Prinsessan och den Stygga Draken

Det började med en bild i Clear-line för Alma, av en prinsessa. Med Felicias hjälp blev det en prinsessa som läxar upp en drake, och så fortsatte det hela ända tills…

Det var en gång…

en busig drake. Han hade hört att en riktig drake har massor med guld och annat fint i sin grotta. Nu var hans grotta lite tom, så han flög en natt ner till Kungens och Drottningens slott, smög in när alla sov, och knyckte guldet från skattkammaren. Ingen hörde honom och när alla vaknade nästa dag var förvåningen stor över att guldet bara var…borta. Puts väck!

”Ojojoj” sade kungen och drottningen när de vaknade ”Guldet var till för att betala för en ny brunn här på slottet. Nu kommer bygggubbarna som grävt den att bli jätteledsna. Vad ska vi göra?”. Slottets vakter och polisen som hittade tjuvar hade ingen aning om vad som hänt och skakade sina huvuden.

Men. Prinsessan på slottet, som läste mycket böcker, hade en idé. Hon hade läst om drakar som rövade och samlade skatter, och hört från folket att något ”konstigt” flyttat in i bergen. Jättespännande tänkte hon. Jag ska hitta draken, och ta tillbaka guldet!

Med hjärtespjutet rider prinsessan ut för att leta efter Draken

Hon ville dock inte berätta för mamma och pappa, som inte trodde på drakar. Och det var kanske bäst, för annars skulle de bara bli jätteoroliga.  Prinsessan var väldigt duktig på att rida och hade tränat med spjut och svärd och pil och båge och allt annat skoj sedan hon var liten. Så utan att berätta sina planer sadlade hon bara sin fina vita häst, tog på sig en rustning och det magiska hjärtespjutet, och red från slottet upp i bergen. Där letade hon hela dagen i varje grotta och varje vrå. Men hon hittade inte någon drake.

Nästa dag gjorde prinsessan likadant. Men ingen drake syntes till. Hon frågade i alla byar och stugor om de sett något konstigt på sista tiden.

”Det kanske verkligen inte finns någon drake” tänkte prinsessan dystert, och var på vippen att ge upp och återvända hem på den tredje dagen.

Prinsessa till häst första färg

Men först stannade hon till i Byn Nedom Bergen där hon gick till byns värdshus, för hon var väldigt hungrig. Där var det väldigt glatt och livat, och när prinsessan beställt och skulle betala sade värdshusvärden att ”Näää, det behövs inte min prinsessa.”

”Jag skall väl betala som alla andra” sade prinsessan då.

”Men det behövs inte, vi har just blivit rika!” Prinsessan såg väldigt undrande ut, så värden fortsatte. ”För några dagar sedan fick vi en jätteorder på 1 000 hamburgare till vår nya granne i bergen! Och han betalade ett helt guldmynt styck! Jag tror det är en miljonär från kungariket Texas, jag har hört att de gillar hamburgare… Titta här!” Och han visade prinsessan ett sprillans nytt guldmynt som glänste i eldskenet.

Det måste vara från den som knyckte guldet, tänkte prinsessan och frågade var hamburgarna hade skickats. Sedan tog hon sin häst och sitt magiska spjut och red upp. Utanför en stor grotta såg hon högar av omslagspapper, och hörde någon som snarkade så högt så marken skakade. Det var Draken! Den var alldeles grön och hade jättestor mage och massor med tänder…den var också väldigt stor, så på en gång blev det lite läskigt.

Draksnark

Under drakens snarkande huvud fick prinsessan då syn på kungarikets guld, och hon blev jättearg. Det magiska hjärtespjutet, som hjälper och stärker den som är modig och sann, började glimra och glöda.

”Ibland måste man försöka, även om man är rädd” hade prinsessans mamma drottningen alltid sagt. Så hon bestämde sig, tröstade sin oroliga häst och red fram mot draken.

”Hörrudu! Vakna din tjocka gamla ödla!” ropade hon så sturskt och högt hon kunde.

Draken låg i sin grotta och vilade, proppmätt av alla hamburgarna. Plötsligt vaknade han till av att någon ropade, tittade yrvaket upp och fick se en flicka till häst med ett spjut i handen. Han reste sig men blev med ens bländad av spjutet som lyste som en sol i prinsessans hand.

”Ajabaja! Din dumma Drake! Det är du som knyckt allt guldet!”

Prinsessan & Draken m bakgrund Svartvit

Om det varit en flicka vilken som helst hade draken kanske inte brytt sig. Men när han såg den orädda blicken i prinsessans ögon och kände hettan och ljuset från hjärtespjutet blev han väldigt tveksam, och harklade sig.

”Men hallååå… vem är du?” sade han medan han kisade i hjärtespjutets sken.

”Jag är prinsessan och det där är kungarikets guld du sover på! Nu ger du tillbaka det din elaka drake!”

”Guld? Öh, du menar det här? Nä, det här har jag, öh ärvt från min drakmoster Agda!” När draken sade så lyste spjutet ännu starkare, det glödde så starkt att draken blev alldeles blek i fjällen.

"Ajabaja! Ge tillbaka skatten dumma drake!"

Fortsättning följer…