Månadsarkiv: oktober 2012
Snyggast Lagsymbol? Syrianska svävar över Stockholmslagens himmel…
Nyligen gjordes här en uppdatering apropå fotbollskaget Assyriskas lagsymbol, efter att ha fått en förändring av denna påtalad. Men samtidigt, och faktisk mer intressant och aktuell, så tog jag också en titt på Syrianska FCs, det nuvarande Södertäljelaget i Allsvenskans, symbol.
Syrianska FCs emblem var inte en del av min sammanställning när jag först gjorde den, eftersom de till skillnad från sina kusiner i Assyriska FF då inte spelat i högsta divisionen. Men 2012 var rollerna ombytta, och mer än dags- och de är välkomna, om inte annat så för sitt emblems skull.
För Syrianska FC:s lagsymbol, emblem eller märke är riktigt, riktigt snyggt, och skulle i mitt sinne kunna göra AIK högsta rangen stridig.
Den har allt. De snygga, kontrasterande färgerna rött och gult. En tydlig inramning. Ett enkelt band under.
Pricken över i.et är dock symbolen mitt på. Här snackar vi tradition och estetisk perfektion. Den bevingade solen eller lågan, mest känd under sitt persiska namn Faravahar är en urgammal symbol för Gudarnas makt i mellanöstern, i själva verket långt äldre än perserriket, och söker sitt ursprung i det gamla Ur och Egypten. 
Symbolen togs upp och blev vanlig under det stora Neo-Assyriska riket som ju erövrade och förenade samtliga de tre stora centra för civilisation i mellanöstern på 700-talet: Syrien, Egypten och Mesopotamien. Det här mötet framgår boktstavligen av t.ex stenkarvningen av Gilgamesh, den Uriske gudakonungen med 2 minotaurer och en bevingad sol, från 800-talet FKr i syriska Tell Halaf, från tiden då området var under Assyrisk överhöghet.
Denna anrika symbol är förstås ett starkt och laddat statement för det likaledes betydelsemättade laget Syrianska. Eftersom Syrianska FC liksom sitt systerlag Assyriska är en klubb som företräder en hel folkgrupp, och därför blir mycket djupare i sin innebörd än att bara vara ett fotbollslag.
Dessutom måste själva det avbildande mönstret anses passande för ett stridande lag. En brinnande låga som skall flyga över världen, liksom. Det inspirerar. Och den stiliserade varianten i rött och gult är också vackert väldesignad och passar väl för att sätta på just flaggor, med ökad effekt för lagets kulturella betydelse. 
Möjligen plottrar texten med fotbollen under Faravahar-symbolen till det hela. Medan den svarta arameiska texten över symbolen (som lyder: Hudro Suryoyo b-Södertälje, som ska betyda ”den syrianska sportklubben i Södertälje”), är snygg och dekorativ, bryter den underliggande ”SYRIANSKA FC” upp renheten och sammanhållningen i helheten och adderar ett annat färgschema för en enskild detalj. Den kunde man gott ta bort, för ökad perfektion. Det är inte en fråga om less is more. Själva informationen i texten kan mycket väl has med i emblemet, man kunde t.ex. skriva in det i bandet under, som kunde göras bredare för att inrymma detta utan att det påverkar den ovanliggande symbolens renodlade karaktär.
En lite tragikomisk sak som själva existensen av både Assyriskas och Syrianskas fotbollslag också påminner om är den lätt absurda schismen mellan de grupper som idag kallar sig Assyrier och Syrianer (eller syriansk-ortodoxa, eller… kärt barn har många namn…), som trots allt, har nästan allt gemensamt. Men var och en må bli salig eller småfånig på sin fason. Som en lustig detalj är ju Faravahar en genomhednisk symbol som i praktiken har lika mycket att göra med syrisk-ortodox kristendom som, tja, säg en julgran eller påskhare…
Men slutkontentan är dock hedrande och oomtvistlig: Syrianskas emblem är en lyckad och skön design, en prydnad för sitt lag och sina fans. Dessa som i skrivande stund också verkar kunna ta chansen att förbli i högsta divisionen, görande rättvisa till sin valda symbol. Som av en lustig tillfällighet spelade AIK och Syrianska, lagen med de två snyggaste emblemen, lika (1-1) igår.
(se http://www.svenskafans.com/fotboll/AIKs-gulddrommar-i-kras-igen-459575.aspx?tnl336Click=fotboll&tnl336Tab=ArtCom, http://www.dn.se/sport/fotboll/aik-tog-inte-chansen-i-guldstriden, http://www.svd.se/sport/novakovic-det-ar-kort-for-aik_7622880.svd, http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/sverige/allsvenskan/aik/article15684690.ab och http://www.expressen.se/sport/fotboll/allsvenskan/touma-chockade-aik—efter-slarv-pa-rasunda/)
För vidare skrivet om Stockholmslags lagsymboler se 
←Den ursprungliga artikeln ”Snyggaste Lagsymbolen?”
samt
←Uppdateringen i “En återblick på assyriskas klubbmärke“
———————————————————
FÖR Mer om den anrika Faravahar-symbolen och den bevingade Sol som föregick den, urgamla symboler för gudarnas makt i Mesopotamien respektive Egypten, t.ex i http://en.wikipedia.org/wiki/Faravahar och http://en.wikipedia.org/wiki/Winged_sun
För mer om Syrianska FC se förstås deras egna sajt, http://www.syrianskafc.com/, samt lagets wikipediasidor på engelska och svenska i http://en.wikipedia.org/wiki/Syrianska_FC och http://sv.wikipedia.org/wiki/Syrianska_FC med förbehåll för eventuella fel, vilka som vi sett, inte är okända på wikipedia. Svenska fotbollsförbundets stattistik (http://svenskfotboll.se/allsvenskan/lag/?flid=25607) är förhoppningsvis korrekt. Se svenska Fans sida om Syrianska för matcher och skrivet om deras matcher, http://www.svenskafans.com/fotboll/syrianska/
Snyggast Lagsymbol? En återblick på Assyriskas klubbmärke osv…
En liten återblick på ett klubbmärke som finns i en annan, och snyggare variant, och lite kringfunderingar kring vad ett klubbmärke kan betyda… En anonym kommentator här på bloggen påpekade för en tid sedan att Assyriskas Fotbollsföreningens klubbmärke för en tid sedan ändrades så att den faktiskt har en inramning numera, sådan som jag efterlyser i min kommentar till klubbmärkenas utformning i inlägget ”Snyggaste Lagsymbolen”. En titt på klubbens egen sida http://assyriska.se/
, visar att så mycket riktigt verkar vara fallet. [Ifråga om varför jag hade en icke-inramad variant i min sammanställning har jag väl inget att säga till mitt försvar än att wikipedia, som var den som hade den största publicerade bilden av märket på nätet, hade varianten utan ram (se http://en.wikipedia.org/wiki/Assyriska_F%C3%B6reningen). Jag brukar oftast välja bort mindre exemplar av bilder. Det visar åter att man måste ta wikipedia, speciellt de icke-engelska varianterna, med en nypa salt. Och att assyriska borde ha ett STORT exemplar av klubbmärket på sin sida. För säkerhets skull, liksom.]
Assyriska utan inramning
Inramningen utgör förstås en klar förbättring av klubbmärket. Den stärker dess sammanhållning och också det röda inslaget i märket, vilket gör den tydligare och mer kontrastrik. Som framgår av mitt första inlägg reser assyriskas märke intressanta frågor om att detta emblem har en mer djupbottnad symbolik än de flesta klubbmärken. För i den uttrycks något som är minoritetsgruppen assyrierna förmenat – att se en symbol som verkligen företräder dem som folk. Assyrierna är överallt i minoritet – även i sitt hemland i norra Mesopotamien. De har ingen nationalstat att kalla sin, ingen flagga som vajar utanför FN. Inget Landslag. Det gör klubbemblemet till ett uttryck för identitet som går mycket djupare än bara ett fotbollslags. Vad än vad supporterskallar som yrar om hur mycket de älskar sitt lag må anföra. Jag pekar på detta för att assyriskas symbol därför är en symbol som på ett sätt är mycket vidare än de andra lagens. Detsamma torde för övrigt gälla Assyriskas ”systerlag”, Syrianska FC. (Se också t.ex. http://www.fotbollskanalen.se/superettan/klassiker-ur-offside-det-sista-steget—berattelsen-om-assyriska/, http://www.fokus.se/2009/06/fran-mesopotamien-till-sodertalje/ med flera artiklar – det har skrivits en hel del om just hur viktigt de här klubbarna betyder för sina fans och de folkgrupper vilkas namn de bär) Nu anser jag inte att den därför blivit det snyggaste märket. Såsom varande icke förbunden med något speciellt lag, bedömer jag märkets utformning enligt rent estetiska kriterier, utan associationer eller andra sidoblickar av vad märket innebär. 
I mina ögon, var och är alltså assyriskas märke inte snyggast, oavsett vilken vikt den tillmäts. Estetiskt hade gnaget då en toppposition. I mitt enkla och möjligen något kallhamrade sinne, och skälen för det angavs. MEN numera finns, och korrigeringen av syrianskas märke erbjuder ett utmärkt tillfälle för att ta upp det, sedan mer än ett år ett nytt Stockholmslag i Allsvenskan, vars klubbmärke inte går av för hackor. Det kallar på ett eget inlägg, där vi skall kika närmare på Assyriskas systerklubb, Syrianska FC. För huvudinlägget där Stockholmslags symboler jämförs, 
←Se ”Snyggaste Lagsymbolen”
För nästa inlägg på temat Stockholmslags klubbmärken se ”Syrianska Svävar…”→
En Fyll-i-kläderna-bild lever sitt eget liv… För Felicia, del 2
Fyll-i-kläderna-bilden av en tjej från en av Felicias målarböcker färgbehandlas och avslutas
Som tidigare berättats fick jag en sådan där siluettbild för en sådan där tjejig målarbok att behandla av Felicia en kväll, och jag gjorde som jag plägar, dvs ritade om den och satte på lite mer handlingskraftig och medeltida utrustning på henne. I förra inlägget framgick det hur den bilden blev efter att jag satt tusch på den, och sedan mitt val av färgskala.
Hur en sådan färgskala kan fås att se ut när man med Photoshops hjälp behandlat den med bränning och flera lager färg, högdagrar och skuggor framgår nedan…
Måla-på-kläder: En krigisk fantasytjej, renderad
För den fina Felicia, som jag hoppas skall gilla den.
Själv är jag nöjd med den sansade tidsåtgången – övning ger färdighet, och jag börjar iaf bli lite van vid flerlagerprincipen nu, så att hyfsade resultat kan uppnås någotsånär snart med en bild som är tydlig och begränsad i utförandet. Hela processen från tuschad skiss till färglagd och behandlad bild kan ses nedan.
PS. Det här är också en rätt kul grej att göra med barn som gillar att rita om manvågar släppa loss dem med en laptop och Photoshop. En av mina invändningar mot de i mitt tycke begränsade och begränsande ”plattorna” ute på marknaden är att de än så länge inte (mig veterligen) kan köra några rimliga ritprogram som Photoshop, Illustrator eller GIMP. Vilket är synd, för så fort de stackars tingestarna kan användas för att skapa och behandla något vettigt torde de passa jättebra för att göra sådant här, bättre faktiskt än en bärbar (de har ju touchscreen).
Klicka bild för att se det tidigare inlägget:
←”En fyll-i-kläderna-bild lever sitt eget liv…(del1)”
För fler bilder på Feclicias krigartjej, som jag sedermera kom att identifiera med en existerande sagofigur, se stora galleriet eller :
Sommarhund, eller att längta till annat väder…
Söndagens och Gårdagens usla väder fick mig att minnas en liten diskussion som jag hade med den söta Felicia apropå hundar med kläder… och var de helst skulle vilja vara, de stackarna.
Felicia och jag var ute och gick på väg till skolan en morgon sent förra vintern, jag tror det var någon gång i februari, och det var rövkallt. Fram på gatan struttar en hundägare med en liten korthårig bjäbbhund (Jag refererar gärna till alla hundar under typ Schäfer och Sibirisk Husky som bjäbbhund), förstås iklädd.. en söt rosa tröja.
”Ååååh vad söt!” säger Felicia som har en flickimage att jobba med, under 10 som hon är.
Jag säger inget men skrynklar ihop ansiktet och hon frågar omedelbart ”tycker inte du att den var söt?”
”Jag tycker ärligt talat mest synd om den…”. Det hör till saken att jag ser påklädning av djur som ett förnedrande fjanteri.
Men det hindrade inte oss från en intressant diskussion, där vi faktiskt agreed to disagree, och samtidigt erkände varandras poänger. Felicia fick klart för sig att hundar på våra breddgrader med kort sträv päls inte behöver se ut så, och skulle ha lång vinterpäls om de inte framavlats på annat vis, vilket hon förstod att jag fann förkastligt. Och jag erkände att i frånvaro av päls är det faktiskt juste att ta på den stackars jycken en tröja, eftersom den ju faktiskt måste ut och röra sig, hund som den är och inte en tamagotchi (någon som minns vad en tamagotchi var för någe?)
Dock kunde jag inte låta bli att driva lite om saken och poängtera att den stackars kortpänsalde hunden egentligen skulle vilja vara något helt annanstans, istället för att bära en fånig tröja skulle den hellre sippa drinkar på Bahamas…
Och eftersom man är skruvat funtad slog denna fåniga tanke rot, och med Felicia som jag var, musan till många av mina bilder, kom det sig mitt speciella tunnelbaneskisshäfte försågs med följande kladd på hemresan… (se vänster)
Lite på temat ”En bild säger mer än tusen ord”, vilket i själva verket är min vanliga tankeprocess – så där ser koncept ut i min skalle, låt vara att man förstås inte ofta plitar ner de miljoner bilder som går genom huvudet på en en vanlig dag…
Hunden som kom in från kylan eller något, skakar sin grogg och njuter av att sakan både lång päls och fånig tröja. Alright.
Sedermera satte jag lite snabb Photoshopfärg på den, varvid den stoppades i en digital byrålåda likt den stora majoriteten av mina bilder. Det var inte förrän igår, då det verkligen kändes ute i kylan, som jag drog mig den till minnes, troligen för att jag skulle vilja göra den där jycken sällskap just nu…
Med tack, som alltid, till Felicia som var med och inspirerade.
En ofrivillig återkomst till dumskallarnas konspiration…
”Just when I think i’m out, they pull me back again!” (Michael Corleone, ”Gudfadern 3”)
Dumheterna har staplats i sådana enorma högar under september att det bokstavligen förstummade denna blogg och dess skapare.
För ett par veckor sedan togs det medvetna beslutet att minska ner på bredden och djupet (om sådant finns) av vad som behandlas här på bloggen. Och se det visade sig direkt: om dagsaktuell politik och analyser av brännande frågor skulle få styra skulle man suttit 24/7 och tuggat fradga över den o-tro-liga våg av stupiditet som verkade dra över världen under september 2012.
Som det här med ”Muhammedfilmen” och de påföljande reaktionerna.
Hela affären fyller mig med äckel och styrker, om det nu alls var möjligt att göra det än mer, undertecknads avsmak för religiöst anstuckna aktörer med politiska ambitioner (vilket de till sist och syvende alltid har). Det som borde vara frapperande för alla betraktare är i hur uppenbar symbios dessa visar sig leva med varandra, oavsett vilken sida de står på. Alla målar upp ett ”hot” i form av motsidans folk, som de sedan använt för att hetsa upp sig själva till hänsynlöst och allmänfarligt beteende.
Den usla filmjäveln, eller snarare pekoralet ”The Innocense of Muslims”, låg ute i 2 månader innan vad som är en till religiös grupp förklädda våldsverkare i Libyen hänvisade till den inför ett attentat i Libyen den 11e september mot den i amerikanska legationen i Benghazi (vad som egentligen hände där i Benghazi när USAs ambassadör bragdes om livet är forfarande inte helt utrett). Analyser av hur föroppet först seglade upp finns i t.ex. BBC http://www.bbc.co.uk/news/world-middle-east-19606155 & USNews http://www.usnews.com/news/articles/2012/09/12/how-innocence-of-muslims-spread-around-the-globe-and-killed-a-us-diplomat, http://www.dn.se/Stories/stories-nyheter/stories-varlden/protesterna-mot-usa,
Sedan brakade helvetet löst, filmen kom på allas läppar, fradgatuggande turbanbärare överallt tog upp det och piskade upp en helt förutsägbar frenesi kring saken. En månad senare hade 75 personer dött i Libyen, däribland i regelrätta strider med amerikansk ambassadpersonal.
”The Innocence of muslims”
För den som stannat upp och tänkt lite har dock bilden kommit att få många intressanta schatteringar, tyvärr nästan ingen uppmuntrande till en början. Det gällde även de som med rätta fördömde det nästan genialiskt idiotiska i att någon manar till våld för att de inte gillar EN FILM (?).
Eller film och film. Den video som sprids på Youtube är ju uppenbarligen ett hafsverk av värsta kalkontyp, och så dåligt gjord att ingen som ser den en sekund kan tro att en seriös ambition ligger bakom den utom dess rena provokationsverkan. Det verkar som om det överhuvudtaget inte är en film som sådan utan snarare en slags hopklippt trailer för vad som anges vara en framtida fullängdsfilm. Vilken kraftigt kan betvivlas existera,med tanke på att den gjordes under falska förespeglingar, utan att ens de inhyrda skådisarna visste vad de gjorde (se t.ex.http://www.guardian.co.uk/film/filmblog/2012/sep/17/innocence-of-muslims-demonstration-film och http://www.dn.se/nyheter/varlden/skadespelare-ursinniga-efter-anti-muslimsk-film).
När det sedan snart visade sig att högerextrema islamhatare i USA stod bakom ”filmen” (folk som Steve Klein eller Terry Jones, en fundamentalistisk mediehorande predikant som häromåret offentligt brände koraner eller ), folk som är fullt medvetna om hur motsidans våldsamt anstuckna stollar kan och kommer att reagera (de känner väl sig själva egna och sina egna våldsstollar), blir slutsatsen ofrånkomlig.
De vill att dessa skall göra det.
Det här är en avgörande faktor, som många av de som senare grät krokodiltårar och tog stora ord som ”yttrandefrihet” i sin mun gärna glömde.
Young Turks om några av filmens backare
Yttrandefriheten är naturligtvis ett centralt värde här som i alla kontroversiella diskussioner. Men hotet mot vad yttrandefriheten skall skydda, utbytet av tankar och idéer, och förverkligandet av varje individs tanke och person, kommer inte alls bara från de intoleranta och censurerande fundamentalister och pöbelhetsare som tacksamt ikläder sig skurkrollen. Hotet från yttrandefriheten kommer också från de som använder den som cover för att illvilligt utpeka de som de hatar utan någon distinktion. Och som cyniskt agerar för att tvinga till sig sympati från de som måste stå upp för det fria ordet när konflikten väl blir av.
Cyniskt också för att det är så totalt hänsynslöst mot de som drabbats av deras idiotiska spratt.
Som det här att det finns en svag men icke desto mindre belagd koppling till vissa koptiska personager förutom högen av rabiata ”counterjihad”-drägg som mindre oväntat visat sig ligga bakom filmtilltaget. Men ingen grupptog avstånd avstånd från rullen snabbare än just kopterna, som mycket väl känner till sina trosfränders utsatta läge i Egypten och vet att en sådan koppling kommer att tas upp, inte av Egyptens befolkning i stort, men av en liten klick salafister som nu desperat försöker göra sig breda inte bara i Egyptens utan i stora delar av den muslimska mellanösterns stapplande post-revolutionära miljö.
Som al-Jazeera mycket tidigt påtalade skulle just reaktionerna på den filmen bli ett intressant test för de nya regimer som den arabiska våren lämnat efter sig.
Det Muslimska Brödraskapet i Egypten, många av vilkas ledare vi vet tog stark anstöt av filmen, bestämde sig mycket snabbt för att agera pragmatiskt – helt i linje med vad som kunde förväntas om man känner deras utveckling (se tidigare blogginlägg här från innan de kom till makten). I den bubblande häxkittel som dagens Egypten är har presidenten och ledarna manar till lugn. Inga storskaliga progromer mot kopter, inga stora demonstrationer av den sort som vi såg i samband med störtandet av diktatorn Mubarak.
Hur mångfacetterad saken är visas att det samtidigt utspelat sig frånstötande scener i Pakistan, där våldsmanande religiösa ledare inte aktat för att medvetet röra ihop några idioters provokation med USA och väst i allmänhet, proklamerat en speciell ”Älska din Profet”-dag (jo det låter som ett skämt, men är sant) samt utlysa skottpengar på regissör och andra inblandade, i en dubbelt ironisk upprepning av Salman Rushdie-affären (dubbelt eftersom Rushdie just kommit ut med sin biografi om åren under jord efter den fatwa som riktade mot honom för den till skillnad från föreliggande film läsvärda Satansverserna). USAs president och utrikesminister såg sig föranlåtna att rikta sig till Pakistanierna för att upplysa om att idiotfilmen inte har med USAs policy att göra, vilket möjligen kan påverka opinionen där, men knappast övertyga de övertygande fundamentalistiska stollarna.
Om Obamas och Hillary Clintons meddelanden till Pakistan
Men om vi skiftar blicken till Libyen, där de första stora våldsutbrotten skedde, får man åter en intressant kontrapunkt till den idiotiska story som counterjihadister och jihadister tillika verkar så överens om att man vill måla upp. Innan månaden ens var till ända hade de många Libyerna som insett skadan för sitt land stormat högkvarteren för extremister och miliser i Banghazi som var ansvariga för det första våldet mot amerikanerna (Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/utrikes/article15489787.ab mfl). Något som även vanliga medborgare insåg hotade själva Libyens position och internationella förhållanden. För att inte tala om att de snabbt insåg att om våldsstollarnas beväpnade miliser kunde tillåtas göra det där skulle deras land efter att ha kastat Khadaffi över ända skulle bli till ett jävla Libanon av beväpnade banditer och kaos. Och så skall man ändå komma ihåg att miliserna på många håll var de som upprätthöll lag och ordning. Lybiernas bortkörande av dem signalerar en önskan att faktiskt riskera något (se http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5304719).
Libyerna gick man ur huse för att bokstavligt driva bort idioterna från sina gator, sina städer. Jihadisterna kastades ut ur Benghazi där de haft sitt fäste, och den svajiga staten grep tillfället i flykten för att avskaffa religiöst anstuckna miliser, ja, fria beväpnade grupper överhuvudtaget (se SR http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5281620). Så har de al-Qaidainspirerade stollarna skjutit sig i foten, och det är gott så.
Se mer i t.ex http://www.aljazeera.com/news/africa/2012/09/201292112314438851.html
Hur bra passar den verkligheten in i den imbecilla ”Islam vs Väst”-diskurs som båda sidors byfånar desperat försöker pressa in sina befolkningar i?
Låt det vara tydligt. Inget ursäktar det utnyttjande av provokatörer som intoleranter och fundamentalister inom Islam som vill hävda sina religiösa normer med hot om våld gjort till sitt signum. Vi bör förakta dem och deras anhang med all själ och kraft, och glädjas åt de framgångar som noterats för dessas motståndare och vedersakare, och notera att makten hos folket när det agerar i sitt eget intresse överträffar allt som hysteriker och dyngspridare i väst någonsin kunnat göra mot våldets och intoleransens skäggbärare, vare sig i mellanöstern eller någon annanstans.
En Fyll-i-kläderna-bild lever sitt eget liv… För Felicia
NÄR den fine Felix fyllde år (hurra! 5 år!) grabbade hans syster som med viss rätt känner ett visst ägande tag i mig och stuffade ner mig med några målarböcker för flickor där färdiga siluetter kan förses med kläder som man själv ritar dit.
Hennes egna alster var väldigt fina. Men hon ville minsann att jag också skulle göra det där.
”Men då måste jag få göra det på, öh, mitt sätt”
”OK då” sade hon med en menande blick
Felicia, hon känner mig alltför väl. Jag började således skissa med hård blyerts ovanpå de ljusa konturlinjerna och voila…
Eller vänta nej. Ingen Voila. För… jag ändrade storlek på huvudet. Och gav siluetten större höfter, och sedan skissades kläder över som helt förändrade konturerna. och när det var färdigt skulle de nya linjerna målas med tuschpenna. Ett svärd dök upp från ingenstans…
Efter att således ha följt min inre drift ett tag såg det hela ut som en krigartjej /fantasyprinsessa av mer stridbart slag, med en bekväm och lätt men ända rustning av kyllertyp på sig (Om någon Tvingade mig att rita en modern tjej skulle hon garanterat ha ett svärd också, eller åtminstone sparka eller slå på något). Jag är ingenting om inte förutsägbar i de styckena. Nu gillar Felicia mina sagotjejer så…
Pappa Ola scannade in, och hemma kunde jag inte låta bli att åtminstone ändra lite mer på proportionerna, för i början såg huvudet ut som en enorm pumpa med pyttesmå ben, med tefat till ögon värdiga en alien från Mars. Nu blev det iaf en slags ordning på en kropp som såg ut som en clear-line-variant av serieäventyrshjältinna.
Inte vilken hjältinna som helst för övrigt. För som ögon blev mer och mer mandelformade och ögonbrynen bestämda och krökta som på en någon som minsann har lynne, en mun som vet att tala såväl som ge en fin kyss, och mörkt lockigt hår, så tonade åter mina hjältinnor från mitt rike Bortoms värld fram, de som avspeglas i Kati och Corinna från min berättelse. Eller, som mest här, Almas prinsessa Julia. För visst är det hon. Sådan är lystern från Alma, min gryning, som skiner över allt som jag vidrör.
Förutsägbar som sagt. Så är det att vara fängslad av något somär större än en själv. Jag tror att Felicia förlåter mig det.
Jag började kladda lite med Photoshop för att hitta en vettig färgskala. Utan animus kan jag ändå säga att den rosa uniform som är standard för tjejhjältar inte är min första preferens. En lite mörkare utstyrsel med naturfärger och dovare toner får bilda grundfärgerna. För jag går nog vidare med den där och ger den flerlagerbehandlingen för att få fram skuggor, lyster och högdagrar.
Indomitus.blog 