Medan jag hörde den stapplande översättningen av den Libyske diktatorn Khadaffis patetiska tal på tisdagskvällen, hans sista utmanande gest inför den framryckande upprorsvågen, påminde jag mig en tid då den samme Khadaffi tänkte sig att ena hela mellanöstern, och lanserade idén att förena viktiga arabländer i en Federation – med honom som ledare förstås.
Raden av lovvärda protester i mellanöstern fortsätter med Libyen. Muammar Khadaffis (ursäkta, men jag föredrar den transkriberingen) märkliga regim här nu fått sig en rejäl skälvning, och tvingats skjuta på sitt folk i regelrätta massakrer, samtidigt som folk i dess förvaltning hoppar av till höger och vänster, och delar av landet, som städerna Benghazi, Sirte med flera gör regelrätt uppror och drar sig undan regeringens kontroll
Muammmar Khadaffi i Al-Jazeera tisdag den 22a Februari 2011
På tisdagskvällen gick Khadaffi ut och framförde ett närmast tossigt tal (se länken till al-Jazeera ovan) i mer än vanligt svamlande ordalag. Det vore för enkelt att kalla honom galen, men han är klart dimmig i sin världsbild, det är ett som är klart.
Libyen med provinser
Läget är dock förvirrat, och det verkar finnas en fara för att Libyen kan slitas itu på ett sätt som aldrig var aktuellt med Tunisien eller Egypten. Olikt dessa länder saknar Libyen starka institutioner som är oberoende av eller åtminstone delvis skilda från regeringsklicken vid makten, sådana som t.ex militär, fackföreningar eller liknande. Muhammar Khadaffi har byggt upp en mycket mer personcentrerad makt genom åren, utökad och underbyggd av det klanvälde som vidlåder det glesbefolkade Libyen mycket mer än det gamla Memfis eller Karthagos mycket mer komplexa, multipolära samhällen. Dessutom har Libyen tillgång till en enkel intern penningkran i form av olja. När hans regim nu faller samman verkar det finnas mycket mindre som håller ihop folket och landet, som kan störta in i ett förödande inbördeskrig. Under andra förhållanden skulle kanske en främmande militär intervention också vara en möjlighet. Men den enda seriösa militärmakt som har riktiga incitament att ingripa ärEgypten, som har över en miljon egyptiska gästarbetare i landet. Egypten är dock inte i något som helst skick att spä på sin egen interna tumult genom att invadera andra länder.
Vad historienörden i mig drog sig till minnes, och också en intressant illustration till Khadaffis märkliga megalomani, är dock hur han på 1970-talet tänkte sig att han från sin maktbas på (då) mindre än 6 miljioner invånare i en region som alltid betraktats som arabvärldens ”vischan” skulle kunna ta makten över stora delar av nordafrika och mellanöstern. Det låter som en löjeväckande tanke idag, men är ändå värd en närmare titt.
Rent objektivt kan man konstatera att nutidens arabstater:
- delar ett gemensamt språk och kultur,
- ofta varit delar av större sammanhängande riken i det förgångna,
- har moderna gränser som är produkten av kolonialmakternas märkliga och godtyckliga pusselspel på 1800-talet ( se nedan).
Libyen var kanske den mest löst ihopfogade av alla de nordafrikanska länderna: inte mycket mer än en sammanslagning av fyra ottomanska sandjaks (provinser) som blev över åt Italien att erövra precis före första världskriget. Detta kan ha bidragit till den märkliga lätthet med vilken Khadaffi senare verkade vilja rita om gränser och nationer.
Libyens & Nordafrikas koloniala indelning runt första värlskriget
Det var dock många som drog slutsatsen att araberna borde enas och bilda en större gemensam statsbildning . Detta var en av grundbultarna i t.ex. den pan-arabism som förfäktades bl.a. av Egyptens ledare Gamal abdel Nasser, och ligger till grund för det transnationella organet Arabförbundet. Klassisk pan-arabism fick sig dock ett svårt avbräck av de nederlag som Egypten led mot Israel, speciellt under sexdagarskriget 1967.
Men när Khadaffi tog makten i Libyen 1969 dammade han av pan-arabismens mantel. Hans idé var att starta en stor arabisk förbundsstat ihop med främst Egypten, kallad Federationen av Arabiska Republiker (”Federation of Arab Republics” F.A.R. på engelska). Khaddafi hade ett trumf på hand – han satt på större oljetillgångar än något annat nordafrikanskt land och kunde smörja främmande statschefer med sin förmögenhet. Egyptens nye president Sadat var vidare i behov att markera att han skulle fortsätta på sin föregångares ideologiska linje och gick trots att Khaddafi var ledare för en befolkningsmässigt och kulturellt mycket mindre stat honom till mötes.
Efter mycket stånk och stön genomförde både Libyen, Egypten och sistnämnas gamla parhäst Syrien folkomröstningar (hur fria de var kan man bara spekulera om), varefter man formellt proklamerade en gemensam statbildning 1972. Andra länder drogs in i diskussionerna: likt ett plockepinn träder olika stater till och drar sig ur under 70-talet (se min karta nedan).
De Arabiska Republikernas Federation och regionen på 70-talet
Några små små detaljer kom dock aldrig riktigt på plats…
Som detta med statskicket. Skulle det finnas en federal regering över hela FAR? Khaddafi visste vad han ville – att leda hela rasket, men de andra ledarna trakterades knappast av att rattas av en redneck från öknen. Hur skulle medlemmarna i ländernas ”parlament”, i praktiken rena klientförsamlingar, utses? Erfarenheterna från den kortlivade unionen mellan Syrien och Egypten på 69-talet (det s.k. UAR) visade att lokala eliter i dessa odemokratiska stater inte var beredda att ge upp sina positioner på kommando från en fjärran potentat i ett annat land.
Alla de ingående staterna i den tänkta Unionen var och är i grunden svaga stater: deras legitimitet är vek och baserad på korruption och våld; deras resurser allokeras ineffektivt i frånvaro både av välfungerande marknader och en effektiv förvaltning; de saknar starka civila institutioner, och flera är som nämnts väldigt artificiella skapelser både territoriellt och etniskt, produkter av de forna kolonialmakterna.
Frihet i statskicket i mellanöstern & regionen 2006 (Freedom House)
Själva idén om större arabisk enighet har brett stöd i arabvärlden. Men hur den förhåller sig till andra idéer som nationalism eller islamism är något som aldrig kunnat benas ut, och hur skulle den? Notera på kartan ovan (från Freedom House, 2006) hur alla de tänkta ”delstaterna” ännu 2006 var auktoritära stater med hårda restriktioner för yttrandefriheten och det civila samhället – situationen var ännu värre 30 år innan (då var t.ex. Turkiet definitvt en diktatur). Även om befolkningen teoretiskt kan ha sympatiserat med tanken på arabisk enighet var unionsplanerna inom FAR helt toppstyrda projekt utan folklig inblanding från början till slut. Det fanns inga planer från självhärskarna att göra den påtänkta förbundstaten mer demokratisk, rättsäker eller inklusiv. Under sådana förhållanden blev de svajiga försöksballonger snarare än steg i ett seriöst nationsprojekt.
Det kalla kriget kom också att dra isär deltagarna. Syrien blev allierat med Sovjetunionen, medan Egypten orienterade sig mot USA efter Yom Kippur-kriget 1973 och den efterföljande freden med Israel. Khadaffi såg det där som ett oförlåtligt förräderi och hetsade i framtiden mot både Sadat och dennes efterträdare Mubarak.
Efter att FAR slutgiltigt havererat 1977 fick Khadaffis desperata unionstrevare något allt mer bisarrt över sig. Förhandlingar fördes genom åren med Sudan, med Mauretanien, Tunisien och åter med Syrien (1980). Inget av dessa unionsballonger visade sig bli annat än pappersprodukter som kunde hålla för regionens slitningar eller konflikter. Khadaffi kunde dock inte låta bli att försöka spela en större roll i internationell politik och har försökt strutta på scenen inom ramen bl.a. för den Afrikanska Unionen.
Så kan det gå.
Den ironiska slutpunkten för dessa frustrerade utslag av storhetsvansinne verkar nu stå för dörren, när Khadaffi inte ens behärskar hela sitt eget lands territorium och reducerats till att hyra in främmande legosoldater och vråla hotelser mot sitt eget folk från en bunker. Det är verkligen sorgligt. Ett inbördeskrig skulle kunna omintetgöra mycket av det som trots allt kommit befolkningen till del när oljepengarna rullade in som bäst, som en hög hälsvårds- och bostadsstandard. Det finns trots allt saker att bygga på för libyerna, och om den märkliga kommunalistiska styresformen i konstitutionen verkligen tillämpades kunde Libyen vara en progressiv stat. Om några skrytbyggen och oljepumparnas torn över sanden blir det enda som återstår av Khadaffi-eran vore det verkligen inte rätt.
Precis som hos planerna på förening med andra arabstater finns det intressanta idéer där inne, djupt begravda under Khadaffis maktfullkomlighet och bombasm, som kunde göra Libyen till något annat och bättre. Men förverkligandet av dem måste i så fall ske på basis av fria mäns och kvinnors beslut, inte som frukten av ett hjärnspöke, ett monument rest till en enda mans fåfänga.
- Frihet åt Libyen, med befrielsefärgerna grönt, rött och svart
———————————————————————
Bästa rapporteringen om upproren i mellanöstern har från början varit Al-Jazeeras engelska sajt http://english.aljazeera.net/ (Jag kan inte arabiska, oförlåtligt nog, så jag kan inte uttala mig om diskrepanser mellan språkupplagorna).
För en introduktion i Muammar Khadaffis trevare i utrikespolitik rekommenderas den svenska wikipediaartikel http://sv.wikipedia.org/wiki/Libyens_historia#Libyen_och_arabisk_enhet
Info om FAR-projektet kan fås i tex. http://countrystudies.us/libya/32.htm samt förstås på wikipedia, där sistnämnda har kartor som inspirerade min egen på http://en.wikipedia.org/wiki/Federation_of_Arab_Republics
Om UAR, förenade arabrepubliken, samt pan-arabismen finns också bra sammanfattningar på wikipedia http://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6renade_arabrepubliken och http://sv.wikipedia.org/wiki/Pan-arabism
Indomitus.blog 
Lämna en kommentar
Kommentarer 0