Ett litet samtal apropå Carema, naivitet och att blunda för problem – hårt


”När jag läste om det blev jag chockad!”

Det här var en kommentar från en person som har läst om missförhållandena i vården på sistone, någon som själv jobbar just inom åldringsvården.

”Chockad, verkligen?”

”Ja jag hade ingen aaaaaning att man kunde göra så här…” Apropå Carema, riskkapital och missvård.

Jag måste säga att hennes aningslöshet förvånade mig. ”Det borde du inte vara”, sade jag.

Det hör till saken att den här personen verkar i en mycket bra kommun, där den allmänna vården fungerar väl. En borgerlig kommun skall tilläggas, men en där av olika anledningar man inte sett det som ett överordnat mål att avhända sig alla verksamheter som möter medborgarna utan behållit ansvaret för det allmännas drift. Och kvalité. En välmående oas i ett hav som numera präglas av en mycket hårdare och krassare verklighet. Den lite naiva och godtrogna inställning som hon hade var på sätt och vis en bra sak. Det säger något om vilka förväntningar som hederliga människor har, och vad de utgår ifrån borde vara normen.

Problemet är att trots att det på papperet fortfarande finns en gemensam och allmän välfärd i vårt land, har det på sista årtiondena medvetet skapats enorma öppningar, stora som slagskepp, för de hänsynslösa och giriga att utnyttja systemet.

”Bli inte chockad”, sa jag således. ”Bli arg.”

Bli arg över att någon ens kan komma på tanken att låta riskkapitalbolag äga ochs därmed styra över institutioner som skall vårda människor, se efter deras välmående, ta hand om deras hälsa, livskvalité och värdighet.

En god vän som för några år sedan hamnade i den fruktansvärda sitsen att försöka driva långsiktig verksamhet men som hade att svara mot ett riskkapitalbolag  lärde mig under långa frustrerade nätter av samtal, med otaliga exempel, hur de där bolagen fungerade. Alla de intressanta bokföringsmanövrarna, fixeringen vid rapporter och kvantitativa mått, och den otroliga kortsiktigheten i allt som kom från ovan.Och han verkade i en privat verksamhet utan minsta beröring med människors hälsa, värdighet eller rättigheter.

Ändå agerar framför allt makthavare som att man aaaaaldrig kunde förutse att det som hänt i Carema kunde ske. Det är märkligt. För även det tämligen icke-Norskessflamman-aktiga Svenska Dagbladet  skrev i somras: http://www.svd.se/naringsliv/vardbolag-vagrar-bidra-till-valfard_6337990.svd

Som sagt – det får en att fundera. Och inte över minutia i det tröttande drev som kommer att släppa det här för nästa ”stora grej”. Men mer på sådant som principer, och den skall vi säga mer filosofiska poänger.

Och som långtida läsare av den utmärkta ”The Economist” drog jag mig till minnes följande uppräkning av riskkapitalbolagens dilemma och problem, som borde gjort varje beslutsfattare ytterst försiktig – se http://www.economist.com/node/1893232. Vi vet vad riskkapitalister vill, och The Economist säger det också öppet. Det är vad de alltid velat. Att göra vinster genom att äga verksamheter – en kort stund. Inte att driva dem långsiktigt. Inte att ta mänskliga hänsyn. Oavsett vilken nytta de kan tänkas göra i det finansiella systemet är detta något som är konstant.

The Economist är för avregleringar och privatiseringar, de vill alltid ha en marknad när det går. Denna hållning kan man ha invändningar mot, och det är en djupt ideologiskt grundad idé om samhället bakom. Men oavsett vad man anser om det kan man inte säga att de mörkar riskerna och de möjliga nackdelarna med sin modell. Det här är något som The Economist, återigen THE ECONOMIST, nyliberalismens flaggskepp i världen, nämnt upprepade gånger. De verkar mer medvetna med risker hos vinstdrivna verksamheter än deras kusiner från Landet, läs vad som går som svensk borgerlighet numera.

”If doctors are made subject to the strictures and scrutiny of the market, they cannot also be expected to behave like public servants.

But if consultants [...] are to see themselves as tradesmen, they will feel entitled to sell their services to the highest bidder.”

http://www.economist.com/node/82317

I den nutida debatten om den amerikanska sjukvården, som inte ens den varmaste marknadsanhängare vill dra fram som ett föredöme, återkommer den här sortens invändingar hela tiden – se http://www.economist.com/blogs/democracyinamerica/2011/06/health-reform

Kontrastera detta med de mumlande politrucker som genomfört sådana reformer hos oss, som undantagslöst försöker gagga bort riskerna. Med den förutsägbara effekten att man sitter med skägget i brevlådan ett par år efteråt, med vanvård, tåg som inte går, skolbarn som i strid med skolans allmänna mål inte får likvärdig utbildning, apotek som svämmar över av piller ingen behöver men saknar riktiga läkemedel. Från kommunaliseringen av skolan till tillåtandet av friskolor, till avregleringen av äldreomvårdnaden, till tillåtandet av privata aktörer i för allmänna transporter – det är alltid samma sak. Redan har t.ex apotekets verksamhet börjat perverteras av det privata vinstintresset. Gissa vilka som köpt upp apotek till höger och vänster?

Genom åren har argumentet ibland svingats  att varför skall man inte få tjäna pengar på själva vården, man får ju tjäna pengar på sjukvårdsutrustning, eller mediciner?

Varför inte? Det beror på hur man betraktar sådana tjänster, allså tjänsten-i-sig, med allt vad det innebär och vem som har ansvaret för dess utförande: som en vara eller en Mänsklig Rättighet.

För den som accepterar att människor har vissa mänskliga rättigheter, och att rättan att få vård, eller utbildning, finns en avgörande skillnad att göra kommers på de materiella ting som underhåller den rättighetsbaserad tjänsten, och tjänsten-i-sig. Ett ting, är just det – en vara man köper. De är utbytbara. De är förhållandevis icke komplexa. Inte ens supporten av det mest avancerade stödsystem kan jämföras med vårdnaden av en människa, som kräver sådant som empati. Sympati. Närhet. Eller för att tala med FN-stadgan om de mänskliga rättigheternas och vår egen Socialtjänstlags ord, Mänsklig Värdighet.

”Socialtjänstens omsorg om äldre, ska inriktas på att äldre personer får leva ett värdigt liv och känna välbefinnande.” 

Socialtjänstlagen 5 kap. 4 §

Principen att man skall få högsta utdelning och VINST från en verksamhet står i bjärt kontrast till vad en Mänsklig Rättighet innebär. En mänsklig rättighet skjuter ut från och häftar vid individen i dess kvalité som människa. Inte som konsument. Den är oupplösligt förenad vid principen om människors lika värde och behov. Den skall komma den till del som behöver den, i den omfattning den har behovet. Inte i den omfattning som den enskildes plånbok medger. Annars är det inte en rättighet, utan en vara som konsumeras.

En sådan allmän, universell rätt tillhör inte en person. Den tillhör alla medborgare, som skall var och en bidra till den. Och som äger den. Bibringandet av sådana allmänna och rättighetsbaserade tjänster måste därför innehålla kraftiga spärrar mot att plundras eller få sina medel, som demokratiskt manglats fram, avledda för ändamålet att ge vissa få enskilda vinster och privat förmögenhet. Att istället för att ge vård eller utbildning eller vad det än är för rättighetsbaserad tjänst som man utför för gemensamma pengar, ta ut dryga vinster och bonusar och  undvika att skatta för dem, blir i det ljuset inget annat än förskingring av allmänna medel.

Article 22.

Everyone, as a member of society, has the right to social security and is entitled to realization, through national effort and international co-operation and in accordance with the organization and resources of each State, of the economic, social and cultural rights indispensable for his dignity and the free development of his personality

United Nations Universal Declaration of Human Rights

Den som vill att utförandet av sjuk- och åldringsvård, utbildning, säkerhet och andra sådana fundamentala rättigheter inte skall bindas av återhållande regleringar har således avslöjat sin människosyn. En som präglas av förtingligande. Att man anser att en ”service” av en åldrad människa eller ett barn skall komma att betraktas som samma som att serva ett kylskåp. Oavsett om den förstår det eller inte.

I själva verket skall man finna att de vägrar att inse det. Av förståeliga skäl, för befolkningen, iaf den absoluta majoritet som inte skulle ha råd att köpa det dyraste kylskåpet, ursäkta vården, skulle kunna tänkas invända. Samt alla som inser att incitamenten i ett system som präglas av upphandling och vinstintressen måste, notera av naturnödvändighet kan inte undvika att leda till missgrepp och prioriteringar som diametralt strider mot en rättighetsbaserad syn på vissa av samhällets verksamheter (se t.ex. http://csripraktiken.se/2011/11/21/per-grankvist-sattet-att-upphandla-skapar-nya-vardskandaler/).

Det är anledningen varför t.ex. Finland, som sägs ha världens bästa skola, inte tillåter de endast 23 privata skolorna i landet att Gå Med Vinst.

Exemplet Finland visar att det här är inte en höger- vänsterfråga. Socialdemokraterna hos oss har varit lika skyldiga som de borgerliga partierna i denna fråga. För dem har driften att slippa direkt ansvar för sådant som kan leda till kritik varit en lika perverterande drivkraft som nyliberal ideologi för högern. Båda har noga duckat för de vidare principerna.

Även som liberal måste man fråga sig, och inse, att det finns en konflikt här. Antingen är tillskyndandet av marknadslösningar till varje pris ett överordnat mål. Eller så sätter idén om att vissa samhällsfunktioner på en viss nivå är mänskliga rättigheter, en fundamental liberal princip, vissa gränser för vad, hur och om man skall få tjäna pengar på dem. Den här konflikten definierar om vi skall ha en välfärd i en demokratisk stat värd namnet, eller om detta skall abdikeras till förmån för Gordon Gekko och hans likar.

http://www.youtube.com/watch?v=e9mWAxHpeew

—————————————————–

Intressanta Blogginlägg i urval

Några pressröster i urval om Carema, privatiseringar och riskkapitals ägande

Om Pablo Fuentes Leiva

Legal Consultant hooked on history, art & writing

Publicerat på 6 december, 2011, i Mänskliga Rättigheter /Human Rights, Media & Rapportering /Media and Coverage, Politik /Politics, Skador & Sjukdomar /Injuries & Disease, Sverige /Sweden, Undervisning & Utbildning /Teaching & Education och märkt , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken. 8 kommentarer.

  1. vanan trogen håller paulus låda utan att få någonting sagt. en svensk fundamentalistisk syn på saken ger vid handen,att sonen omhändertager sin mor med samma glädje som han en gång blev omhändertagen av sin mor. detta förfarande är förhärskande i synnerhet bland asiater och afrikaner, med undantag för dom regioner, som adopterat en västerländsk livsstil.
    i sverige skedde omstruktureringen på 40-talet med ”tage och geijer—kapitalets lakejer”, ”statarlängorna, som dom fått att stå upp”, etc. efter det att ekonomin tidigare till 60 % varit baserad på jordbruk, är den siffran i dag 3 %.
    utförsåkningen är i lika stor utsträckning orsakad av höger som vänster. problemet är, att människor inte längre förmås att tänka klart. kunskapsinhämtandet omskärs dagligen av propaganda och reklam.status quo har alltmer blivit ett delikat förhållande, som avgör, huruvida en framtid över huvud taget existerar. en liten rubbning kan innebära, att någon annan än svenne siätter sig vid roderkulten.

    Gilla

  2. God Jul från Carema…

    2000aldrig’s adventskalender, lucka 6

    http://bit.ly/v7oZjx

    Gilla

  3. Intressant inlägg. Jag hade inte tänkt på det du skriver om vad som motiverat (s) att medverka till privatiseringarna, en vilja att avhända sig ansvaret och slippa kritik när missförhållandena avslöjas. Ligger nog nåt i det! Jag skulle invända mot det sista stycket bara:

    ”Eller så sätter idén om att vissa samhällsfunktioner på en viss nivå är mänskliga rättigheter, en fundamental liberal princip, vissa gränser för vad, hur och om man skall få tjäna pengar på dem.”

    Snarare en fundamental socialistisk princip, att samhället måste gå in och garantera vissa grundläggande samhällsfunktioner eftersom vi inte kan lita på att marknaden ska göra det på ett rättvist sätt.

    Gilla

    • Tack för ditt eget bidrag Staffan.
      Fast vet du, jag ser inte att det ena utesluter det andra.
      Hela idén med mänskliga rättigheter och tryckandet på individens mänskliga värdighet utgår från en för-socialistisk idéströmning, det är en del av den liberala tradition som föregick socialismen. Jag tror Marx själv tar upp det i ”Kapitalet” i sin kritik av just innebörden av mänskliga rättigheter i ett kapitalistiskt samhälle. Men att vissa samhällsfunktioner är fundamentala och svarar mot medborgarnas mänskliga rättigheter är en tanke som funnits även hos den liberala sidan -man kan se det främst i relation till rätten till utbildning. Och hela tiden varit där i vad som utgör den socialliberala traditionen. Det är det jag syftar på med en fundamental liberal princip. Liberalismens problem har städse varit vilka som räknas såsom medlemmar av den rättighetsägande gruppen, och vilka som omfattas av rättigheter och dessas utsträckning.
      Det är dock lika sant att kritiken av, och upprättandet av skydd mot marknadsrelationers skadliga verkan i samhället är en socialistisk paradgren. Men det går heller inte att komma ifrån att relationen till just individuella och ömsesidiga mänskliga rättigheter har ett något svajigt underlag i marxistisk teoribildning, vars underliggande tes varit att individens rätt varit liktydig med kollektivets. Sårbarheten i det perspektivet är när det som är bäst för kollektivet som helhet och det som är bäst för alla kollektivets medlemmar tagna var för sig kommer i motsatsställning. Marx är själv inne på det där när han talar om alienationen och vad som är det fundamentalt mänskliga. Men de tankarna utgör inte någon bärande del av det socialistiska teoribygget förrän långt senare.
      Så jag skulle väl kanske säga att båda traditionerna har något att bidra med. Det är dock viktigt att minnas vad som ger samhällsfunktionerna deras existensberättigande – utan idén om mänskliga rättigheter och värdighet som utgår från individen hänger offentliga verksamheter i ett vakuum, som öppnar för missgrepp från både höger såväl som vänster.

      Gilla

  4. Det resonemanget har jag inget att invända mot. Om man vill vara lite elak mot liberaler så skulle jag säga: titta på de länder där de helt själva har fått bära reformmanteln på sina axlar och den socialistiska arbetarrörelsen varit svag eller helt ute ur bilden, för att se exakt hur långt deras ambitioner när det gäller välfärdsstat och grundläggande mänskliga rättigheter sträcker sig. I USA har de inte fått till en allmän sjukförsäkring än, det gör dem väl rätt unika bland industriländer. Kanada hade förmodligen sett likadant ut om det inte varit för det lilla socialdemokratiska partiet som tog saken i egna händer, först på provinsnivå. Men visst har liberalerna som företrädare för småborgerligheten spelat en progressiv roll då och då. Frågan är väl om de är kapabla att göra det längre.

    Gilla

    • Det är helt sant – och även här kan man ta upp ett fruktbart marxistisk teoretiskt instrument, dialektiken, och tillämpa den på ett pågående samhällsprojekt (men revolutionsromantiken lämnas bäst därhän…för dess egen skull). Ett välfärdssamhälle behöver, det är verkligen oundgängligt, ett element av inte bara en socialitiskt buren politisk rörelse med rena maktambitioner, dvs en eller flera partier, men minst lika mycket ett socialistiskt influerat civilt nätverk, som t.ex. starka fackföreningar. Jag håller med dig: i USA var den avgörande avvikelsen från den europeiska modellen (som Kanada mycket mer anslöt sig till), att fackföreningsrörelsen inte kunde nå den kritiska massa där den kunde påverka samhället mer permanent och på ett djupgående sätt.
      Detsamma kan sägas åt andra hållet – föregivet socialistiska samhällen, där liberala strömningar undertryckts med tvångsmedel har en nedslående historia av förtryck och trampande på de mänskliga rättigheterna.
      Detta visar faran med att låta en enskild ideologisk kraft med tillhörande maktinstitutioner ohotad rumstera om och sätta sin prägel på ett samhälle. Om du frågar mig skulle jag säga att båda krafterna behövs och måste ständigt kollidera och kompromissa med varandra, eftersom de både står i motsättning i vissa frågor, men också kompletterar varandra. De behöver varandra som korrektiv. Numera kommer kanske ekologismen in som en tredje kraft, med ännu ett perspektiv som troligen är oundgängligt för ett stabilt, rättfärdigt och mänskligt samhälle.

      Gilla

  5. Ett intressant inlägg – för att citera vad någon annan redan sagt. I tidningen ”The Economist” har stått mycket läsvärt på sista tiden vad gäller Sverige. Bland annat har en del debattörer antytt, att inte heller Sten Tolgfors, vår Försvarsminister, kan stå för vad han säger gällande Baltikum, lika lite som Socialminister eller de för sjukvården ansvariga egentligen kan stå för påståendet, om att Sverige skulle ha en god och fungerande åldringsvård.

    Samtidigt undrar jag lite över din tolkning av artikel 22 i de mänskliga rättigheterna. Artikeln lämnar ju mycket upp till Regeringen i varje land, då den säger att ”Social security” skall tillhandahållas ”in accordance with the organization and resources of each State”

    Nu skulle Regeringen kunna slå ut med händerna här, och säga att deras marknadsliberala principer är styrande för det sätt som samhället är organiserat på, låt oss säga, eller helt frankt hävda att ”nämen vi har inte mer resurser i dagens Sverige än såhär – för se vi ger varje år 30 miljarder och mer till EU” även om det väl vore ett politiskt ”självmål” och knappast vad en företrädare för Moderata Samlingspartiet eller Regeringen Reinfeldt skulle vilja tillstå, helt öppet och utan vidare.

    Men i praktiken finns här ändå svårigheter. FN:s deklaration säger ingenting alls om vad som är en godtagbar standard för minimi-nivå av ”Social Security”, och säger bara att det ska ske ett ”national effort” på den här punkten, eller att regeringen skall sträva att lösa problemen, om så behövs med utländsk hjälp, eller internationellt samarbete.

    Man torde osökt komma att tänka på ett land som Afghanistan, dit Sverige sänder en omfattande ekonomisk hjälp. Artiklar i DN tidigare i höst har hävdat, att Regeringen Kharzai inte kan redovisa var någonstans mer än 20 % av hjälpen från Sverige gått någonstans – resten har bokstavligen försvunnit ned i ett stort, svart hål, och all redovisning av var pengarna i själva verket gått, saknas.

    DN skrev idag att 80 % av Afghanistans nuvarande BNP kommer från utländsk hjälp, alltså just ett sådant Internationellt samarbete rörande sjukvård, grundläggande social trygghet osv som FN stadgan och den av dig nämnda artikel 22 efterlyser.

    Och återigen sägs inget om minimi-nivån, eller sättet som hjälpen skall tillhandahållas på, eller hur samhället skall vara organiserat – allt det lämnar de västliga demokratierna till varje lands egen regering att klara ut.

    Sålunda är tolkningsproblemen här legio.

    Kanske är det mer på sin plats, att tolka den svenska socialtjänstlagen istället, och att ställa de ansvariga i Regeringen emot väggen för sannolika brott emot denna, eller helt enkelt inte återvälja dem vid nästa val…

    Gilla

    • En bra kommentar också Tann, med berättigade synpunkter.
      Du har naturligtvis rätt i att Svenska lagar, inte bara SoL, är det som gäller för att ändra den förda politiken i Sverige. Absolut. Det är det konkreta instrumentet. Men utöver det ville jag lufta en mer grundläggande filosofisk eller rättsteoretisk aspekt av detta, och tog upp de Universella Mänskliga rättigheterna för att de ugör en kodifiering, den kanske mest betydande, av vad mänskliga rättigheter egentligen är.

      Dock kan jag kanske kasta ljus över vad FN-stadgans rättigheter innebär – alltså inte hur de skall tolkas, utan vad orden bokstavligen betyder (exeges) som de står, och hur systematiken i stadgan är uppordnad.
      Vad lekmän, dvs icke-jurister inte alltid vet, är att vad FN-stadgan ställer upp är personliga rättigheter som är oförytterliga art 2, 29 & 30. Redan där finns en liten svårighet. Den som mottar rättigheterna är alltså Medborgarna, men den som binds och förpliktigas av stadgan är – Medlemsstaterna.
      Stadgan ställer därför upp definitioner av dessa rättigheter som är angivna som mål som är allmänt hållna men dock uttalade och bindande för var och en av de undertecknande staterna. Dvs – målen är satta för alla länder, rättigheterna är givna till varje människa, som har rätt att Kräva att dessa Realiseras, dock inom ramen för landets egna institutioner och rättssystem, och till den grad resurserna räcker. En regerings principer eller ideologi faller inte under termen Organization eller Resources.
      Så du ser, vad FN-stadgan säger är att medborgarna har rätt att kräva att regeringen ändrar sin politik, om de utsätts för kränkningar av sin mänskliga värdighet och sina rättigheter. Inte att regeringens politik har kraft att inskränka medborgarnas rättigheter. Organisationen av landet ger HUR och resurserna I VILKEN UTSTRÄCKNING man agerar i enlighet med människors värdighet och rätten till självförverkligande, förverkligandet av FN-stadgans rättigheter. Men det kvarstår: dessa är styrande principer oavsett vilket politikområde det gäller eller hur den är organiserad.

      Det här är alltså en av flera Meta-bestämmelser, som styr över de mer konkreta bestämmelserna i rättighetsstadgan. Det var därför jag åberopar den, istället för den mycket mer konkreta bestämmelsen i säg art. 25 (1) om ”standard of living adequate for the health and well-being of himself and of his family” och som berör bl.a. sjukvård och åldringsvård.

      Inom EU-systemet har vi EU-direktiv som fungerar på samma sätt. Skillnaden är att i Europa har vi en s.k. Enforcement Mechanism som heter duga – den mäktigaste domstolen i världen, EU-domstolen, som kan böja staters lagstiftning och förklara den ogiltig och utan verkan om den bryter mot EUs lagstiftning. Det påpekades redan 1948 att det inte etablerades någon liknande mekanism för De Universella Mänskliga Rättigheterna.

      Och hur skulle det? Du kan själv se vilket rabalder det skulle bli om varje land kunde stämmas av sina medborgare inför en inter -och supra-nationell domstol, som skulle DÖMA landet för brott mot FN-stadgan och annulera dess lagstiftning. Om ett sådant organ fanns skulle många stater, inklusive Sverige, fällas där. Vilket är varför de flesta medlemsstaters regeringar, oavsett ideologi eller system, talar ganska tyst om de universella mänsliga rättigheterna och principen att de, som makthavare, är förpliktigade att ordna så att deras invånares rättigheter tas tillvara i varje beslut, varje vägval i politiken.
      De vill inte tycka att de är sålunda förpliktigade mot oss.

      Vi måste upplysa dem att de har fel.

      Att de ÄR så förpliktade. Att oavsett ideologi så är instiftandet av system och regleringar som är så ordnade så att man VET att övergrepp kommer att ske systematiskt; att folks värdighet rutinmässigt INTE kommer att beaktas; att syftet med den tjänst som är där för att ta tillvara mänsklig värdighet regelmässigt åsidosätts, ILLEGITIMT. Det är f.ö. en argumentation som jag lånar från bla. den brittiske laglorden Geoffrey Robertson och har en stark förankring i folkrätt och internationell rätt.
      Den som tycker att det här låter lite fluffigt kan jag rekommendera studier av utvecklingen av SoLs praxis mellan 2000 och 2007 i Kammarrätten och dåvarande Regeringsrätten, där frågan om vad mänsklig värdighet som ledstjärna för just ingripanden i vården upprepade gånger kom upp till behandling. Riktlinjen är klar – mänsklig värdighet ÄR överordnat kommunernas budgetar eller regler eller allt annat form av konstrande för att inte ge folk vårdhemsplats eller färdtjänst eller assistans eller vad det är. Jag har själv haft den ganska sällsynta förmånen att konkret banka de här bestämmelserna, och denna uppfattning om Mänsklig Värdighet i skallen på kommunala tjänstemän (ehuru uttryckt i vederbörliga termer). Det var mycket tillfredsställande kan jag säga.

      Gilla

KOMMENTARER TILL INLÄGGET

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 70 andra följare

%d bloggers like this: