelse eller företeelse inte inträffat, och något annat istället hade hänt. Att fundera över t.ex. vad följderna blivit av någon av ingressens frågor och försöka utforska, så gott det går, vad som skulle ha kunnat vara i så fall, är det som utmärker det kontrafaktiska resonemanget.

Soviet invasion of UK article-1104459-02EF4148000005DC-445_468x384

Från en kontrafaktisk artikel i engelska Daily Mail 20090103: ”What if Russians HAD invaded us?”

Kontrafaktisk historia är sålunda ett slags tankeexperiment. Som sådan lånar den sig gärna för berättandet av historier som just genom avvikelsen från kända historiska förlopp vill visa på hur en annan, tänkbar verklighet faktiskt skulle kunnat ligga för handen, eller kanske belysa den befintliga samhällsutvecklingen ur ett annat perspektiv. Som vi skall se framöver har därför Alternativ Historia etablerat sig som en litterär genre inom framför allt den engelsktalande världen (där känd som Alternate History). Här skall vi dock börja med att betrakta kontrafaktisk historia i relation till professionell akademisk historieforskning.

Kontrafaktiskt vs den Vetenskapliga Historieforskningen

Även när ett skeende är fördolt i historiens dimmor utgörs historien som sådan av det som redan tilldragit sig, vilket i sig ger i alla fall potentiellt ett slags facit – ett före och efter, där vi kan undersöka och försöka ta reda på vad som hände och postulera orsakssamband med utfallet som grund. Den kontrafaktiska historien har dock definitionsmässigt inte hänt. För de som sysslar med historien som ett yrke, dvs professionella historiker verksamma i akademiska miljöer, utgör därför den kontrafaktiska historien en huvudvärk – ja många skulle säga att det är inte historia alls, utan bara fria fantasier. Jim bresnahan-refighting-pacific-warÄnda sedan historien växte fram som en vetenskaplig disciplin har dess fokus legat på att ta reda på vad som faktiskt har hänt eller för att citera Historismens fader Ranke wie es eigentlich gewesen”. Det som därefter markerat utvecklingen är en balansakt av allt bredare omfång och bibehållen stringens i undersökningen av de historiska spåren, sådana som de kommer till oss i dokument, arkeologiska lämningar och kulturen i stort: sådant som redovisandet av källor; statistiska data och modeller; förekomsten av arkeologiska och andra materiella studieobjekt; öppen granskning och debatt från andra sakkunniga, m.m. Dessa syftar till att minska risken för misstag och att göra historien mer stabil som studieobjekt. Peter Tsouras - Cold War HotMycket, för att inte säga det mesta, av detta måste den kontrafaktiska ansatsen kasta överbord. Även den mest disciplinerade och strikta kontrafaktiska historien kommer till en punkt då man lämnar det faktiska förloppet (den s.k. Departure Point), varefter källorna upphör. Då återstår möjligen vissa sannolikhetsmodeller som stöd för vad som i övrigt är mer eller mindre nogräknade spekulationer. Det är troligen ursprunget till motviljan att ta in kontrafaktuella perspektiv i den seriösa historieforskningen. Det finns tillräckligt mycket osäkerhet om motiv och trätor om vad som lett till vad, utan att man dessutom drar in idéer om vad som inte hände.

Deborah Lipstadt - Denying the holocaust

Förintelseförnekelse, en ökänd form av historieförfalskning, se ”Denying the Holocaust

Det kan verka inskränkt, men man bör ge akt på de vidare implikationerna. Även seriös, väl underbyggd historieforskning kan vara kontroversiell, och det är en del av historikerns uppgift, genom att utkräva ansvar för källor, redovisandet av fakta och resonemang, att hålla undan för avarterna av historieskrivning. Vi vet att under inflytande från olika former av ideologier kan tendentiösa och dåligt underbyggda föreställningar om vad som har hänt, vilka de relevanta aktörerna och vad orsaken till senare utveckling varit, bli helt felaktig, ja ren historieförfalskning, med svåra konsekvenser för samhället.

Om Nazisternas uppbyggande av en fiktiv historia med ras och arisk överlägsenhet som grund - se bl.a.  "Härskarplanen"

Om Nazisternas uppbyggande av en fiktiv historia med ras och arisk överlägsenhet som grund – se bl.a. ”Härskarplanen”

Det är en händelse som ser ut som en tanke, att sådan för politiska manipulationer eller indoktrinering framtagen ”historia”, inpyrd av idéer som t.ex. rasism, nationalism, religiösa hänseenden eller klasskampsideologi, ofta tar sin början i framställningar som spekulerar om vad som kunde ha hänt. MEN de som tillskyndar eller åtminstone tolererar kontrafaktiska historiescenarior saknar inte helt poänger. De kan påpeka: att analysera vad som faktiskt hänt utan att ens fundera på vad som kunde ha varit begränsar förmågan att värdera möjligheter och tillmäta vikt åt historiska processer. The Cold War revisited - Magazine of HistoryKontrafaktiska resonemang kan hjälpa en att urskilja vad som var avgörande drivkrafter i ett skeende: genom att t.ex. tänka bort en faktor eller aktör kan man argumentera för hur viktig en enskild person varit, eller en enskild händelse (se, t.ex. Dick Harrisons fundering om Skotten i Sarajevo 1914, en klassisk ”Tänk Om”-kandidat). Rätt använt kan ett kontrafaktiskt anslag bli fruktbart även på det mer abstrakta planet genom att det kan bidra till att tolka ifrågasatta eller osäkra historiska fakta på ett icke-konventionellt sätt, och hjälpa till att belysa händelser ur ett bredare perspektiv. Det finns också ett värde i att peka på att historien inte är förutbestämd, utan faktiskt rymde samma sorts valmöjligheter som vi utan svårighet kan skönja i vår nutid. Tänk Om - Nio Kontrafaktiska Essäer - Lars M Andersson & Ulf ZanderMånga av dessa positiva aspekter på att tillåta sig visst kontrafaktiskt utrymme när man studerar den verkliga historien finns redovisade i boken ”Tänk om… nio kontrafaktiska essäer” som tar upp ett antal intressanta kontrafaktiska scenarier, som: Tänk om Alexander den Store inte dött 323 fKr och fortsatt sina erövringar? Tänk om Sverige förlorat slaget vid Lund 1676? Tänk om Araberna inte förlorat slaget vid Poitiers 732? Tänk om amiral Zheng He etablerat Kinesiska kolonier i Asien & Afrika vid sina stora flottexpeditioner 1405-1433 på ett manér liknande det européerna gjorde ett par generationer senare? osv. Norman Longmate - If Britain had FallenDet kanske mest vederhäftiga sättet att kliva in i de kontrafaktiska tassemarkernas gränszon är att spekulera om väl beskrivna förlopp där det fanns dokumenterade planer på alternativa handlingssätt och framtidsvisioner redan då det begav sig – som av någon anledning inte blev av. Ett exempel på detta rör t.ex. krigsplaner som inte förverkligades, som när Norman Longmate undersöker de verkliga, befintliga planerna på hur Nazityskland tänkte sig att besegra och invadera Storbritannien efter det s.k. ”Slaget om Storbritannien” under 1940. Genom att studera hur planerna gick snett och vad som behövts för att de skulle haft framgång och peka på möjliga svårigheter längre fram beträder Longmate definitivt det kontrafaktiska gränslandet, samtidigt som han utgår från de verkliga förhållandena och kontrasterar det med de misslyckade planerna.

speer berlin grosse halle

Albert Speers Grosse Halle i tänk framtida Berlin

Sådana dokumenterade planer och framtidsvisioner i samtiden har förstås också inspirerat författare av rent fiktiva kontrafaktiska framställningar. Hitler och hans chefsarkitekt Albert Speers planer för ombyggnaden av Berlin och SS tanke på en nyordning av ett etniskt rensat Östeuropa bildar t.ex. bakgrundsmiljön för Thomas Harris ”Faderland”. Philip K Dicks ”Mannen i det Höga Slottet” drog inspiration från de olika scenarier av hur axelmakterna kunde tänkas invadera USA som spreds vid tiden för USAs inträde i kriget. Mer om dessa böcker i ett annat inlägg.

LIFE mag 1942 - Pearl Harbor revisited - plan for Japanese Invasion of America

LIFE mag 1942 – Pearl Harbor revisited – plan for Japanese Invasion of America (publicerad i Daily Mail)

Peter Tsouras - Gettysburg An Alternate HistoryVad även de mer positiva betraktarna vidgår är att den som vill ta med det kontrafaktiska som ett verktyg i sin låda måste ge akt på många svåra gränsdragningsproblem. Även när de avvikelser man postulerar kan motiveras och göras trovärdiga, och inskränker sig till sådant som KUNDE ha hänt under förutsättningarna, kan den s.k. ”fjärilseffekten” göra att de avvikelserna snabbt kan växa sig stora. Så hur långt skall man låta dem gå, och därmed sätta den efterföljande utvecklingen på en helt oöverblickbar väg?

Timothy Venning har skrivit en serie böcker om avgörande skeenden i den engelska historien där han också behandlar alternativa utvecklingar, förutom en mer vidhängande kontrafaktisk studie om romarrikets fall

Peter Englund - Förflutenhetens LandskapEn viktig aspekt att ha med sig när man betraktar mer fria historiska betraktelser är vilken historiesynen som scenariot bygger på. Som den alltid närvarande spänningen mellan strukturella vs aktörscentrerade perspektiv. Numera strävar de flesta seriösa historiker att lägga en solid strukturell grund för sina slutsatser även när de tar en individs historia under beaktande, men frågan om aktörernas roll för storskaliga samhällsförändringar förblir kontroversiell. Historikern Peter Englund som beträtt båda dessa synsätt i sitt skrivande har därvid påpekat att även den mest geniale fältherren verkar inom logistikens och de materiella förutsättningarnas trånga bur av järn. Englund har också själv örfilat kontrafaktiskt harvande i gamla fältslag genom att påpeka hur lite koll och översyn fältherrar och ledare hade, i ”Myten om Fältherren” (från den läsvärda essäsamlingen ”Förflutenhetens landskap”). Det är dock ett faktum att Kontrafaktisk historia ofta tar sin utgångspunkt i klassisk politisk historia med ett ganska snävt perspektiv – fokus ligger på statsbildningarna, den militära politiken och de ledande politiska aktörernas göranden. Inte sällan är det en påtagligt individcentrerad historia, kretsande kring enskilda makthavare och snillen, eller ibland enstaka tekniska landvinningar och detaljer, från vilka stora förändringar för historien härleds. Mer kulturantropologiska och idéhistoriska perspektiv tenderar därvid att falla vid vägkanten, helt enkelt för att de är mindre överskådliga och därmed lånar sig sämre för en alternativ berättelse som bygger på händelser (även om det finns undantag – se t.ex. Philip Roths ”Konspirationen mot Amerika”).

Några av militärhistorikern  Peter G. Tsouras många böcker med kontrafaktiskt tema, de flesta runt 2:a världskriget. Jämförelser även mellan de olika böckerna visar på problemet med att avlägsna sig för mycket från enskilda händelser och deras Departure Point – Vissa, som behandlar ett visst slag, kan hålla sig hyfsat vederhäftiga, medan varianterna som tar ett mer heltäckande alternativt perspektiv på hela konflikten är mycket mer spekulativa.

Altered Pasts - Richard J EvansDen här formen av historieskrivning, som gärna vill bortse från mer övergripande historiska processer och strukturer, bär med sig en tendens till ideologisk kantring när det gäller många alternativa scenarier. En av historikern Richard J Evans främsta argument när han kritiserar kontrafaktisk historia i sin bok ”Altered Pasts: Counterfactuals in History”(2014) är just att många av scenarierna har en tydlig tendens, företrädesvis av politiska sympatier till höger, vilket färgar av sig på deras tänkta scenarier. Det här sätter fingret på vad som är en mer subtil variant på den ovan nämnda tendensen att det kontrafaktiska historieperspektivet är sårbart för olika former av ideologisk snedvridning. Evans är hård mot det kontrafaktiska anslaget, och inte utan rätt – i den anglosaxiska världen kan man kring många, om inte flertalet scenarier,  tydligt skönja antingen en form av önsketänkande eller lusten att berätta en underhållande ”skräck-historia” som grund för spekulationerna. Som han påpekar är Fransmän eller Ryssar inte speciellt begivna på ”Tänk om Nazityskland vunnit och invaderat…”-genren, eftersom de mycket väl vet hur det tedde sig. Och det var ingen lustig historia. Men kanske är han alltför kategorisk när han också frånkänner rent fiktiva framställningar med kontrafaktiskt anslag deras möjliga värde, speciellt med tanke på att som han själv påpekar, ”kontrafaktisk historia säger oss mer om vår egen värld än om de som den försöker skildra”. Det borde föranleda insikten att en roman har andra syften än bara att berätta en korrekt historia, även när de gör ymnigt bruk av historiska detaljer för sin miljö. Hur den kontrafaktiska historien har brukats som just litterär genre blir föremålet för nästa blogginlägg på detta tema.

***********************************

Hans Alfredsson - Attentatet i Pålsjö Skog 3bSe nästa inlägg på temat Kontrafaktisk Historia: ”Tänk Om (2)… Kontrafaktisk Historia som litterär genre”→

Se tidigare också  Inlägg med Kontrafaktiskt Tema:

https://paulusindomitus.wordpress.com/2014/07/01/alla-drabbningars-moder-del-1-en-bilds-tillblivelse-fran-historiens-dimmor/

——————————————–

Några Källor om Kontrafaktisk Historia

Behandlade böcker och deras författare

  • Tänk om… nio kontrafaktiska essäer” var den första seriösa genomgången av kontrafaktiska scenarier som jag tog del av, given av en omtänksam vän som känner till mina knasigheter. Den finns även i en speciell version enkom för medlemmar av Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, försedd med ett ytterligare scenario – undertiteln på denna utgåva är således ”Tio kontrafaktiska essäer”.
  • Peter Englund är ingen vän av kontrafaktiska spekulationer, men tar i sina böcker ofta upp både valmöjligheterna och trycker på det faktum att många avgöranden i historien skett under röriga och oöverblickbara förhållanden med extremt dåligt faktaunderlag från alla inblandade, något som indirekt slår mot kontrafaktiska anslag som vilar på att de ledande aktörerna vetat om vad de gör och kunnat styra utvecklingen. Se t.ex. essäsamlingarna  ”Förflutenhetens Landskap” och ”Brev från Nollpunkten” och böcker som ”Ofredsår” och ”Den Oövervinnerlige”.
  • Deborah LipstadtDenying the Holocaust” (1993) är en dräpande vidräkning med förintelseförnekande inom främst pro-nazistisk och högerextrem historieskrivning. Lipstadt stämdes av förintelseförnekaren och Hitlerapologeten David Irving för att han omnämndes som just historieförnekare och pro-nazist, en stämning som sistnämnde förlorade. Lipstadt bistods i rättegången av bl.a. Richard J. Evans, se nedan.
  • Richard J Evans ”Altered Pasts: Counterfactuals in History” gav upphov till en intressant debatt i Storbritannien, där den kontrafaktiska historieskrivningen är mycket mer populär än hos oss. Se t.ex. anmälan i The Telegraph 20140416 (http://www.telegraph.co.uk/culture/books/bookreviews/10767153/Altered-Pasts-by-Richard-J-Evans-review.html) och The Guardian 20140417 (http://www.theguardian.com/books/2014/apr/17/altered-pasts-counterfactuals-in-history-review). I samma tidning skrev Evans en egen dräpande krönika mot kontrafaktisk historia, http://www.theguardian.com/books/2014/mar/13/counterfactual-history-what-if-waste-of-time. Det kan noteras att Richard J. Evans var en av dem som drog till storms och påvisade den ökände ”historikern” David Irvings nazivänligt revisionistiska och historieförfalskande tendenser, vilket redovisades i boken ”Lying About Hitler” från 2001.
  • Norman Longmate inspirerades till sin bok”If Britain had fallen” (2004) av en brittisk TV-serie från 1972 med samma namn. Bokens första del beskriver tyskarnas planer för hur Storbritannien skulle besegras och underkuvas i början av andra världskriget, men går sedan vidare och i tämligen dramatiserad stil beskriver i flera essäer hur livet i ett nazi-ockuperat Storbritannien kunde ha tett sig.
  • Jim BresnahanRefighting the Pacific War” (2011) består av en serie studier av olika stridshandlingar under andra världskrigets Stilla Havs-teater. Fokus ligger på enskilda slag, och om under omständigheterna möjliga annorlunda med diskussioner om hur detta skulle ha kunnat påverka efterföljande skeenden. Anslaget är begränsat, och Bresnahan undviker att spekulera i stora, vidhängande scenarier som t.ex. att Japanerna kunde ha vunnit.
  • Timothy Venning, med doktorat i historia från Kings College, London, har efter framgång med boken ”If Rome hadn’t Fallen” där han reflekterar över hur världen sett ut om Romarriket inte fallit som den gjorde, producerat en hel serie böcker ”An Alternative History of Britain”. I dem undersöker han period för period avgörande skeenden i den engelska historien med konsekvent bruk av kontrafaktiska scenarier för att visa på vilka alternativ som kunde legat för handen.
    • ”If Rome hadn’t fallen” (2011)
    • ”An Alternative History of Britain: The Anglo Saxon Age” (2013)
    • ”An Alternative History of Britain: Normans and Early Plantagenets” (2014)
    • ”An Alternative History of Britain: The Hundred Years War” (2013)
    • ”An Alternative History of Britain: The War of the Roses” (2013)
    • ”An Alternative History of Britain: The Tudors” (2014)
  • Peter G Tsouras har skrivit och varit redaktör för ett antal böcker med kontrafaktiskt anslag, de flesta med fokus på andra världskriget, men även andra viktiga historiska konflikter som ”Dixie Victorious” och ”Cold War Hot om kalla kriget. Några tar upp fullskaliga scenarier som t.ex. om Japan segrat i Stillahavskriget (”Rising Sun Victorious”), medan andra koncentrerat sig på enskilda händelser, framför allt fältslag, som ”Disaster at Stalingrad”, ”Gettysburg – An Alternate History” mfl. Se http://en.wikipedia.org/wiki/Peter_G._Tsouras för en mer komplett bibliografi.
    • ”Gettysburg – An Alternate History” (1997)
    • ”Dixie Victorious” (2006)
    • ”Third Reich Victorious” (2012)
    • ”Rising Sun Victorious” (2012)
    • ”Disaster at Stalingrad” (2013)
    • ”Disaster at D-Day”(1994)
    • ”Battle of the Bulge – Hitlers Alternate Scenarios” (2004)
    • ”Cold War Hot” (2003
  • Heather Pringle ”Härskarplanen: Himmlers jakt på det Ariska ursprunget” (2007) redogör för den medvetna strävan från Himmlers SS-organisation att förvanska historien i enlighet med sin ideologiska övertygelse om den ”ariska rasens” överlägsenhet och det förmodat ”ariska” ursprunget till snart sagt varje form av högre kultur runt om i världen.

Några spridda intressanta artiklar och texter på nätet i ämnet:

Det finns flera forum på nätet där folk diskuterar kontrafaktiska scenarier – ett urval:

%d bloggare gillar detta: