Category Archives: Beväpnade & Rustade Kvinnor /Women in Arms & Armor

Detta är en samlingskategor för arbete på bilder som avbildar kvinnor med vapen i hand eller rustning/andra kropsskydd på sig.

Prinsessan Julia Rider Igen – med Lillebror Albin


En av de första mer realistiska teckningarna av Prinsessan Julia, frihandmålad med tuschpensel.

Som nämnt i ett tidigare inlägg om studier av renässanskläder, gav Medeltidsveckan i Visby 2012 mig en välbehövlig knuff för att styra upp mina bilder av den orädda prinsessan Julia, tillägnade min systerdotter Alma. En av de första studierna, som jag utförde på plats på Gotland, var en improviserad teckning med mina då ännu ovana tuschpenslar. Jag hade skaffat fram lite tjockare, mer absorbent papper för syftet (tuschpensel lämnar annars för stora avtryck, och kan smeta innan den torkar).

Prinsessan Julia & Albin på Nadia Smörblomma realistisk resizeMotivet kom till mig från sällskapet – jag hade farit dit med den oförlikneliga Alma, Julias alter ego, och den likaledes fine Julian. Jag tänkte mig Julia ridande sin häst, Nadia Smörblomma, i full karriär. Med sig har hon lillebror – mycket busigt, men han vill så gärna vara med syster och göra allt spännande som hon gör…

Om det var för frånvaron av Internet, eller att jag verkligen var på gång – den blev otippat bra. Det är inte ofta man är nöjd med vad man gör, men den där kom rakt ut från hjärnan, helt utan förlagor, med ovana redskap… Jag måste tusan i mig återvända dit.

Hursomhelst kvalificerade sig teckningen till högen för ”Att Färgläggas Senare”. Och i år, när jag desperat försöker lägga just färg på de måååånga teckningarna av Julia för färdigställandet av boken om henne, var det dags. Det där är ett grannlaga jobb, iaf. med de taffliga redskap jag har tillgång till…

Först måste bilden göras svartvit. Därefter lägger man på grundfärgerna under det tecknade grundlagret. Julias kläder går företrädesvis i röda till lila nyanser, och den improviserade renässansanstuckna ridklädnaden är inget undantag. Sedan, i en mängd olika lager för mörkare och ljusare toner, en egen för målning av överliggande skuggor och en för högdagrar, försöker man få fram en snygg färgpalett som skapar volym för bilden.

Till slut är det dags att montera bilden. Ett tonat bakgrundslager kunde snabbt skapas. En del jobb med kontrast och färgmättnad och påläggandet av olika effekter som lyster och mönster för att få fram känslan av tyg i kläderna fick komplettera det hela. Så nåddes en punkt där man kunde anse bilden vara något så när färdig.

Prinsessan, Smörblomma och Albin

Prinsessan, Smörblomma och Albin

För Alma och Julian tillika, jag hoppas ni skall gilla den!

*******************************************

Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i

http://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/

Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden

Prinsessan Julia & Draken Pelle

För den som är Värdig, Oförfärad och Obetvingad… Renässansprinsessan och Hjärtespjutet


En av de första teckningar som de tidigare nämnda studierna av renässanskläder mynnade ut i – design för en klänning i en scen för prinsessan Julia när hon begrundar över sitt magiska spjut.

I den historia som jag skriver åt den fina Alma, berättelsen om Prinsessan Julia, är det här är en av de mer bärande ögonblicken. Prinsessans vän, draken Pelle, har fördrivits från kungariket, och Julia ställs, när hon protesterar, inför antydningar att hon inte kan vara en prinsessa om hon umgås med ett monster som draken.

Skiss Julia m Hjärtespjutet resizeJulia förstår att det där är ett illa dolt hot. ”Bete dig normalt – annars stöter vi ut dig”. Hon går till sina föräldrars tronrum och tar ner det magiska Hjärtespjutet, som gått i arv i hennes kungliga ätt, och begrundar sitt val: skall hon följa förväntningarna och låtsas som om en orättvisa inte begåtts? Eller ställa sig på sin vän drakens sida, och riskera att mista sin upphöjda plats, och göra sig till ovän med alla?

Den första skissen tog sikte på silhuetten och den allmänna hållningen hos prinsessan. Förutom klänningens grundläggande utformning ligger fokus också på spjutet självt – jag hade aldrig riktigt gjort någon design för den.

Den vidare teckningen fylldes i med mjuk blyerts i spannet 2b-8b, som gav möjlighet till skiftningar inom ramen för det svart/vita. Den här sortens teckning är en av anledningarna till att jag lagt ner tid på att skissa och studera renässanskläder, och gav mig möjlighet att få till en egen, och någorlunda korrekt, design på en tidig 1500-talsklänning och tillhörande huvudbonad.

I bakgrunden ritade jag, bakom föräldrarnas tronstolar, en rad av höga, spröjsade fönster liknande kyrkofönster, för att antyda en slags högstämd… tja stämning. Resultatet kan ses nedan.

prinsessan Julia och Hjärtespjutet resize

Notera det långa bandet som slingrar sig runt spjutbladet. Den skall innehålla en text som omtalar hjärtespjutets kraft. I sin lydelse på svenska består den av en slags vers, som har bäring på den situation som prinsessan befinner sig i:

För den som är Värdig/ej förfäras, ej betvingas/skall hjärtats kraft, väldig/ofjättrad ur själen bringas

Den inskriptionen ska skrivas in, men det blir en senare affär, eftersom språket den är uttryck på är walesiska, fast skrivet med grekiskt alfabet. Det kan låta konstigt, men det har sin logik…

På det här stadiet är den OK, måste jag säga. Även om den var tänkt som en svartvit illustration från början har den där teckningen så pass mycket potential att det jag bestämt mig för att gå vidare och färglägga den.  Det kommer att behövas en del arbete först, framför allt med att släta ut och jämna till koldammet som är varje (mjuk-)blyertstecknings förbannelse. Men det blir det värt, om Alma gillar den.

*******************************************

Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i

http://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/

Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden

Prinsessan Julia & Draken Pelle

Corinna, den Sköna Krigaren del 2 – Ett ansiktes tjusning och vedermödor


En mängd utseendestudier för Corinna, en av de kvinnliga hjältarna i min berättelse, sammanfogas i en serie inlägg. Del 2 tar sikte på ansiktsstudierna av den vackra, och strävan att fånga ett ansiktes skönhet, särprägel och uttryck genom frihandsteckning.

Som redovisats i det förra inlägget så bestämde jag för många år sedan mig för den vackra Samantha Dorman som utseende för min hjältinna Corinna. Men, och det gnagde i mig, jag var ju inte alls kapabel att avbilda henne, vilket mer och mer kommit att bli ett problem.  Men begränsningar av den typen är till för att övervinnas, och här är hur jag gick till väga.

Att närma sig Formen

En sak som stod i vägen och kommit att påverka mitt arbete har helt enkelt varit att jag varit nervös. Det blir jag alltid när jag skall rita något som berör mer på djupet. Det kan vara en av förklaringarnas till att jag började skärskåda hennes ansikte på ett rätt…bakvänt sätt. Som om jag ville närma mig henne indirekt. Under arbetet med konceptutkast och storyboards som hade fokus mer på scenen än bara Corinnas utseende, kom jag gradvis att komma närmare henne.

Jack och Corinna hårklippning

Corinna är en huvudperson, och som sådan med i många storyboards. Arbetet med dem kom att aktualisera behovet av att rita hennes anlete i olika vinklar (se t.ex. blogginläggen ”Om teckning och berättande” del 2 och del 3) som i exemplet till höger.

Det mynnade i sin tur ut i en serie skisser på  små porträtt ur Corinna från lite ovanliga vinklar: grod- och fågelperspektiv samt profil. FORMEN står i centrum här, eller ren igenkänning från olika vinklar om man så vill. Att få till ansiktets olika delar så att man fortfarande ser att det är samma person.

Corinna ansiktsstudier i profil, grod-och fågelperspektiv

Alla var inte superbra, men  tillräckligt bra ändå,  för att vara uppmuntrande.

Dessförinnan hade jag gjort en serie koncept av Corinna i olika klädesdetaljer och jobbade på hur hon skulle se ut i manskläder respektive rustning (vilka hon bär i min berättelse). I sammanhanget testade jag lite olika tekniker för olika detaljer, som bilden på Corinnas anslående hårman, som fick bli föremål för försök  med marker och tuschpensel.

En gammal skiss drogs fram, och på pin kiv slog jag till med en tuschskiss av min kära hjältinna.

 Det ser ut som en slags serieteckning, men blev inte dålig den där, ändå. Tusch är ju väldigt trubbigt som redskap för att verkligen avbilda någon, men i det här fallet var det en fördel, och hjälpte till att flytta fram positionerna. Framför allt visade den på fallgroparna, behovet av att balansera sådant som mun, näsa och hakparti så att ansiktet får rätt proportioner.

Det där arbetet kom att ge skjuts till att våga språnget att gå vidare, och försöka mig på sätta porträttet i sig i en första riktig, frontal skiss.

Med  mjuk blyerts, sedermera kompletterad med suddstift, försökte jag får till rätt intensitet, rätt drag på rätt plats, bemästra svårigheten med att tecka ljusa ögon och munnens balans. Samt det sköna men ömtåliga balansen i att få till en mjukhet, som omsluter ett ansikte som lämnat det söta och flickaktiga bakom sig. En stark, vuxen kvinnas anlete.

Resultatet kan ses nedan.

Ansiktsuttryck – från det lilla till det stora

Min ”metod”, om det oproffsiga tillvägagångssättet kan kallas så, är starkt beroende av förlagor. Samantha var en modell, så det saknas inte bilder där hon ser förförisk eller allmänt tja, snygg ut, liksom många där hon har ett mer neutralt eller nedtonat ansiktsuttryck. Ofta blickar hon allvarlig ut på betraktaren, vilket i och för sig är mycket trevligt också och en anledning till att hon fångade mitt öga. Men annars är foton med mer varierat utspel begränsade. Även med en stor samling av foton och granskade  videoklipp med henne renderar rätt få bilder som är mer hjärtliga och visar hennes mer spontana minspel – och dessa är också sällan av god kvalitet. Det här blev en stöttesten när jag gick vidare och ville lära mig hitta Samanthas/Corinnas uttryck i klar form. 

Grundskisser till 2:a omgången porträttteckningar Corinna

Det är en viktig poäng  med Corinnas skönhet att hon måste kunna se intressant och vacker ut även när hon inte ler – inte för att hennes leende inte är väldigt underbart och ljuvligt när hon väl firar av det. Karaktären Corinna har ett nedtonat känsloutspel, och mycket sker i ögonen och med rätt små medel.

Hur skulle detta se ut? Fokus för den första vändan av skisser kom därför att ligga på vad som kan uttryckas med små variationer – en slags studie i less is more. Notera att munnen är tämligen stilla, rak i teckningarna. Från de översta ansiktsskisserna, som ligger nära inpå sina förlagor, tog jag sedan ut svängarna lite för att se om man med små medel kunde visa på mer subtila känsloyttringar av oro, förvåning och lätt irritation

Andra omgången porträtt-och ansiktsstudier Corinna

Nästa vända handlade om större ansiktsuttryck och mer genomgripande mimik och rörelser som innefattade mun, såväl som ögon. Här blev det begränsade urvalet av förlagor ett akut problem. Så vad gör man? Det var främst under studier av Corinnas figur och kropp in action (nästa inlägg) som jag sneglat på poser av andra kvinnor. Men detsamma kan tillämpas på den handling och dynamik som sker i en människas ansikte.

Andie McDowell ansikte olika filmer

Skådespelerskan Andie McDowell har ett utseende som något påminner om Samanthas – både hår, käkpartiet som är tydligt men ändå behagfullt, den fylliga munnen och de markerade ögonbrynen. Hon skulle kunna vara Samanthas vekare lillasyster. Andie har, förutom förstås att vara vacker och tilldragande,  ofta fått se förvånad, lätt sorgsen eller bedrövad ut på film. Således kan man studera hennes minspel för de många tillfällen då Corinna, tyvärr, får anledning att hysa sådana känslor.

Monica Belluci, en skönhet bland skönheter, är inte lik Samantha/Corinna på samma sätt. Men även hon har vissa grundläggande drag som passar för Corinnas ansiktsuttryck. Hennes är ett ansikte som är vackert och välproportionerligt, utan att vara vänt och skört. Det är ett starkt ansikte, med tydligt hakparti, välformad näsa och starkt, intensiv närvaro i ögonen. Dessutom är det en vuxen kvinnas skönhet, sensuell och mogen, ingen liten flickas.

Och även om de flesta bilder på Monica visar henne som ljuvlig är hon också ofta upphöjd, drottninglik och självmedveten (en kombo som ingen kan bära som hon). Hennes avbild finns i en mängd publikationer och filmer , så många olika miner finns tillgängliga. Ett collage av minspel från en enda film, ”Asterix & Mission Cleopatre” som tidigare omtalats här på bloggen, kan tjäna som exempel.

Sålunda beväpnad med ett rikhaltigt material har man kunna kasta sig ut i de tänkta, endast i fantasin sedda ansiktsuttrycken som Corinna kunde tänkas visa upp. Se nedan en sammanställning av några av försöken. Från vänster till höger alltmer fjärmade från någon befintlig förlaga, skisser som ska visa på glädje, ett rop i rädsla, sorgsen beslutsamhet, skratt, vrede, och ledsen saknad. Var och en av dem för olika scener i berättelsen. Mjukt kol och grafitpennor hade vid det här laget kompletterats regelmässigt med suddstift av papper, en teknik som möjliggör mjuka gråtoner och övergångar. Viss efterbehandling av framför allt färgkurvan behövs också för att rensa från koldamm.

Studier av starkare miner och känslouttryck för Corinna

De många studierna hade lyft kunskapen om Samantha/Corinnas ansikte till en punkt då man kunde försöka sig på ett porträtt som i en blick kunde ge en rättvisande bild av hennes anda och anblick, och få fram något av det beskrivs i min berrättelse:

”Det var inte ofta som Yakane kunde se nästan rakt fram in i en kvinnas ögon. De var ljusa, korallgröna och gnistrande som Ubariska havets vatten, men infattade i en mörk inramning som framhävde dem samtidigt som ögonbrynens bestämda linje ingav i dem en stränghet som bröt av mot det sensuella. Så ock hennes mun, fyllig och röd, men med något stramt i mungipan. [...] där fanns som hos hela henne något kraftfullt, som kunde varit manhaftigt eller kantigt hos en annan, men avvärjdes av hennes höljes sköna form. Som den mörkt kastanjefärgad man som räckte nästan till ryggslutet och också underströk hennes omisskänliga kvinnlighet.”

Corinna – en allvarsam skönhet

Det här är den av de många skisserna som jag är mest nöjd med, än så länge. Fortfarande lite…kantig, utan den avrundning av det kraftfulla som hennes anblick erbjuder. Men det är en bit på väg.

I nästa del skall arbetet med att återge Corinnas kropp och fysiska uttryck i handling och vila behandlas.

←Se första inlägget i ”Corinna, den sköna krigaren del1

 

————————————————————

PS.

Normalt är denna blogg skeptisk till böcker som handledning för en aktivitet som måste göras för att bli bra – lika lite som en bok om simning eller golf kan göra en till god utövare, är teckningsböcker sällan mer än exempel på andras teckningar. Trots detta är en bok, The Artist’s Complete Guide to Facial Expression av Gary Faigin, värt omnämnande. Faigins bok, som är  klart utformad för att meddela en mängd tumregler, har så många exempel och konkreta råd att den kan vara användbar. Jag har haft nytta av den under några år, och försökt tillgodogöra mig dess allmänna råd för vilka de viktiga markörerna och tumreglerna för anisktsuttryck är. Dock skall också risken med sådana här handledningsböcker också nämnas, och det är att man blir för formulaisk, att man börjar rita stereotypa ansiktssuttryck. Varje person har olika unika särdrag, och det är viktigt att det generella inte skymmer det unika hos varje persons utspel. Boken finns hos såväl Bokus som Adlibris.

Corinna, den Sköna Krigaren del 1


En mängd utseendestudier för Corinna, en av de kvinnliga hjältarna i min berättelse, sammanfogas i en serie inlägg.

Den Sköna Krigaren, Hon-som-tar-andan, Ormbanens Vän, Syster-i-Vapen, Uppväckandets Furstinna… kärt barn har många namn. Yakanes gemål och huvudperson i flera av berättelsens delar är definitivt värdig närmare studium, för hon intar en framträdande plats i min historia.

Flera bilder på henne har redan publicerats, främst som del av storyboards och konceptstudier för kläder: dessa och fler kan återfinnas i den egna kategorin för bilder på Corinna här på bloggen.

Corinna började som en karaktär av typen kick-ass-brud,en slags kvinnlig stridis i den ganska etablerade genren av brudar-med-svärd som fantasygenren frambringat. Hon kunde slåss och var vacker, men också klok och en god lyssnare, tidigt försedd med lite mer under pannbenet än önskan att slå ihjäl folk och se lockande ut för tonårssinnen, fast min realismkoko även på den tiden det begav sig var stark nog att skippa ringbrynjebikinin och avbilda henne i mer eller mindre vederhäftiga rustningsutstyrslar.

Tidig Corinna med rustning och försök att använda Photoshop 1996

Sedermera har hennes karaktär genomgått många förändringar, djupnat och förhoppningsvis mognat. Hennes fysiska företräden har kommit att skjutas i bakgrunden i en mening (fast den har blivit mer anmärkningsvärd mot bakgrund av att historien antagit en allt mer realistisk ton), men fortgår ändå som en röd tråd i hennes uppenbaralse.

Corinna i medeltidsklänning, skiss 1994

Corinna är en fd haremslavinna från  som avvikit och själv börjar fara runt i min berättelses länder. Hon tvingas att ta hand om sig själv. Samtidigt är hon präglad av den disciplin och den rangordning som vidlåder slavarna och herrefolket i hennes hemland. När hon träffar på Yakane kommer deras likheter och också starka olikheter att i början borga för en relation med gnissel, men de kommer så småningon mycket nära varandra. Som f.d. haremsdam är Corinna mycket vacker, vilket inte bara är en detalj, utan en viktig poäng i berättelsen. Hennes uppenbarelse är också iögonfallande på andra sätt – hon är lång och stark, och försedd med för tiden ovanlig träning som sedan tillåter henne att ta steget till att bli en kvinnlig krigare, något som förstås var mycket ovanligt i verklighetens medeltid (om än inte helt uteslutet, se t.ex. http://womenshistorymonth.wordpress.com/resources/women-and-series/women-and-war/female-warriors/).

Yakane och Corinna, studie längdskillnad mellan dem och en Fellahin (egyptisk bonde)

första skisser Corinna 1994

Corinnas uppenbarelse var från början inspirerad av en specifik persons, som förkroppsligar en skönhet som är mycket anslående och samtidigt kroppsligt kompetent, och ser någorlunda sannolik ut för korsning mellan västerlänning och någon från mellanöstern.

Denna var den amerikanska fotomodellen tillika utviksflickan Samantha Leah Dorman, i undertecknads vy en av världens skönaste kvinnor när det begav sig på 90-talet, alla kategorier. Samantha är lång, närmare en och åttio, mörkhårig och har vissa drag som kan funka i en mellanöstern-miljö, och kom första gången till synes i ett fotoreportage om Långa Kvinnor i den amerikansa herrtidningen Playboy. 

Sistnämnda faktum är värt att uppehålla sig vid. Den berömda herrtidningen var en viktig bildkälla när jag först började rita kvinnor i slutet på 80-talet. Som tur var sammanföll också denna  tid med perioden tidigt 80-tal-tidigt 90-tal, då tidningen uppnådde en större bredd än varken den eller någon annan publikation haft ifråga om bilder på vackra kvinnor från olika ursprung och med vissa variation av kroppstyp, låt vara i omlopp kring en rätt specifik sorts skönhet, som går tillbaka till efterkrigstidens ideal.

Som redovisats i inlägget om Marilyn Monroe är mina preferenser knappast originella i det hänseendet. Men varför skulle de? Anmärkningsvärd skönhet är per definition inte demokratisk, och skärningspunkten mellan symmetri, hälsa, kvinnliga attribut och vad jag kallar fysisk kompetens är ett ganska smalt band.

Såsom varande professionell modell var Samantha Dorman förstås mycket vacker och kvinnlig, men med en viss styrka och stål i både blick och manér, som tog henne bortom paraden av snygga men inställsamt leende babes. Jag upplevde Samantha som i  besittning av en viss värdighet i hur hon bar sin skönhet, trots att hon ju slog mynt av den – något som också är ett centralt drag för Corinna-karaktären.

Samantha tränade enligt uppgift anmärkningsvärt mycket, vilket passade för någon vars uppenbarelse skall vittna om fysisk kompetens  och styrka: Corinna är ingen liten pinpinett eller svällande yppig pudding vilken som helst. De dragen har, som senare delar av dessa studier skall visa, förstärkts för olika faser av berättelsen.

De många skisser och koncept som frambringats för att avbilda Corinna kom på grund av den tidiga avledningen från Samantha Dorman för utseendet att skilja sig från de utseendestudier som hittills redovisats, som t.ex studierna i Anatomi & Utseende för figuren Yakane, eller dito för karaktären Jack, den anslående  Zoe , m.fl. Till skillnad från dem behövde något riktigt sökande  efter kroppsform och ansiktsdrag, eller studier för att komma fram till hur en viss karaktär skulle ”besättas” med ett visst utseende inte ske.  I Corinnas fall föddes ju karaktären med sitt utseende bestäm, och det är Samanthas utseende, hennes figur och anlete som utgör basen för all porträttlikhet och avbildning av kroppen i rörelse.

Äldre ansiktsstudier Corinna från Samantha Dorman

Istället har min utforskning med åren blivit mer en strävan efter att komma riktigt nära, att avbilda den sköna Corinna så totalt och fullständigt som det går, att lära känna henne intimt för att kunna framställa henne i olika situationer, men också avspegla hennes inre, hennes tankar och känslor så korrekt som möjligt. Kravet på allt större exakthet, perfektion och variation har varit en större utmaning rent tekniskt och också föreställningsmässigt, men behovet av att göra detta har blivit mycket tydligt med tiden (se t.ex inläggen ”Om Teckning och Berättande” med just Corinna).

Den undersköna Monica Belluccis stil och elegans…

Det kan förefalla konstigt, men det är ett drygt arbete att komma över varierade bilder med olika uttryck för både kropp och ansikte även för mycket ofta fotograferade förlagor, som t.ex fotomodeller. Det finns ett ganska begränsat antal poser och miner som dessa avbildas med – men sedan är det stopp.

…och den vackert bekymrade Andie McDowell…

Det här säger något om samhällsklimatet och det paradoxala med att vår kultur, som tycks svämma över av bilder av mer eller mindre avslöjande slag, är ganska likriktad ifråga om vad som avbildas.

…den kraftfullt svingande tennismästarinnan Maria Sharapova…

Detta blev, som vi skall se längre fram, mycket klart när jag försökte fästa mina visioner av Corinna utförande olika former av aktiviteter och med olika ansiktsuttryck som vrede, sorg osv, på papper.

…den paranta Catherine Zeta-Jones…

I arbetet med att finna Corinnas uttryck, hennes kropp i rörelse och ur olika vinklar samt också hur kläder sitter på henne har, som skall redovisas i inlägg längre fram, således den sensuella Samantha fått draghjälp.

…och Elizabeths Hurleys talang för klänningsbärande fått bidra.

Ur mitt digra arkiv av avbildningar av flera sköna och intressanta kvinnor har jag under åren plockat fram flera som för studier av i olika kroppsställningar, stämningslägen och utstyrsel.

Utöver filmstjärnor som Monica Bellucci och Andie McDowell som bidragit med känsloutspel och stil, har idrottskvinnor som Maria Sharapova gett välbehövliga insikter för en Corinna i full action, och för bärandet av kläder och deras fall andra långa och sensuella damer som Elizabeth Hurley, Catherine Zeta-Jones, mfl. fått bidra till en helhetsbild av den själfulla och handlingskraftiga Corinnas mångsidiga uppenbarelse.

 

Forsättning i Del 2 av ”Corinna, den Sköna Krigaren – Om ett Ansiktes tjusning…”→

En Fyll-i-kläderna-bild lever sitt eget liv… För Felicia, del 2


 Fyll-i-kläderna-bilden av en tjej från en av Felicias målarböcker färgbehandlas och avslutas

Som tidigare berättats fick jag en sådan där siluettbild för en sådan där tjejig målarbok att behandla av Felicia en kväll, och jag gjorde som jag plägar, dvs ritade om den och satte på lite mer handlingskraftig och medeltida utrustning på henne. I förra inlägget framgick det hur den bilden blev efter att jag satt tusch på den, och sedan mitt val av färgskala.

Hur en sådan färgskala kan fås att se ut när man med Photoshops hjälp behandlat den med bränning och flera lager färg, högdagrar och skuggor framgår nedan…

Måla-på-kläder: En krigisk fantasytjej, renderad

För den fina Felicia, som jag hoppas skall gilla den. 

Själv är jag nöjd med den sansade tidsåtgången – övning ger färdighet, och jag börjar iaf bli lite van vid flerlagerprincipen nu, så att hyfsade resultat kan uppnås någotsånär snart med en bild som är tydlig och begränsad i utförandet. Hela processen från tuschad skiss till färglagd och behandlad bild kan ses nedan.

PS. Det här är också en rätt kul grej att göra med barn som gillar att rita om  manvågar släppa loss dem med en laptop och Photoshop. En av mina invändningar mot de i mitt tycke begränsade och begränsande ”plattorna” ute på marknaden är att de än så länge inte (mig veterligen) kan köra några rimliga ritprogram som Photoshop, Illustrator eller GIMP. Vilket är synd, för så fort de stackars tingestarna kan användas för att skapa och behandla något vettigt torde de passa jättebra för att göra sådant här, bättre faktiskt än en bärbar (de har ju touchscreen).

Klicka bild för att se det tidigare inlägget:

←”En fyll-i-kläderna-bild lever sitt eget liv…(del1)

För fler bilder på Feclicias krigartjej, som jag sedermera kom att identifiera med en existerande sagofigur, se stora galleriet eller :

Galleri för Prinsessan och Busdraken

En Fyll-i-kläderna-bild lever sitt eget liv… För Felicia


NÄR den fine Felix fyllde år (hurra! 5 år!) grabbade hans syster som med viss rätt känner ett visst ägande tag i mig och stuffade ner mig med några målarböcker för flickor där färdiga siluetter kan förses med kläder som man själv ritar dit.

Hennes egna alster var väldigt fina. Men hon ville minsann att jag också skulle göra det där.

”Men då måste jag få göra det på, öh, mitt sätt”

”OK då” sade hon med en menande blick

Felicia, hon känner mig alltför väl. Jag började således skissa med hård blyerts ovanpå de ljusa konturlinjerna och voila…

Eller vänta nej. Ingen Voila. För… jag ändrade storlek på huvudet. Och gav siluetten större höfter, och sedan skissades kläder  över som helt förändrade konturerna. och när det var färdigt skulle de nya linjerna målas med tuschpenna.  Ett svärd dök upp från ingenstans…

Efter att således ha följt min inre drift ett tag såg det hela ut som en krigartjej /fantasyprinsessa av mer stridbart slag, med en bekväm och lätt men ända rustning av kyllertyp på sig (Om någon Tvingade mig att rita en modern tjej skulle hon garanterat ha ett svärd också, eller åtminstone sparka eller slå på något). Jag är ingenting om inte förutsägbar i de styckena. Nu gillar Felicia mina sagotjejer så…

Pappa Ola scannade in, och hemma kunde jag inte låta bli att åtminstone ändra lite mer på proportionerna, för i början såg huvudet ut som en enorm pumpa med pyttesmå ben, med tefat till ögon värdiga en alien från Mars. Nu blev det iaf en slags ordning på en kropp som såg ut som en clear-line-variant av serieäventyrshjältinna.

Inte vilken hjältinna som helst för övrigt. För som ögon blev mer och mer mandelformade och ögonbrynen bestämda och krökta som på en någon som minsann har lynne, en mun som vet att tala såväl som ge en fin kyss, och mörkt lockigt hår, så tonade åter mina hjältinnor från mitt rike Bortoms värld fram, de som avspeglas  i Kati och Corinna från min berättelse. Eller, som mest här, Almas prinsessa Julia. För visst är det hon. Sådan är lystern från Alma, min gryning, som skiner över allt som jag vidrör.

Förutsägbar som sagt. Så är det att vara fängslad av något somär större än en själv. Jag tror att Felicia förlåter mig det.

Jag började kladda lite med Photoshop för att hitta en vettig färgskala. Utan animus kan jag ändå säga att den rosa uniform som är standard för tjejhjältar inte är min första preferens. En lite mörkare utstyrsel med naturfärger och dovare toner får bilda grundfärgerna. För jag går nog vidare med den där och ger den flerlagerbehandlingen för att få fram skuggor, lyster och högdagrar.

En liten fredagsbild från Projekt Storyboards – Corinnas ”First Kill”


Det började som kladdar för en actionscen som är svår att överblicka, men fortsatte till en tämligen komplett tuschmålad storyboardskiss: Corinna, den sköna krigarens, dödar för första gången.

Tilltaget att rita små ritningar eller storyboards för scener i den fantasybok jag skriver producerar hela tiden nya alster, och här kan man se hur arbetet på en sådan tar in mer och mer aspekter och så småningom förändrar och fördjupar scener.

Grundscenen är som följer – under ett banditöverfall  i medeltidens motsvarighet till norra Albanien anfalls den  kvinnliga protagonisten Corinna av en rövare. Från början hade jag tänkt mig scenen som att snubben anföll henne bakifrån, de brottades och hennes svärd eller hans föll till marken, han brottar ner henne, drar en kniv men hon får tag i svärdet och när han böjer sig ner för att hugga satte hon svärdet i magen på honom. Typ. Inte speciellt intressant dock.

Klotteruppslag för Corinnas ”first kill”

Men under lite spontant telefonklottrande så började figurerna komma närmare varandra. Ur kladdarna blev det tydligt att vad som först framstått som en knuff i sjävla verket var en slags brottning , att snubbens hela tyngd låg på Corinna. Elementet av övergrepp, av att bli fastnaglad stod fram klarare, rövaren greppade och slet i Corinna. Och i en sådan position, så höjde han sig mycket kort, för att dra sin kniv, varvid Corinna bara har bråkdelen av ett ögonblick att sätta svärdet var som helst, var hennes arm kommer åt…

Det är lustigt, men de flesta uppfattar nog att man kör ett svärd genom halsen som mycket mer brutalt och rått än att genborra en mans buk. I förmodern tid skulle sistnämnda varit en mycket mer plågsam, smärtsam och utdragen död. Men det är något med blodet och luftstrupen som berör oss illa.

Även ur de mycket slafsiga kladdarna framstod också något annat – rövarens förvåning och smärta, den chock som borde lysa ur ögonen på honom när han plötsligt finner sig dräpt av sitt föregivet svaga och övermannade offer. En slags smärtfylld vantro som fryser fast i dödsögonblicket.

Vid det laget hade den mentala bilden klarnat så pass att jag försökte mig på en tuschteckning med pensel.

Oook. Men det var inte illa, med tanke på min oexisterande tuschteknik.

När den var färdig fortsatte jag dock rita lite grässtrån vid sidan av, och sedan ett buskage… snart hade en hel jävla skog växt fram bakom kombattanterna, direkt ritad med tuschpensel och marker. Det var lite otippat. Men som illustration till hur en scen kan bli djupare och fylligare än vad som först var tänkt var det inte så dumt. En slags facit på konsten att visualisera, som aldrig nog kan övas och skärpas.

För som kringgrund till vad som faktiskt är första gången som Corinna dödar någon så förhöjdes den traumatiska verkan, hela händelsen framstod plötsligt som mycket mer brutal, osnygg och potentiellt ångestframkallande än bara ett enkelt ”tjoff” genom magen. Den är en bätte startpunkt för frågor om självförsvar, om vad som är berättigat våld, som löper som en röd tråd genom berättelsen.

Det var ett fall framåt, som aldrig hade blivit av om man inte försökt destillera visionen på papper. Det var värt det också för att ”Corinna, First Kill” i en mening fångar ett avgörande ögonblick, när den unga och i grunden icke-våldsamma Corinna börjar en slags nedstigning i den brutala värld som hon senare kommer att tvingas att röra sig i.

****************************

Mer bilder och Storyboards med den anslående Corinna, inklusive kläddesign åt henne (hon är en tacksam modell för det) finns i tråden

http://paulusindomitus.wordpress.com/category/egna-bilder-my-own-pictures/egna-figurer/corinna/

Se mer av de storyboards som hör skapats för en fantasyberättele i tråden

http://paulusindomitus.wordpress.com/category/egna-bilder-my-own-pictures/storyboards/

Inspiration från filmposters och den sköna Rebecca för en kvinnlig antihjälte


Ett räddande av arbetsdatorns filer ger skäl för att fira och möjlighet att ägna tid åt att fila på en skön men fruktansvärd uppenbarelse, den vackra Kati sådan som hon kommer att framstå när hennes själ vänts från ljuset efter inkvisitionens tortyr.

Det såg inte bra ut ett tag där – i en vecka verkade det som om alla bilder med henne, många fler än vad som postats här, skulle vara räddningslöst förlorade. Det är skäl för stor glädje att så inte är fallet. Så fortsättningen på diverse funderingar kring barnsoldater och KONY 2012-kampanjen får vänta.

Rebecca i början av sin tillgymning, sent 80-tal

Kati är den mest genomarbetade av de kvinnliga karaktärerna i min berättelse, med kompletta bildsviter och hela sin livsberättelse från födsel till död beskriven och illustrerad. Min musa, och sinnebilden för Katis utseende, är den amerikanska fotomodellen, b-filmskådespelerskan och stridskonstutöverskan Rebecca Ferratti, vars skönhet och kick-ass-framtoning inte nog kan prisas. Hennes egen kroppsliga framtoning har kommit att förändras med åren, från en påtagligt slank men vältränad till mer och mer styrketränad och bodybuildad.

Det där inspirerade mig under en tid att ägna uppmärksamhet åt den förändring som Kati-karaktären genomgår efter att inkvisitionen torterar henne henne i min berättelse, en traumatisk vändpunkt i hennes utveckling som leder in henne på en våldsammare och mörkare väg. Frågan är hur hur man kan illustrera den inre omvandlingen skulle kunna tänkas avspeglas i hennes uppenbarelse.

I sin mer utvecklade skepnad blir hon dock ännu mer muskulös.  . Det får henne att se lite mer…liksom satt ut, mer maskulin och kantigare, trots att de grundläggande proportionerna förblir desamma. Den underliggande slanka och välformade kroppen är där, men med några små förändringar, väl baserade på vad som är effekterna av stenhård träning, markeras att här har ett skifte skett i inriktning av kroppens bruk, bort från ritt och vad vi skulle kalla intensiv men normal motion, mot en mer instrumentellt inriktad kroppsform.  

Liksom ett annat sätt att bära upp det. Det är svärdet, kampen och en ny mordiskhet som sätter avtryck där, och en ruvande, mer tillbakahållen hållning. Den unga Kati hade ett livligt och intensivt uttryck. Jag ritade henne nu som inte alls utlevande, mer dyster och kall i hela sin persona.

Efter att en vettig skiss i mjuk blyerts (2H-2B-4B) mejslats fram jobbade jag fram varianter  och arbetade med skuggorna, svärtan och anatomin i GIMP för att se var skuggorna hamnade bäst och hur kontrasten borde uttryckas. Jag hade tidigt bestämt mig för att föra över den mjukt skuggade och måhända mest realsitiska varianten över till en mer uttrycksfull form, med tuschning.

Med själva den kroppsliga strukturen bestämd kom den nya tuschpenseln väl till pass för att med användande av stark svärta och korsade streckade skuggor trycka än mer på starka kontraster, passande för en mörkare och mer olyckbådande gestalt, men som förhoppningsvis ändå har en länk bakåt, till feminin kropp och ett slags kvarvarande minne av mjukhet och rondör som inte bara är hårda muskler. Det var en övning som vanligt, och brytande av ny mark, men en som nu känns mer bekväm.

Under arbetet med tuschning kom jag att tänka på en diskussion om filmposters och vad de skulle kunna tänkas uttrycka som låg färskt i minne efter några inlägg på ämnet (se t.ex. inlägget om filmposters här). En filmposter och film vars aktier står högt hos mig, Brian de Palmas ”Scarface” med Al Pacino i en av sina mest minnesvärda roller, smög sig in , och som inspiration men mest av allt en slags tribute, monterade jag bilden för att efterlikna den svart-vita postern av Al Pacino.

De två fälten uttrycker dels en starkt renodlad idé, dels den svarta och vita sidan hos protagonisten, i filmen som  hos Katis plågade karaktär. Jag kompletterade själva figuren med de talrika ärr som hon bär efter tortyr, som hos henne som framstår som ett märke, likt de hos hennes älskare och antagonist Yakanes kropp, på vad hon varit med om men också på den nya orienteringen mot lidande och smärta i hennes varelse… Jag körde också bilden genom ett filter som får den att se ”fotokopierad” ut, lite mer skitig och mindre perfekt, med vita fläckar i de svarta, och jobbade in den svarta panelen med skuggpartierna på den högra sidan…

Som en blandning av ingivelse, övning och en utflykt i hur man jobbar med uttryck och kroppsspråk var det en bra upplevelse. Datorn Obseqium är död, men Kati och de andra bilderna i den, lever.

*************************

Det här inlägget slutfördes med soundtrack-musik, en personlig svaghet, och  Globus – Diem ex Dei från albumet ”Epicon” kändes extra passande för Kati

http://www.youtube.com/watch?v=6xCCAs8iglY&feature=related

En kvinnlig stridis bekymmer i Afghanistan


Ett inslag som gick mig att fundera över relativa problem här i världen.

Så här har vi alltså Överste Latifa Nabizada. Hon är Afghanistans enda kvinnliga stridspilot, ner från två, men hennes kollega dog i under barnafödsel. Nu kör hon själv ryska helikoptrar kors och tvärs över krigets Afghanistan. Ett oerhört farligt jobb, med döden som insats.

http://www.npr.org/2011/09/15/140147424/for-afghan-female-pilot-a-long-turbulent-journey

Klicka bild för länk

Men vänta, skrev jag själv? Hon är inte själv i den flygande likkistan. Hon har sällskap, i cockpit till råga på allt, av sin 5- åriga dottern Malalai. Afghanistans väpnade styrkor har nämligen inte någon som helst barnavård. NATOs eller USAs styrkor har ingen sådan kapacitet på plats heller – de räknar liksom inte med att deras soldater skall ha barn med sig, eller ens runt sig. Och uppenbarligen har de, trots att de förnumstigt försökt avråda Latifa, ingen som helst karl med ett uns psykologisk insikt eller förmåga att hantera barn heller, eftersom lilla Malalai tokdissar alla klumpedumpar som försöker skilja henne från mamman. Som varje barn skulle förstås. Och oavsett sitt livsfarliga och enormt krävande jobb har Latifa trycket på sig att vara den som skall ta hand om barnen.

Latifa har uppmärksammats tidigare, bl.a i en artikel i sydsvenskan förra året. Hon har fått turnera till olika länder för att visa en västtillvänd bild av det regeringsstyrda Afghanistan. Men under hela den tiden har som sagt ingen anordning kommit på plats för att ta hänsyn till barn och familj – sådant tjafs.

(se http://www.sydsvenskan.se/varlden/article1285792/Om-talibanerna-far-tag-pa-mig-sa-hugger-de-huvudet-av-mig.html).

Talibanerna skulle inget hellre önska än att sätta en missil i den cock-piten. Två hyndor till helvetet, så ser de det. Må död och pina drabba de svinen.

Klicka för länk

Tyvärr har de haft vissa framgångar med att dra ner just helikoptrar. Vissa dementa personer har glömt att vi, väst, försåg Mujahedin med stingermissiler på den gamla usla Sovjetinvasionens tid, för att skjuta ner deras Mil Mi 24D Hind-stridshelikoptrar. De där sortens missiler, och deras leverantörer, lär snurra omkring där ute fortfarande, hur mycket än jänkarnas censurbyrå försöker lägga locket på det.

(se om missilteknologi i händern apå talibanerna i Afghanistan http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/asia/afghanistan/7910482/Wikileaks-Afghanistan-Taliban-used-heat-seeker-missiles-against-Nato-helicopter.html, http://articles.latimes.com/2010/jul/28/world/la-fg-afghan-missiles-20100729)

I en situtation där de ställs på sin spets ser man den totala tomheten och moraliska intigheten i könsrollerna. Överste Nabizada deltar med livet som insats för att bekämpa de som skulle förslava eller värre inte bara landet självt utan alldeles speciellt henne och hennes dotter. Men Afghanska män tar inte hand om barn. Och någon större glädje av sina förment progressiva allierade har Latifa inte heller. Västerländska män…har bättre saker för sig. Den absurda följden av att ingen annan i en helt igenom mansdominerad organisation förmår ta hand om barn, eller kan inge mor och dotter med förtroende för att de kan göra jobbet visar sig.

Så där åker de fram, mamma pilot och barn över slagfältet. 

Jag lyfter på hatten för den modiga och självständiga Latifa Nabizada och hennes dotter Malalai, må hon ta efter sin mor. Min första impuls när jag läste om dem var att jag gärna skulle ställa upp för dem – hade jag medlen, skulle jag åka. Det skulle och borde vara en ära för en man att bistå sin värdiga och upphöjda syster. Det säger något inte bara om Afghanistan, men vår Misogyna Värld överhuvudtaget, att inte ens en Överste kan få vettig hjälp med en sådan sak – om hon är kvinna.

kofliktareor i Aghanistan 2010

—————————————-

Kozure Okami

Nördig som man är fick Latifa Nabizada mig att tänka på den japanska serien Ensamma Vargen och hans Valp (utkommen i Sverige under namnet Samuraj), Kozure Okami, där Shoguns f.d. skarprättare drar land och rike rund med sitt minderåriga barn Daigoro i barnvagn, i syfte att hämnas en massaker på sin familj och klan.

Mer om Latifa Nabizada http://www.npr.org/2011/09/15/140147424/for-afghan-female-pilot-a-long-turbulent-journey, https://www.wfgkc.org/blog/blogs/topic.php?t=11, http://www.skysisters.com/seize%20the%20sky.html, http://www.sydsvenskan.se/varlden/article1285792/Om-talibanerna-far-tag-pa-mig-sa-hugger-de-huvudet-av-mig.html, http://feministbloggen.blogspot.com/2010/11/extrema-fall-av-diskriminering.html, http://www.kqed.org/news/story/2011/09/15/68191/for_afghan_female_pilot_a_long_turbulent_journey?source=npr&category=world,

Andra artiklar om helikopternerskjutningar i Afghanistan den sista tiden http://www.globalresearch.ca/index.php?context=va&aid=25935, http://www.guardian.co.uk/world/2011/aug/07/us-helicopter-afghanistan-rescue-mission, http://www.dailymail.co.uk/news/article-2023123/Special-forces-helicopter-shot-Afghanistan-mission-rescue-fellow-Navy-SEALs.html med flera med flera.

En lista på incidenter och krasher med flygfarkoster i Afganistan http://en.wikipedia.org/wiki/List_of_aviation_accidents_and_incidents_in_the_War_in_Afghanistan

Anakronistiska Infall: hagelbrakare, hjältinnor och sammansatta bågar…


Stiliga Kvinnor och hårdvara i ett typiskt infall av ”Vore det inte kul om…?”

Ens fantasi är som den är, och när jag såg en av flera promotionsfoton från den nedlagda TV-serien ”Terminator – The Sarah Connor Chronicles” med den ofta anslående Lena Headey (”300″ mfl, nu aktuell i HBOs ”Game of Thrones”) hukande, hållande en ett pumphagelgevär snurrade det hela igång…

Lena Headey laddar hagelbrakaren

Det där är ett bra foto förstås – den antyder stundande action (geväret, boots och antydan till ett hölster) samtidigt som det finns något allvarligt, eftertänksamt i positionen, som hon gör sig och sitt vapen redo för en konfrontation med en viss motvilja. Att Lena är en attraktiv kvinna går fram och är centralt förstås, men det görs ganska diskret, med en klädedräkt som är praktisk och inte osedvanligt avtäckande. En slags, tuffhet-skönhet-allvar i ganska nedtonad kombination.

Jag gillar det. En av mina återkommande motiv, den djärva Corinna, förkroppsligar också de där kvaliteterna. Mina tankar gick genast till henne. Men Corinna verkar under 1300-talsteknologisk period. Inga pumphagel. Den närmaste motsvarigheten på den tiden skulle varit ett armborst.

Mina tankar vandrade dock till ett avsnitt, ett centralt sådant, i den berättelse där Corinna ingår, då hon lär sig använda den tidens bästa vapen – den Laminnerade sammansatta bågen av turkisk/asiatisk typ.  Det erbjuder många möjligheter för en bild med spänd båge, dragande en pil eller annat. Men jag ville inte göra det för lätt för mig, utan stannade vid den antydda laddningen/färdigställandet av geväret.

Jag kom att tänka på att en motsvarighet till att göra en båge redo för handling är att stränga den. Hur det skulle se ut råkar jag veta väl. Moderna bågar utövar sin dragstyrka inte bara via bågens kurvatur, utan har ett system av vinschar och hjul som gör att bågen inte är så svår att stränga. Men medeltida bågar, speciellt sammansatta sådana, hade hela sin avsevärda dragkraft i bågens själva form. Sammansatta bågar var gjorda av laminerade senor, flera träslag och ben som torkats, som naturligt böjdes framåt. För att stränga den var man tvungen att böja ändarna bakåt så att bågen blev ”dubbelböjd”, med en enorm inneboende kinetisk kraft. Det var därför de kunde skjuta pilar så långt, upp till 200 meter i vissa fall.

Att utföra den där böjningen krävde starka nypor och en speciell teknik, som framgår t.ex. i illustrationen av en skytisk bågskytt i persisk tjänst som spänner sin båge från en antik grekisk relief. Illustrationen visar också klart skillnaden mot en vanlig, enkelböjd båge, här av lybisk typ.

Nåväl. Med dessa bakgrundsfakta och Lena Headeys stance i minnet började jag kladda på en liten skiss (kolstift och mjuk byerts), som en del av en framtida större storyboard där Corinna strängar en sammansatt båge. Kläder och utrustning hör till perioden, och Corinna bär förstås mina egendesignade höga läderstövlar för tillfället (se inlägg om stövedesign i http://paulusindomitus.wordpress.com/2011/03/12/langa-boots-egen-design-av-stovlar-for-berattelse/).

Den där teckningen kommer nog att bilda del för en tablå eller renderad bild där även hennes lärare Yakane och medsyster i vapnen, den mer entusiastiskt stridbara Kati, är med.

————————————————

Mer om sammansatta bågar, förutom introduktionen i Wikipedia (http://en.wikipedia.org/wiki/Laminated_bow och http://en.wikipedia.org/wiki/Composite_bow) finns i dels i historiskt inriktade sidor som http://www.atarn.org/frameindex.htm, http://www.ottoman-turkish-bows.com/, http://www.salukibow.com/ mfl, dels i otaliga sidor för hobbyskjutare med båge, som sidan från vilken jag tog bilder av replikorna http://www.grozerarchery.com/index_m.htm, och exempelvis http://www.stickbow.com/ mfl.

Från actionhjälte till politisk hjältinna – tummen upp för Michelle Yeoh


En liten hyllning till den berömvärda och sköna Michelle Yeoh med anledning av hennes nästa film, ”The Lady”.

Läste nyligen att Michelle Yeoh som spelar fredspristagaren Aung San Suu Kyi portförbjudits av diktaturen i Burma – utan vidare orsak. Det låter lovande. Om det är innehållet i Luc Bessons kommande film ”the Lady” som kliar de brutala militärhärskarna i Burma/Myanmar så blir man bara mer benägen att se den – om den ogillas av de kräken är det närmast ett kvitto på att man gjort något rätt. Filmen kommer så vitt jag förstår att fokusera på Ang San Suu Kyis relation till sin bortgångne engelske make, men hennes politiska kamp kommer väl oundvikligen att bilda fond för det där.

Se DN http://www.dn.se/nyheter/varlden/burma-svartlistar-filmstjarna, huvudstadsbladet http://hbl.fi/nyheter/2011-06-28/burma-forvisar-skadespelare-aung-san-suu-kyi-roll, http://www.thebeijinger.com/forum/2011/06/28/Michelle-Yeoh-deported-from-Burma mfl. om burmesernas reaktion, och mer om själva filmen i http://www.abc.net.au/news/stories/2010/12/09/3089190.htm, http://www.beyondhollywood.com/first-images-of-michelle-yeoh-in-the-lady-aka-into-the-light/

Valet av ämne är förstås aktuellt, livsödet fascinerande. Men nästan lika intressant, och inte minst djärvt och en bra sak,  är valet av just Michelle Yeoh för huvudrollen. Michelle Yeoh är nämligen uppstigen från actionfacket, en av de mest framträdande actionhjältinnorna inom Hong-Kong-actionscenen.  OCh det ger undertecknad ett svepskäl att hissa flaggan för Michelle, som jag beundrar och gillar sedan många år.

En snabbintroduktion till Michelle Yeohs karriär fås med fördel i http://en.wikipedia.org/wiki/Michelle_Yeoh och http://www.media-courses.com/blog/malaysian-actress-michelle-yeoh/, http://www.imdb.com/name/nm0000706/.

Fram träder en dansant, vacker, vältränad, och djärv kvinna – och en som uppenbart är en seriös och ambitiös utövare inom sin gebit också, vågat testa nytt och breddat sig med tiden och skapat sig respekt inom bredare delar av facket. Det är det som lett fram till att hon nu erbjuds att spela bredare roller mellan actionfilmerna, antar jag – något som är få förunnat. Kan någon tänka sig säg, Wesley Snipes i rollen som Nelson Mandela?  Nä, jag trodde inte det.

Men med det sagt måste man säga att Michelle Yeoh är mycket njutbar inom det fack där hon stigit upp. Vill man ha kvinnliga hjältar, speciellt med inslag av våghalsiga scener, blir det inte mycket bättre än Michelle : inom både kostymfilmsaction såväl som polisfilmer asian style kan man inte undgå henne, och hon har deltagit i en mängd kampsportsfilmer med många och svåra actionscener. Inom kung-fu-filmsscenen blev hon berömd på 90-talet för att göra sina egna stunts, och hon har ärren och benbrotten att visa upp efteråt.

En av de mest berömda stunts någon, man eller kvinna, genomfört är hennes v-a-n-s-i-n-n-i-g-a motorcykelstunt-upp-på-ett-tåg i Hong-filmen ”Supercop (Police Story 3)”. Fullständigt livsfarlig, och en av hennes medskådis, den berömde Jackie Chans (ännu en skådis som gör sina egna stunts) all-time-favoriter.

Det är ironiskt och en ytterligare vittnesbörd om hennes mod, fysiska kompetens och engagemang att hon svingar sig upp i sadeln och gör sådant, och lärt sig kicka rumpa med de bästa, för hon har ingen kampsports -eller stuntbakgrund från början, utan är utbildad dansare.

På 90-talet fick även västerländska studios (läs Hollywood) upp ögonen för Michelle, och hon fick roller i flera västliga storfilmer och TV-serier. Hon gjorde bl.a. rollen som kinesisk agent som slåss sida vid sida med James Bond i ”Tomorrow Never Dies”, där hon bidrog till trenden i de senare bondfilmerna att ha med kvinnliga karaktärer som är mer än bara sexobjekt och sängkamrater till Bond.

Michelle fick ett än större genombrott i Ang Lees legendariska ”Crouching Tiger, Hidden Dragon” (som vann 4 Oskar, bland annat för bästa icke-engelskspråkiga film), där hon spelade den  ädla krigaren Yu Shu Lien, som har en platonisk kärleksaffär med Chow Yun-Fats karaktär. Även fast jag såg Bondfilmen när det begav sig var det efter att ha sett ”Crouching Tiger” som jag hållit mera utkik efter Michelle.

Filmen har en filmhistoriens bästa stridsscener, mellan två kvinnor till råga på allt: Michelle och hennes kinesiska medstjärna Zhang Ziyi (som fick sitt stora internationella genombrott i och med filmen – för övrigt ännu en dansutbildad stjärna som slagit sig in på kampfilmsgebiten)  visar upp den kinesiska kung-fu-traditionens styrka och smidighet och röjer vilt med hela vapenarsenalen i en förmodern kinesisk träningshall.

Oändligt inspirerande, dynamisk, snyggt koreagraferad, dramatisk, väl genomförd…fantastisk rent ut sagt. Den där scenen tål att studeras frame-by-frame i all evighet – den har närmast ALLT för att se kvinnliga eller vilka som helst stridisar in action.

Kati m 2 svärd á la Michelle Yeoh

Jag har plundrat den scenen skamlöst för att rita actionskisser av min egen berättelses favorit, den stridbara Kati, se t.ex. Michelles ställning m 2 svärd som inspirerade till en liten skiss för några år sedan.

Efter ”Crouching Tiger [...]” sågs Michelle Yeoh och Zhang Ziyi också tillsammans i ”En Geishas Memoarer” med den tredje, och kanske högst uppburna av de kinesiska storstjärnorna, den fantastiska Gong Li, bekant framför allt från flera filmer från den store Zhang Yimou (Den röda lyktan, Att leva, Shanghai-triaden, Hero). Oavsett filmens något tillrättalagda och smöriga karaktär är filmen i alla fall sevärd för att skåda tre av den asiatiska filmens främsta skådespelerskor på en och samma gång.

Jag kan inte låta bli att visa ännu en av mina favoritbilder, av de tre tillsammans.

Så mycket talang, mod, skönhet, grace och professionalism på en enda bild ser man sällan. Fantastiska är de, alla tre, och man hoppas alltid se mer av dem, inte minst av Michelle Yeoh. Jag hoppas innerligt att regissören till ”The Lady”, Luc Besson, skärpt till sig efter några torftiga år, och att Michelle får ännu ett genombrott i rollen som den beundransvärda Aung San Suu Kyi.

Ett litet urval av filmer där man kan se Michelle Yeoh (extrakt från IMDB)

—————————————-

Priest 3D: Sci-fi-vampyr-exorcister-i-vilda-västern-teokrati?


OK, jag måste erkänna att jag tillhör gruppen som tycker att man måste ge idén med en framtids-techno-horror-movie med en märklig, av katolska kyrkan styrd, dystopisk teokrati i en västernaktig ”förbannad jord” en chans. Det finns kul grejer och grepp att hämta där, och Quentin Tarantino klarar ju att ta genrefilmer, blanda vilt och göra åtminstone sevärda saker med dem, eller hur? Och trailern är ju snygg…

Men för att göra en film i den här genreblandande stilen måste man kunna sina genrer och uppskatta deras starka och svaga sidor, inte bara använda dem som props. Vilket tyvärr sker i ”Priest”. De flesta goda uppslag slarvas bort på att inte utforskas annat än lövtunt, och är ofta bara med för att dölja en total frånvaro av andra idéer. En framtida cyberteokrati inskränks till kors på skyskraporna, dåligt uppkopplade bekännelskiosker och sura präster som stirrar på personerna i några scener. När man sedan helt byter miljö till vilda-västern med tillhörande gods, stoppar in skräck/monstergenren mitt i och det hela sker med serietidnings-och martial-arts inspirerade poser blir det inte så muntert.

En sak som man fått med sig från den koreanska serieförlaga som filmen säger sig vila på är att huvudmotståndet i ”Priest” är en ras av ”vampyrer” som alltid har hotat mänskligheten och mot vilken de supekraftsförsedda ”prästerna” är det enda effektiva motmedlet. Redan här kommer töntighetsflaggan tyvärr upp…jag menar präster? Verkligen? Inte kärnvapen, eller biologiska stridsmedel, eller specialstyrkor eller…Nä prellar med superkrafter från Gud skall det vara, oaktat att teknologin i övrigt är på 2100-talsnivå. Vilket kunde fåtts att funka om man utvecklat idén att det övernaturliga är ständigt närvarande, eller om ”vampyrerna” varit lite sofistikerade – vilket inte är fallet. Sistnämnda är mer lika zombier i filmer som ”I am legend” eller ”28 dagar efter” än vampyrer som de brukar definieras. Vilket kunde varit OK, om man anpassat förhållandena i storyn därefter. Men tyvärr inte.

Som man kunde vänta sig har replikväxlingar och skådespelande ingen framträdande plats i ”Priest”, för att uttrycka det milt. Jag gissar att Paul Bettany fick rollen för sin insats som Silas i ”Da-Vinci-koden…”. Han kan spela, det vet alla som sett ”Master and Commander”, men detta var en av hans mer slätstrukna insatser, och hans karaktär känns varken tragisk eller intressant, vilket gäller de flesta medverkande, möjligen med undantag för Christopher Plummer som infam chefspräst och Maggie Q, båda dock mindre biroller.

Ett annat minus för filmen är för den närmast totala avsaknaden av överraskningar och twists i historien – den löper bokstavligen som ett förannonserat tåg, där allt som sker i god tid innan har föranmälts övertydligt så att man inte kan riskera att överraskas av något. Man finner sig snart gäspande utom just när den snygga actionen sker.

Snyggheten ja, det är den enda gren som den här filmen sitter på. Den visuella gestaltningen av strider och action, den brutalt avskalade men åndå rätt häftiga och sunkiga stadsmiljön, liksom känslan av de stora vidderna utanför, alltihop är stiligt och kompetent utformat. Fotot är bra, designdepartementen vet vad de gör, och färgskalorna och filmningen är i god överensstämmelse rent allmänt. Stridscenerna är OK, inte nyskapande men trots allt snygga – slaktandet av en slags noshörningsliknande ”vampyrväktare” och en där ett motorcykelburet gäng får på nöten av Maggie Q är värda omnämnande.

Den som likt mig har en fäbless för stridbara kvinnor kommer att uppskatta just Maggie Qs snygga prästinna, vilken påminner något om Michelle Yeohs karaktär i ”Crouching Tiger, Hidden Dragon”. Hon är också den enda karaktären som har något slags känslomässigt djup och är det minsta sympatisk, men slarvas i stort sett bort i den styltiga dialogen och fyrkantiga berättelsen. Hon kunde också gärna ha fått kicka mera rumpa, som i t.ex. inledningen till en stridscen där prästinnan svingar en stridskedja med lod…

Lustigt nog för en film som har det visuella som enda existensberättigande kändes inte den utbasunerade 3D-prylen så intressant. Om det beror på att den är rätt ojämn genomförd i filmen som helhet, eller på grund av miljöerna där 3D helt enkelt inte slår igenom så bra, med stora vidder och mycket action som sker i mörker  är svårt att säga. För det kan väl inte vara så att man redan vant sig?

Natten efter påseende noterar jag att ”Priest” fick betyget ”medelmåttig” av både DN (http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/priest) liksom Svd (http://www.svd.se/kultur/priest_6230380.svd). Men själv måste jag säga att snygga klipp, rekvisita och en bikaraktär inte räddar en hel film. Snygghet och Maggie Q oaktat, väger det över till ett Tummen Ner.

————————————–

Filmen ”Priest” bygger alltså på en koreansk populär serie, men på ett tämligen läst sätt. Av vad jag sett av serien är det övernaturliga inslaget mycket starkare, vilket också motiverar varför det just är ett prästerskap som får rollen av hjältar, eller snarare antihjältar med tanke på den rätt mörka tonen. Se mer om serien i http://en.wikipedia.org/wiki/Priest_(manhwa)

Mer om Maggie Q, som också spelade titelrollen i TV-versionen av ”Nikita”, finns i http://www.imdb.com/name/nm0702572/och http://en.wikipedia.org/wiki/Maggie_Q

Mera Krigartjejer…från Afrika


Sviten av tjejer som inte går av för hackor, ett påfund av den påhittiga Felicia F, fortsätter – till Afrika.

Turen genom historia och länder med unga tuffingar har denna gång kommit till mänsklighetens urhem, från vänster till höger:

Som tidigare är tekniken tuschpenna och pensel över grova positionsskisser, i en serieinspirerad stil som jag tycker börjar bli bättre och landa i en slags kompromiss mellan clear-line och äventyrsseriestil.

Tuffingar från Dahomey, Zulufolket och Afar i Etiopien

Tidigare inlägg i den här bildserien (klicka bilderna)

Krigarkvinnor från Mongoliet, Kina och Japan

Krigarkvinnor från Norden, Grekland och Egypten→

————————————-

Dahomeys kvinnliga krigare var en av de mest intressansta instanserna av ett organiserat kvinnligt militärkast i historien. Kungarna av Dahomey tog på 1600-talet ut kvinnor för att få sina arméer att se större ut – men kvinnorna, kanske inte olikt de första svarta regementena för Nordstatsarméerna, bevisade sin duglighet och var så djärva att man beslöt att organisera dem speciellt och utökade dem. I ett system som liknande värnplikt fick familjer sända en av sina döttrar för militärtjänst, och de gav den bästa träningen, tidens bästa utrustning, däribland eldvapen, och blev en stående slags musketörstyrka och elitgarde på som mest ca 6000 kvinnor. För en introduktion se http://en.wikipedia.org/wiki/Dahomey_Amazons

Långa Boots – egen design av Stövlar för berättelse


Jag skrev i inledningen till de två inläggen om långa stövlar att stövelns historia och förståelsen av deras utseende och syfte utgör en bakgrund för mig för att skapa egna varianter. Här skall jag visa hur en sådan design, som jag också gjort för många andra rekvisitadetaljer, kan se ut.

Design för Corinnas kläder.

Jag hade för flera år sedan skissat på min figur Corinnas reseutstyrsel inför en bild av henne i kamp med en drake. Min uppmärksamhet den gången rörde mest hennes hela dräkt,  stövlarna gjordes översiktligt och som delar av en helhet snarare än ett eget stycke i sin egen rätt. När jag började bereda mer detaljerade tablåer och bilder uppstod ett nytt behov av en närmare titt och utförligare design.

Nicole Scherzingers…tålösa överdragsstövlar?

Lite retsamt för mig måste jag vidstå att första impulsen till Corinnas boot-design kom från Nicole Scherzinger, den iofs anslående sångerskan i det märkliga strippor-som-sjunger/stönar-iförda-lack-och läder-bandet Pussycat Dolls. Jag har studerat hennes intressanta hawaiiska utseende i samband med ett annat projekt, men kunde inte missa de knasiga boots som hon och hennes bandmedlemmar ständigt flaxar runt med. Nicoles märkliga skodon ser nästan ut som ett slags benskydd, och jag höll just då på att designa detaljer för en rustning till Corinna. Vore det inte kul om…?

Medeltida Ridstövlar

Jag hade redan den gången snabbt nog gått över till att leta efter riktiga medeltida förlagor. Nu hade jag många fler, och med dem som bas bestämde jag mig för satsa på en egen design. Tre krav framstod:

- tidsäkta realism - Inga lackstövlar för S&M bruk där inte, inga höga klackar, inga modernt behandlade material eller design, det måste se ut som något som verkligen fanns

- de måste vara vanlig vildmarksutrustning, utan långsökta extravaganser eller obskyra detaljer. Och inga eftergifter för en specifikt kvinnlig form fick finnas, eftersom Corinna under denna del av handlingen rör sig runt klädd som en man. Stövlarna måste fås att passa ändå.

- funktionen måste styra formen. De måste fungera att rida med, men inför en resa i träskområden måste de även vara bekväma att gå i. Höga men också tåliga, i matt, impregnerat läder som medger rörelse och inte smiter för tätt var ledordet.

Med hjälp av de bilder jag samlade på mig och lite böcker och vägledning började jag från början – hur skulle de grundläggande läderbitarna skäras och vikas, och hur skulle sedan stövelns spännen osv sättas? Jag gjorde en ”ren”, enskild stövel steg för steg, stående för sig själv.

Design utformning Corinnas Vildmarksstövlar

Sedan ritade jag Corinnas figur och satte på stövlarna för att få en känsla för passformen när de satt på benen, med en knäböjd variant för att utforska hur de skulle vika sig eller strama åt.

Corinnas vildmarksboots, figurdesign

Det blev inte dumt, och med den kunskap jag numera har om hur stövlar av olika modeller sitter på kroppen kunde jag ta in en läderkänsla som ser OK ut utan att det blir för modernt – det är fortfarande ett medeltida plagg, vilket märks av t.ex. tåspetsen som är enkelt sammansydd, inte gjord med moderna tekniker. Spännena är vanliga korta skärp, och placeringen av dem fungerade väl för nåbarhet, flexibilitet och rörelsefrihet.

Corinna drar på sig höga stövlar inför Siglentir-träsken

Sist ritade jag in dem som en del av hela den tillhörande vildmarks/reseutstyrseln i en bild som skall bli del av en större tablå. Stövlarna passade väl in med övriga utrustningen, och såg bra ut på Corinna utan att man fått offra de tre styrande principerna.

Gamla Keltiska snörade boots

Den här lilla övningen gav blodad tand och jag har därefter tagit mig för att designa skodonen mer seriöst ínför framtida tablåer och Storyboards – se t.ex. designen av ett par stövlar för den livliga Kati.

Katis ”keltiska” stövlar inför Siglentir

De inspirerades av en gammal keltisk design jag hittade, och skall föreställa en vidareutveckling av en mycket mer primitiv grundutformning – i praktiken en delad läderstrut som binds och veckas för att passa med mängder av remmar.

Jag gjorde passformen av själva benet och dess övergång i fotdelen mer tillskuren, och utformade ett system med öglor inspirerade av vissa romerska sandaler, som som skulle göra stövlarna mer justerbara.Resultater blev även här inte helt misslyckat – det ser snyggt ut på henne, utan att göra avkall på funktion, och utan att tappa i ursprunglig och autentisk känsla.

Jack m höga stövlar
Corinna m turkiska höga nomadstövlar

Många andra designs för höga stövlar har tillkommit under mitt arbete med min berättelse, alla med liknande stöd i 1300-talsurkunder och rekonstruktioner från runtom i världen.

Jacks stövlar som redan visats i denna series inledning, är av bysantinskt ursprung i likhet med hans övriga utrustning, passande för mitt fiktiva Konstantinopel, det kosmopolitiska Aracanea. En bit in i berättelsen får den anslående Corinna en slags sagorustning gjord för sig, som hon i sitt orientaliska hemland döljer med bl.a. lårhöga stövlar fästa vid midjan. Det turkiska nomadursprunget till dessa har redogjorts för i del 2. Det är förstås ett utslag av mina preferenser – som tidigare nämnts gillar jag höga stövlar, men det där måste tuktas hårt med källkritikens hårda piska.

Den här lilla utflykten i stövlarnas värld ger en inblick till ännu en av kinksen med min metod – istället för att bara rita av en stövel måste jag tränga in bakom hela fenomenet och bli en fan av moderna Emilio Pucci… man får trösta sig med att det iaf är lärorikt. Liknande studier av framför allt klänningar, men också manstunikor, turbaner, mantlar och byxor har gjorts och kommer att redovisas här vad det lider.

←Föregående: ”Återkomster – Långa Boots del 3″

Prinsessan och den Stygga Draken

Tillagt i galleriet 2011-01-25


Tre bilder, ännu inte bifogade till något inlägg, lades till galleriet. Två är tuschstudier, en för Kati och Corinna i deras egenskap av krigarkvinnor när de intar en stridsberedd position, och en för Yakane och Corinnas längd gentemot en fellahin (motsvarande en egyptisk bonde) respektive. Den tredje är en tidig färgstudie av mamlukisk utstyrsel: den föreställer mamlukiska officerare av medelrang, och deras färggranna, unika klädsel (en slags uniform kallad kiswa, samma som för religiösa täckelser) med insignier (rank) som visar deras funktioner i relation till sultanens hov.

Nostalgia – Vart tog den söta lilla spjutflickan vägen?


Ingen som vet? Jo vänta hon återfanns i min dator… En retrospektiv för en 18 år gammal bilds vindlande resa så här i slutet på år 2010

1992 gjorde jag och Tommie Nygren ett kompisexperiment – vi frågade varandra efter skisser som motparten sedan skulle arbeta vidare på. Tommie gav mig en skiss på en barbröstad tjej i en grotta med ett monster som lurar i bakgrunden.

Tommies skiss -92

Oook, jag satte mig och gjorde en egen version av den där, i min lite mer bestämt seriemässiga stil. Jag ändrade lite på anatomin också och gav den lättklädda lite mer av en avvaktande, orolig pose. Första versionen hade klassiska fel som jag ännu måste se upp med, med för stora och konstigt ritade händer och annat. Hennes bröst förblev också väldigt runda. I sitt sista skick såg den i alla fall närmast ut som en renteckning före tuschning eller annan efterbearbetning. En lustig liten detalj var att jag hade med mig den teckningen, tillsammans med andra bilder jag höll på med, till en rittävling på dåvarande rollspelsföreningen Yxan, där den vann gillande av den tonåriga grabbpubliken men inget pris, ack nej. Det var sannerligen inte igår…

Min variant av Tommies spjuttjej

Jaja. Meningen var i alla fall att att den där skulle skuggas och göras färdigt med kolpennor, som jag börjat jobba med då. Men jag tappade sugen, annat kom i vägen och istället blev den liggande i en byrålåda, och följde sedermera med flyttar och livets växlingar.

Många år senare, i mitten på 2000-talet efter att jag skaffat min första egna scanner, hittade jag den där skissen och kom på att den passade bra för att öva på mitt gryende Photoshoppande. Den hade inte några skuggningar eller annat störande, och gick lätt att städa upp. Jag hade heller ingen direkt referens eller anledning att tassa runt den, utan kunde leka fritt. Sagt och gjort. Under flera år har jag använt den där bilden för att skapa vissa effekter och öva på Photoshop-målning. Hår, hud, sten och vatten, skuggning och bränning, det är inte mycket den inte utsatts för, den stackars spjuttjejen. Sista omgången var så sent som i år, då jag testade några nya digitala ”penslar” till photoshop på den – det är väldigt mjuka penslar anpassade för att måla ytor med oregelbundna men ändå mjuka övergångar. Nyligen bestämde jag mig för att pensionera den – dess roll är numera överspelad och bilden har fyllt sitt sifte som kanvas för studier i photoshop. Nedan kan den beses i sitt sista, grundligt (över-)genomarbetade stadium.

Tommies Spjuttjej färglagd och experimentrenderad

Det som blivit bra på den där och gett insikter för framtiden är framför allt huden och vattnet, som genomgått ett otal förändringar genom åren. Första färgläggningen var enbart gjord i min primitiva period att bara ”bränna” och ”dodga” en grundfärg. Efter att ha lagt på lager på lager och lärt mig skifta genomskinligheter har resultatet blivit mycket bättre. Vattnet är också bra – mina första försök att skapa virvlar och ljusskiftningar såg inget vidare ut, men numera kan jag skapa ett mer ”blött” utseende med ljusreflexioner och annat. Steneffekten visar att det finns en del kvar att lära – den är lite monokrom och har för få skiftningar i kulören, men det var en bra sak att lära sig använda bränning och skuggning med några av de grövre penslarna för att få fram varierande ljus, även om det  inte riktigt har gett den skrovliga effekt som jag skulle önskat. Idag skulle jag göra annorlunda. Men inlärningen går framåt, och när jag nu lägger den där till vila markerar den ändå att en viss utveckling skett.

Till sist vill jag tacka Tommie för den första skissen- det var en kul grej, att ha någon annans bildidé att jobba efter, och har gett goda erfarenheter.

Clear-line med tusch – Krigarkvinnor & pellefanter


Tuschövningarna fortsätter med lite clearline, för att få lite stadigare och jämnare hand, speciellt med de tjockare linjerna. Motiv 1 är en fortsättning på mitt ”Krigarkvinnor”-tema från världens olika sagosfärer som rönt uppskattning. Den här gången är det tuffa tjejer från (vänsterifrån) Mongoliet, Kina och Japan som inte står bredvid och låter någon fånig prins få all action.

Krigarkvinnor från Mongoliet, Kina & Japan

(Förra bilden i serien återfinns i detta inlägg)

Nästa motiv är den blå elefanten Pellefant, en tidig skapelse av Rune Andreasson, Bamses skapare. Den första serien jag fick i händerna i Sverige för 30 år sedan var just ett nummer av Pellefant. Den penslades för hand och färglades efteråt i dator för leverans till den oförlikneliga Alma, som jag hoppas skall tycka om den.

Pellefant

←Klicka bild för föregående bild på tecknade krigartjejer från olika kulturer

Corinna och Draken


En sommar  lovade jag den äldste sonen till några av mina vänner att rita en drake. Han är inne på sådana, och ville ha en ryslig, röd, eldsprutande drake. Typ Smaug i ”Bilbo”. Nåväl, jag satte mig ner och började fila på en drake.

en drake

Det var en intressant utmaning. Drakar har ju en gedigen historia, redan den mesopotamiska Enuma Elish omtalar det stora odjuret Tiamat, av vilken guden Marduk skapade världen. Det var 5000 år sedan. Genom årtusendena har draken fått stå för faran, det monstruösa hotet som en hjälte måste besegra. Med fantasy, och inte minst Tolkiens mäktiga drake Smaug i hans första bok Bilbo, fick draken en renässans. Fantasy har dock skapat sina egna konventioner och flertalet avbildade drakar skrämmer numera inte någon, avbildas antingen som passiva eller saknar den djuriska framtoning, den vildhet som ett stort rovdjur borde ha. Det är inte konstigt att de numera påfallande ofta förekommar som riddjur  i berättelser. Å andra sidan ritas drakar ibland som rena djur, som en överdimensionerad ödla. Det är inte heller rätt, en drake är ju en intelligent varelse, och bör ha syfte och medvetenhet i sin framtoning. Många i övrigt mycket skickliga illustratörer som Garland (se bilden) går i någon av de fällorna, som i mitt tycke gör draken mindre hotfull och märkvärdig.

Ett annat problem är att sätta scenen. Att bara rita draken verkade lite…trist. Drakens hotfulla närvaro och blotta storlek framhävs bäst när man sätter den i en scen med människor som jämförelseobjekt. Och från mina egna historier finns just ett sådant tillfälle, med en drake. En av mina hjältinnor som jag ofta ritar är den vackra Corinna. 

1300-talshuvor m knapp

Corinna är en oförvägen och modig kvinna, som inte tvekar att ta till vapen i en era då sådant inte var vanligt. I en episod hjälpte hon sin blivande man att dräpa en drake i dennes lya. Hon klev orädd fram och störde draken genom att kasta sitt svärd i dess mun just då den skulle drabba dem med sin mördande eld. Den scenen beslöt jag mig för.

Ridstövlar

Corinnas klädedräkt orsakade en djupdykning i arkiven och på nätet. Att avbilda hjältinnor iklädda en slags ringbrynjebikini som ursäkt för att visa deras kroppar är något som irriterar mig starkt. Men att regelmässigt sätta en helrustning på hjälten känns inte heller rätt – metallrustningar användes på slagfält och torneringar, och sällan annars. Corinna torde vara klädd i grova färdkläder, för att röra sig obehindrat i terrängen. Inspiration från replikor av 1300- och 1400-talskläder var inte svårt att få tag i.

 Nedan kan man se mina designutkast för Corinnas klädsel.

Design för Corinnas kläder.

För draken drog jag inspiration från främst dinosaurer. De har de rätta proportionerna för ett stort ödleliknande djur. Med många tänder, liknande en marulk, och taggar på främst huvudet, ser den tillräckligt främmande ut för att fungera som en skräckinjagande best. Den första skissen hade Corinna i förgrunden, med draken redo att kasta sig över henne. Jag valde fladdemusaktiga vingar, som sitter fast på armarna. Två av fingrarna på ”handen” är fria och jag utformade dem medvetet som ett slags klolika händer.

Corinna och draken skiss

Som koncept var det inte dumt, inte dumt alls, och skissen kunde användas för vidare arbete. Bilden måste tänjas och göras vidare. Jag valde att förstora skissens drake och måla dess vingar i sin helhet och lade ut riktlinjerna till en slags bakgrund.

Corinna & Draken utökad skiss

Förutom Corinna och draken lade jag in lite rekvisita i bilden. Några djurkadaver fungerade väl, och efter några tittar på nätet hade jag lite skallar och döda kor och getetr att rita av. Jag ville också ha med rester av tidigare olyckliga besökare, som det inte gått så bra för. En hög med dödskallar i förgrunden och liket efter en död krigare som fått hjärtat utslitet gav en touch av att den har draken inte är att leka med.

Rester hos Draken

Sedan var det bara att lägga in skissen i Photoshop och måla. Draken skulle vara röd, och jag lade på en ljusare gul färg för dess buk. Hela kroppan var täckt av fjäll, så med kloningsverktyget skapade jag en template där de runda fjällen liksom stod ut, inte helt olika små bölder på kroppen. Ljuseffekterna med riktade ljus tillät att jag kunde testa vilken ton som skulle målas på varje del. Ljuskällan i detta fall var drakens eld, som jag jobbade en hel del med, för att få fram den  lätt genomskinliga känslan. Corinnas kläder målades i mörka bruna och svarta nyanser – passande för läder. Motljuset från drakens eld krävde ljusare kanter, och att man lade uppmärksamhet vid Corinnas kastade skugga. Bakgrunden målades helt och hållet med pensel med oljefilter, det fanns inte mycket till skiss där. Jag gjorde den mörk för att förstärka intrycket från drakens eld och starka färger, men lät lite ljus bryta in genom några öppningar för att bildens totalintryck inte skulle bli för nattsvart. . Man anar de spridda resterna under och bakom draken, målade i matta färger för att inte dra uppmärksamhet från huvudbilden. Resultatet kan skådas nedan.

Corinna och Draken som reser sig för att spruta eld – i Färg

Jag har sedermera gjort ett antal studier och vidarebearbetningar av olika detaljer med koppling till den där scenen:

  • En närstudie av Corinnas vildmarksstövlar, som en del av en serie om förekomsten av just höga stövlar i bilder och andra sammanhang(klicka bilden)→

Om att Teckna Mer Cartoon-aktigt 2 – Älvor, Vättar och Krigarkvinnor


Efter mina inledande övningar i att rita i en enklare och mer stiliserad teknik efter andra förlagor gjorde jag några snabba försök att rite helt egna origalbilder i en sådan stil, för att se hur det skulle se ut. Den första var en bild på en älva och en liten orch. Älvor har jag ju ritat förut , och kontrasten mot en orch gör att man får med två olika sorters motiv att testa den nya tekniken på. Resultatet blev faktiskt inte illa alls, och ser lite komiskt ut om jag får säga det själv.   

Älva möter Orch

 Nästa bild innehöll ännu en utmaning, att skildra olika sorters klädedräkt med den ”storögda” och klara linje-stilen. Den blir den första i en serie med ”coola tjejer” klädda i varianter på gamla klädedräkter från olika mytologiska regioner. De tre i den första bilden är från det gamla Norden, Grekland och Egypten respektive. (En ny bild i denna serie finns här).

Krigartjejer från Norden, Grekland & Egypten

Nästa bild på tecknade krigartjejer från olika kulturer finns här (klicka bild)→ 

Indiska Gudar: Durga


Turen har kommit till den vackra och fruktansvärda Durga, en av den stora Modergudinnan Parvatis inkarnationer. Parvati, också känd i en annan form som Sati, är den mäktigaste gudinnan i indisk mytologi. Hon är den fruktade Shivas maka, och bär liksom sin make på en slags dualism, med en ond och en god sida. I sin inkarnation som Durga är hon en krigargudinna som besegrar de onda demoner som bekämpar gudar och människor lika. Men som Durgas mörka tvilling Kali var hon den blodtörstiga och onda modern som dräpte barn likväl som fiender och drack deras blod.

koncept DurgaDurga avbildas som en tioarmad gudinna med vapen av alla de slag i sina händer. Jag började just med att undersöka hur en tioarmad figur skulle kunna se ut, i en snabb tunnelbaneskiss. Den var inte uppmuntrande, och lyckades inte bära fram någon grace eller intressant figur – bara en kvinna som står rakt upp och ner med tomt viftande armar som sticker ut från kroppen.

 Jag bestämde mig för att istället utgå från en mer dynamisk, närmast dansant pose där varje arm verkade såsom i par med en på den andra sidan och jag la in en båge, som måste hållas med två händer och förenade de två sidorna till en enhet. Resultatet blev en mer naturlig balans som det gick att jobba med. Skissen kompletterades med diverse detaljskisser av juveler, passande vapen osv. Kläderna var förstås ett problem – den skulle visa gudinnans krigiska och starka skepnad inom ramen för genuint indisk klädedräkt. Lösningen blev en tvärgående sari utan choli, som gav tillfälle att rita en vältränad torso. Ansiktet var ett annat problem. Durga borde i min mening vara vacker men se lite hotfull eller ”stygg” ut, samtidigt som attribut som de stora ögonen och indiska drag måste vara med.

Durga detaljskisser

De olika delarna föll så småningom naturligt ihop och den sista sammanställande teckningen frammanar förhoppningsvis bilden av en tioarmad krigsgudinna som utför en slags stridsdans liknande hennes make Shivas Nataraja-dans. Hon är vacker men inte på ett vekt eller insmickrande sätt, utan en stark och dynamisk figur. Jag använde som i Sarasvati-bilden bläckpennor för konturer och kolpennor för att få fram rundning, skuggning och muskulatur. Resultatet syns nedan.

Durgas Wardance

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 81 andra följare

%d bloggers like this: