Prinsessan Julia Rider Igen – med Lillebror Albin


En av de första mer realistiska teckningarna av Prinsessan Julia, frihandmålad med tuschpensel.

Som nämnt i ett tidigare inlägg om studier av renässanskläder, gav Medeltidsveckan i Visby 2012 mig en välbehövlig knuff för att styra upp mina bilder av den orädda prinsessan Julia, tillägnade min systerdotter Alma. En av de första studierna, som jag utförde på plats på Gotland, var en improviserad teckning med mina då ännu ovana tuschpenslar. Jag hade skaffat fram lite tjockare, mer absorbent papper för syftet (tuschpensel lämnar annars för stora avtryck, och kan smeta innan den torkar).

Prinsessan Julia & Albin på Nadia Smörblomma realistisk resizeMotivet kom till mig från sällskapet – jag hade farit dit med den oförlikneliga Alma, Julias alter ego, och den likaledes fine Julian. Jag tänkte mig Julia ridande sin häst, Nadia Smörblomma, i full karriär. Med sig har hon lillebror – mycket busigt, men han vill så gärna vara med syster och göra allt spännande som hon gör…

Om det var för frånvaron av Internet, eller att jag verkligen var på gång - den blev otippat bra. Det är inte ofta man är nöjd med vad man gör, men den där kom rakt ut från hjärnan, helt utan förlagor, med ovana redskap… Jag måste tusan i mig återvända dit.

Hursomhelst kvalificerade sig teckningen till högen för ”Att Färgläggas Senare”. Och i år, när jag desperat försöker lägga just färg på de måååånga teckningarna av Julia för färdigställandet av boken om henne, var det dags. Det där är ett grannlaga jobb, iaf. med de taffliga redskap jag har tillgång till…

Först måste bilden göras svartvit. Därefter lägger man på grundfärgerna under det tecknade grundlagret. Julias kläder går företrädesvis i röda till lila nyanser, och den improviserade renässansanstuckna ridklädnaden är inget undantag. Sedan, i en mängd olika lager för mörkare och ljusare toner, en egen för målning av överliggande skuggor och en för högdagrar, försöker man få fram en snygg färgpalett som skapar volym för bilden.

Till slut är det dags att montera bilden. Ett tonat bakgrundslager kunde snabbt skapas. En del jobb med kontrast och färgmättnad och påläggandet av olika effekter som lyster och mönster för att få fram känslan av tyg i kläderna fick komplettera det hela. Så nåddes en punkt där man kunde anse bilden vara något så när färdig.

Prinsessan, Smörblomma och Albin

Prinsessan, Smörblomma och Albin

För Alma och Julian tillika, jag hoppas ni skall gilla den!

*******************************************

Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i

http://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/

Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden

Prinsessan Julia & Draken Pelle

Lite Fredagsmys – Sveriges vägar säkrast i världen?


Under de senaste 12 månaderna har 263 personer omkommit och 2 637 skadats svårt i vägtrafikolyckor. Det låter, och är också hemskt. Men för ett land av Sveriges storlek, biltäthet och befolkning är det samtidigt mycket goda siffror – i själva verket innebär det att svenska vägar är säkrast i världen.

Den tilltagande säkerheten på de svenska vägarna har ägt rum samtidigt som fler och fler människor befinner sig i trafiken, befolkningstätheten ökat, och åldern för när man får börja köra sänkts – allt sådant som stående för sig verkar åt andra riktningen, och har stark potential att öka olycksbenägenheten. Ändå går mängden dödsfall ner, både i absoluta tal och som andel av befolkningen. Den välrenommerade tidskriften The Economist tar upp detta faktum, och ställer sig frågan: How has Sweden done it?

The Economist Why Sweden has so few road deaths - 26 Feb 2014

Se länk här

Artikeln är översiktlig, men får med ett antal viktiga faktorer. Den starka emfasen på säkerhetsaspekten vid vägbyggen och omläggningar, utformningen av sådant som nykterhetslagstiftning och hastighetsregler, att det i de mer tätbefolkade delarna erbjuds goda och relativt effektiva alternativ samt att polisen är relativt pigg på att genomdriva trafikreglerna är några av faktorerna. Allt som allt är det den sammansatta bilden, inte någon enskild åtgärd utan en gradvis förändring som håller i sig över tid, som gör skillnad. Från 2009, t.ex. är minskningen 18% färre döda per 100 000 invånare. Mätt längre bakåt blir skillnaden bara större.

Visst finns det ett bra utgångsläge, i en kultur där koncensus respekteras, där det finns ett tryck på personligt ansvar i åtföljandet av samhälleliga normer och måttlighet traditionellt ansetts vara ett eftersträvansvärt ideal. Några har pekat på bilparkens relativt höga kvalitet som en annan bakomliggande faktor. Men detta är något som Sverige inte är ensamt om – hela nordvästra Europa har de sakerna mer eller mindre gemensamt, liksom Kanada, Japan och åtminstone delar av nordöstra USA. Trenden att premiera trafiksäkerhet mer har också rötter som går längre tillbaka än 1997 års  ”nollvision” – se t.ex. det vida bruket av säkerhetsbälten, och de relativt måttliga farterna på många svenska vägar. Men även detta är en internationell trend.

Vad man kan se är att i Sverige har de goda förutsättningarna understötts av en serie politiska beslut, tillkomna i en miljö med en samlad vilja av att verka konsekvent i en viss riktning. Och den där riktningen är vad som känns lite mysigt att tänka på. För den har som underliggande princip att vi inte accepterar att det skall vara förenat med livsfara att ge sig ut på vägarna. Att folks liv faktiskt är värda något, och att om vi gemensamt plöjer ner några av våra gemensamt poolade miljarder i säkra vägar och individuellt saktar ner lite på farten, drar på oss bältet, och skippar bilen efter några öl… räddar det liv.

Trafikskylt vuxen m barn d51

Ibland, bara ibland, kan det vara lite berättigat att låta någon klappa en på axeln – också kollektivt. Till skillnad från många inbillade, symboliska och allmänt obetydliga orsaker som folk tar till för att känna stolthet över sitt land tycker jag det här är en sådan sak med rätta får en att känna sig stolt över att vara svensk.

———————————————————-

The Economists artikel finns på http://www.economist.com/blogs/economist-explains/2014/02/economist-explains-16?fsrc=scn/fb/wl/bl/ee/whyswedenhassofewroaddeaths

Transportstyrelsens Olycksstatistik http://www.transportstyrelsen.se/sv/Press/Statistik/Vag/Olycksstatistik/

Trafikanalys, som analyserar och samlar in statistik för vägar m.m. http://www.trafa.se/Statistik/Vagtrafik/Vagtrafikskador/

Artikel om trafiksäkerhet på Svenska Wikipedia  http://sv.wikipedia.org/wiki/Trafiks%C3%A4kerhet

FROST – En Snödrottning i Disney-tappning


Till slut kom man iväg på ”Frost”, den senaste i raden av Disneys filmatiseringar baserade på sagoklassiker, med eminent sällskap av Alma & Julian och deras mor, min fina Syster.

Frost frozen_movie posterI kungariket Arendal lever två prinsess-systrar, Elsa & Anna. Elsa är född med en slags köldskapande krafter, men när de båda är små sker en olycka som nästan tar livet av lillasyster Anna. Därefter är Elsa inlåst i sin kammare under hela sin uppväxt, med allt större svårigheter att behärska sin kraft. Barnens föräldrar dör, och Elsa skall ärva kungariket – tyvärr urartar ett bråk mellan systrarna till att Elsa tappar kontrollen. Hon flyr från Arendal, men skadan är skedd – en bitande vinter lägger sig över kungariket. Till slut bestämmer sig syster Anna för att söka upp henne för att förmå henne att dra tillbaka den vinter som hotar att göra slut på alla…

Frost Frozen teaser posterDet är teamet bakom ”Trassel” som låtit sig inspireras av HC Andersens ”Snödrottningen”- och det var tur att de var uttryckliga med det, som min syster sade, för relationen till den utpekade förlagan är nästan obefintlig rent historiemässigt. Man har tagit tillvara på några allmänna motiv – kylan som hot, att det rör sig om syskon, osv. men persongalleriet är omkastat, och många av historiens poänger har gjorts mer allmängiltiga och mänskliga, inte minst med humorns hjälp. Att berättelsen förhåller sig så pass fritt från sin inspirationskälla blir i slutändan en bra sak – purister må dra något gammalt över sig, och HC Andersens av kristen propaganda svårt anstuckna originalstory kan man gärna bespara dagens yngre generationer.

Frost frozen poster Portugal”Frost” lyckas också undvika några av de vanligaste moderniseringsfelen som annars brukar plåga Disney-filmatiseringar, snabba actionscener, obligatorisk humor -och musical-inslag till trots. Till exempel duckar den inte för att hemska saker sker i livet – att föräldrarna dör i handlingen, vilket man med några få undantag (”e.g. ”Lejonkungen”) brukar stöka undan före filmens början, är t.ex. ett bra steg, även om barn kan finna det lite jobbigt en kort stund. De båda systrarnas ensamma uppväxt när de inte längre får träffas och mamma och pappa är borta är också sorgligt om än på ett slags sött sätt – och man kan misstänka att många barn känner igen sig i det.

Frost frozen Eiskönigin german posterDet har påpekats att musical-filmens enda brohuvud i väst idag utgörs av just Disney-filmer, som får bilda ett slags reservat där vi ogenerat kan stå ut med att folk brister ut i sång som får illustrera känslolägen och den allmänna stämningen. Ofta känns dock sådana nummer tämligen nödbedda och får inte sällan täcka över dålig gestaltning eller bilda en nödtorftig brygga mellan olika avsnitt. Men när det blir bra kan det lyfta och inympa en särskild sorts magi i en scen. ”Trassel” t.ex., hade åtminstone en (1) sådan (”I see the light” / ”nu när jag ser dig” och en, kanske två till).

”Frost” gör en inte besviken på den här punkten, och även om alla sånger inte är lika minnesvärda fyller nästan alla sin plats, med ett par nummer som står ut och som man finner sig trallandes på eller hänvisande till även efter att ridån gått ner. Se ett exempel från den engelska versionen: sången ”Let it Go” när Elsa blir till snödrottningen. Elsas röst görs av operasopranen Idina Menzel, vilket faktiskt var ett krav för att rätt framföra sången som tydligen spänner över ett brett röstomfång.

Som man kan begära funkar sångerna också bra på svenska – se t.ex. snögubben Olofs sång, som nästan blir roligare på svenska. Olof är för övrigt en av filmens behållningar, en utpräglat komisk karaktär som kan härja fritt utan att det blir påklistrat.

En orsak till att filmen faktiskt känns mer riktig på svenska än på engelska är miljön för sagan, som tydligt är inspirerad av Norge och Sverige i en slags fantasy-tappning – lite roligt för oss i Norden som annars inte direkt alltid känner oss hemma i Disneys sagovärldar.

frozen -disney french double poster

En sak som är mycket välkommen är att drivkraften och/eller det dramatiska  i berättelsen inte utgörs av romantik – trots att sådan förstås har en plats i filmen. Men den tillåts inte vara avgörande, olikt i så många av Disneys filmer, som ofta på ett tvångsmässigt sätt trycker in romansaspekten som en deus ex machina på slutet även när den utrymmesmässigt inte varit central i filmen - se Snövit, Törnrosa, Askungen mfl. ”Frost” avviker från det där, och tillåter sig till och med en twist på sagoprinsessa-möter-sagoprins-grejen som skulle varit svår att tänka sig för några decennier sedan.

Karaktärer i "Frost"

Karaktärer i ”Frost”

Frost frozen poster japaneseDen relation som står i fokus och driver storyn i ”Frost” är den mellan de två systrarna – och det gäller inte en slags tävlan, utan om att de tycker om varandra, fast med förhinder. Prinsessorna Elsa och Anna är väldigt olika karaktärer, intressanta på så sätt att de illustrerar olika aspekter av att vara frustrerad, isolerad eller reducerad av sin historia och sina egenheter. Framför allt den yngre Annas försök att sträcka ut och försöka få kontakt med sin storasyster utgör en välkommen variation på drivkraft för en huvudkaraktär i ”Frost” och utan att avslöja för mycket, är det rätt att det offer som Anna gör på slutet är för systern, inte för nån snubbe.

Frost Disney Poster 2013Man vågar nästan hoppas att det kan vara en intressant trend i Disneys filmer: breddandet av olika former av relationer. I ”Trassel”och än mer i ”Modig” fick en dotters och en mors relationer ta mycket plats (även om det visar sig vara en ond kidnapperska i förstnämnda fallet) – en klar skillnad mot de klassiska filmerna, där hjältinnans och hjältens föräldrar alltid är döda eller frånvarande. Eller för att parafrasera vad  jag och syster min sa till varandra: ”Förut var den enda kontakten mellan mor o dotter såhär: hjältinnans mamma dog, och EXAKT ett år senare gifter farsan (som man aldrig ser röken av) om sig med en ragata”

frost frozen teaser poster”Frost” saknar förstås inte saker att haka upp sig på, för den som vill. Undertecknad fann till exempel snabbspolningen till det oförklarligt okomplicerat glada slutet, mer än lovligt påklistrad med tanke på filmens övriga mer nyanserade framställning … OK, så syrran offrar sig för Elsa Snödrottningen men… se’n då? Hur sistnämnda sedan hux flux kan kontrollera sin kraft utan problem något av ett mysterium… Men superlyckligt slut är ju närmast obligatoriskt, vad kan man vänta sig.

Så vad kan man säga? Inom ramen för vad som är rimligt måste man medge – bra gjort Disney. ”Frost” är en lyckad filmsaga.

Indomitus Betyg

Tummen upp

Tummen upp

*********************************************

NPR, USAs public-service radio har en artikel om arbetet med översättningen av sången ”Let i Go” som blivit en hit inte bara i USA utan också många andra språk http://www.npr.org/2014/02/24/282081061/let-it-go-a-global-hit-in-any-language?utm_medium=facebook&utm_source=npr&utm_campaign=nprnews&utm_content=02%2F25%2F2014

Filmens hemsida är http://movies.disney.com/frozen

För den som är Värdig, Oförfärad och Obetvingad… Renässansprinsessan och Hjärtespjutet


En av de första teckningar som de tidigare nämnda studierna av renässanskläder mynnade ut i – design för en klänning i en scen för prinsessan Julia när hon begrundar över sitt magiska spjut.

I den historia som jag skriver åt den fina Alma, berättelsen om Prinsessan Julia, är det här är en av de mer bärande ögonblicken. Prinsessans vän, draken Pelle, har fördrivits från kungariket, och Julia ställs, när hon protesterar, inför antydningar att hon inte kan vara en prinsessa om hon umgås med ett monster som draken.

Skiss Julia m Hjärtespjutet resizeJulia förstår att det där är ett illa dolt hot. ”Bete dig normalt – annars stöter vi ut dig”. Hon går till sina föräldrars tronrum och tar ner det magiska Hjärtespjutet, som gått i arv i hennes kungliga ätt, och begrundar sitt val: skall hon följa förväntningarna och låtsas som om en orättvisa inte begåtts? Eller ställa sig på sin vän drakens sida, och riskera att mista sin upphöjda plats, och göra sig till ovän med alla?

Den första skissen tog sikte på silhuetten och den allmänna hållningen hos prinsessan. Förutom klänningens grundläggande utformning ligger fokus också på spjutet självt – jag hade aldrig riktigt gjort någon design för den.

Den vidare teckningen fylldes i med mjuk blyerts i spannet 2b-8b, som gav möjlighet till skiftningar inom ramen för det svart/vita. Den här sortens teckning är en av anledningarna till att jag lagt ner tid på att skissa och studera renässanskläder, och gav mig möjlighet att få till en egen, och någorlunda korrekt, design på en tidig 1500-talsklänning och tillhörande huvudbonad.

I bakgrunden ritade jag, bakom föräldrarnas tronstolar, en rad av höga, spröjsade fönster liknande kyrkofönster, för att antyda en slags högstämd… tja stämning. Resultatet kan ses nedan.

prinsessan Julia och Hjärtespjutet resize

Notera det långa bandet som slingrar sig runt spjutbladet. Den skall innehålla en text som omtalar hjärtespjutets kraft. I sin lydelse på svenska består den av en slags vers, som har bäring på den situation som prinsessan befinner sig i:

För den som är Värdig/ej förfäras, ej betvingas/skall hjärtats kraft, väldig/ofjättrad ur själen bringas

Den inskriptionen ska skrivas in, men det blir en senare affär, eftersom språket den är uttryck på är walesiska, fast skrivet med grekiskt alfabet. Det kan låta konstigt, men det har sin logik…

På det här stadiet är den OK, måste jag säga. Även om den var tänkt som en svartvit illustration från början har den där teckningen så pass mycket potential att det jag bestämt mig för att gå vidare och färglägga den.  Det kommer att behövas en del arbete först, framför allt med att släta ut och jämna till koldammet som är varje (mjuk-)blyertstecknings förbannelse. Men det blir det värt, om Alma gillar den.

*******************************************

Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i

http://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/

Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden

Prinsessan Julia & Draken Pelle

Studier i Renässanskläder för en prinsessa


Det började redan sommaren 2012. Under ett besök på medeltidsveckan i Visby fick jag inspiration till utstyrslar för senare bruk där jag gick runt med systern och de kära systerbarnen Alma och Julian. Såsom av en händelse började jag också kladda lite på skisser av den raska prinsessan Julia, sagoalias för den förtjusande Alma.

Prinsessan Julia helar Drakmamma m blixt - behandlad

Prinsessan Julia helar Drakmamma m blixt

Det genomgående temat för de nya skisserna var att Julia var i färd med att göra saker – en del av de där skisserna och bilderna har förevisats här, som den fotbollsspelande Julia, eller Julia som gör en ”blixt-healing” på en drake… De spretade åt alla möjliga håll dock, snabbt hopkomna infall som många var. En del var förstås rena anakronismer, och varför inte.

Prinsessan dribblar bort draken

Prinsessan dribblar bort draken

Min hjärna tål dock brist på sammanhang, på en vidare kontext, tämligen dåligt. Så till slut kom en dag då jag lade ut alla bilder och skisser av Julia framför mig. Då blev det tydligt, att förutom de rena, avsiktliga anakronismerna som en prinsessa i fotbollskläder och annat, saknar teckningarna en samlande stil för miljön de utspelar sig i. Ser man på vad som redan ritats av min käcka hjältinna  såg det hela ut som den typiskt ospecifika fantasy/sen-medeltid-miljö med dito rekvisita som är legio i allt från disneyfilmer till barnböcker.

Prinsessan, Draken & Grodkyss cutoutLite bättre än så kan man ju göra, tänkte jag. och bestämde mig för att styra upp något slags grundläggande tema för inte bara hennes klädnader utan hela stuket för den saga i vilken hon figurerar. Det fick inte avvika för mycket från vad som redan förelåg, men det bör vara grundat i en vidare period för allas kläder och parafernalia. Det fick gärna vara distinkt, och helst ge möjlighet till mer variation inom stilen.

Skisser Renässanskläder Medeltidsveckan

Skisser Renässanskläder Medeltidsveckan

Här kom de små kladdar jag gjorde medan jag smög runt i medeltids-Visby till ytan igen. De roligaste dräkterna där var nämligen inte de medeltida, utan från en senare period. Man kanske kunde samla sig till en stil, som något avvek från den obestämda fantasy/medeltidsoppa som blivit norm, till förmån för…

Just det, Renässansen.

Renässansen har generellt sett varit en period man undviker inom fantasy, som oftast verkar göra halt just vid dess inträde (ett notabelt undantag är t.ex. figurspelet Warhammer, som leker med tidig renässans för åtminstone delar av sin spelvärld). Detta har säkert olika orsaker, men man kan misstänka att en av dem är att just det som gjorde den till en så enastående fruktbar period i mänsklighetens historia (som nya humanistiska, filosofiska och estetiska ideal, uppbrottet från en religiöst homogen kultur, eldvapen, upptäcktsresor, rörelsen mot en mer vetenskaplig approach med mera) och just utgör dess uppbrott från medeltiden framstår som… fantasi-dödande för många. För mycket framsteg och vidgade vyer liksom.

Well not this dude… påverkad som man är av historiska dramer, tv-serier (som ”Borgias” ovan) och historiska noveller, där perioden är mycket mer populär bestämde jag mig på att köra på i ett slags sent-1400/tidigt-1500-tals-stuk.

Grejen är att renässansen som period (här sent 1400-tal t.o.m. ca 1600, fast hur man än definierar själva begreppet är inte utan sina problem, som historiker väl vet) är mycket tacksam på många sätt ur estetisk synpunkt. Framsteg inom textiltillverkningen, färgning och bruket av fler material bidrog till mycket vackert mönstrade och färgstarka klädnader för de som hade råd – vilka under renässansen blev en större grupp än under medeltiden. Renässansen såg en explosion för modet, med mycket som var galet snyggt… men ibland bara galet.

Kläderna under denna drygt 200-åriga period hade olika karaktäristiska siluetter och formspråk. Många av dessa var klart annorlunda än dagens, men under hela perioden kan man ändå se en gradvis utveckling som pekar hän mot vår tids plagg – moderna stövlar (som skrivits om tidigare här), byxor, vad som kom att bli den moderna skjortan… De såg annorlunda ut, men som specifika plagg fick de sin bestämning under den tiden, vilket gör illustrationer av någon som bär dem lättare att identifiera sig med.

Samtidigt måste man erkänna att skillnaden mellan kvinno- och manskläder, som några hundra år tidigare varit mycket mindre markerad (män såväl som kvinnor bar långa kjortlar och tunikor) accentuerats under hela medeltiden, och hade vid renässansen nått en framskriden nivå.

En del andra utvecklingar under 1400-talet trotsar närmast beskrivning. Kvinnors klänningar bär syn för sägen. Samtidigt som den centrala delen, bålen på klänningar, blev mer och mer kroppsnära (under tidsåldern kom den fullt utvecklade korsetten in via Italien), svällde kvinnokläderna ut med stora puffar, och fler lager och slitsar infördes för att visa på prakten i de många lagren. Det här var en utveckling som bara blev mer markerad under 1500-talet och formligen exploderade under den påföljande perioden, barockens 1600-tal. 

Julia i renässansklänning 1

Renässansen såg genombrottet för realistiskt måleri, och stora mästare som Michelangelo, Botticelli, Raphael, Holbein, Gossaert och många andra avbildade sin tids färgprakt på ett sätt som saknade motstycke och gav oss ett vida bättre källmaterial än tidigare epoker.

Sistnämnda är lustigt, för det kom helt omedvetet att påverka de skisser som började flöda när beslutet att bygga på den här epoken väl tagits. Man kan tydligt se en utveckling mot större realism i framställningen av kläderna Julia bär, och det spillde också över på själva prinsessan, vars anblick jag tillät mig att variera lite, sökande efter ett vackert och ungdomligt, men gärna speciellt utseende. I det följande kan man se frukterna av några av mina första försök i den här vägen.

Förändringen kom att prägla också valet av teknik (om man nu kan tillämpa uttrycket på mitt kladdande…), som  istället för att som tidigare enbart ha avbildat Julia i en tydlig serietidningsstil, med klara drag av clear-line, nu övergick till mjuk blyerts för att visa på skuggning och veck i de stora tygerna och alla deras rundlar och former.

Fantastiska klänningar i alla ära – men historien om Julia är inte mer en realistisk periodberättelse, än en endimensionell Disneyhistoria. Jag kunde ju inte låta stackaren sitta fast med enorma, förvisso mycket anslående men ändå för en liten actionhjältinna hemskt opraktiska klänningar. Det hade ju i själva verket varit en av orsakerna till att jag ville definiera en period för hennes garderob. Så med källornas hjälp, och en del moderna gestaltningar, har jag skapat en hel serie utstyrslar för Julia när hon gör annat än struttar runt i balklänning, från när hon smyger upp på natten för att läsa mer (hon har ett väldigt läshuvud) till när hon granskar ett spjut i mer jaktbetonade kläder.

Det här var bara början – i det följande skall redovisas en serie mer genomarbetade skisser och utkast av den oförvägna Julia, under olika skeenden av den berättelse som jag skapat för hennes alter ego, den i sig sagolika Alma.

Alla bilder av Prinsessan Julia finns samlade i

http://paulusindomitus.wordpress.com/paulus-indomitus-pablos-galleri/galleri-for-prinsessan-och-busdraken/

Tidigare inlägg på temat prinsessan Julia och hennes värld finns i tråden

Prinsessan Julia & Draken Pelle

———————————————–

För den som vill se kläder inspirerade av renässansens kostymprakt, kan följande filmer och TV-serier rekommenderas:

Ett urval kostymer från ”The Borgias”

The Borgias” TV-serie om påven Alexander VI alias Rodrigo Borgia och hans familj och deras intriger i det tidiga 1500-talets Italien. Här har publicerats ett tidigare inlägg om serien.

The Tudors” TV-serie om den engelske 1500-talskungens Henrik VIII:s regeringstid med fokus på hans berömda mängd giftermål.

La Reine Margot” (Drottning Margot) – I lysande renässansprakt skildras den mordiska konflikten mellan katoliker och protestanter i 1500-talets Frankrike

A Man for all Seasons” (1966) ger en förskönad men välspelad syn på processen mot Thomas More

The Other Boleyn Girl” baserad på Philippa Gregorys roman om Mary Boleyn, syster till den berömda Anne Boleyn, Henrik VIIIs fösta hustru att mista huvudet och mor till Elizabeth I.

Elizabeth” och ”Elizabeth The Golden Age” hjälteförklarar den engelska Renässansdrottningen försedd med en fantastisk garderob och t.o.m. rustning.

Anonymous” leker med tanken att Shakespeare inte skrev sina dramer själv

Shakespeare in Love” sevärd spekulation om den unge Shakespeares inspiration till främst Romeo och Julia

Romeo och Julia” (1968) av Franco Zeffirelli med Olivia Hussey som den bästa Julia på film

Othello” (1995) med en mörkt välspelad Lawrence Fishburne i titelrollen

Köpmannen i Venedig” (2004) med en mycket bra Al Pacino som Shylock

En pojke rider på dinosaurie 3… för Julian


Den skuttande dinosaurien rider igen. Eller… ja. Julians dinosaurie förses med en bakgrund för att bli en bild man kan rama in…

Prins Albin rider på Dina Dinosaurien

Prins Albin rider på Dinosaurien

I föregående inlägg har de tidigare stadierna av bildens centrala motiv, prinsen på sin glada dinosaurie, visats från tuschteckning till färglagda figurer. Det var dags att löpa linan ut och föra det hela vägen i mål, och infoga bilden på prins Albin och hans snälla dinosaurie i en tecknad bakgrund och färglägga den.

Prins Albin rider sin Dinosaurie - färglagd

Prins Albin rider sin Dinosaurie – färglagd

Först var det frågan om hur en sådan bakgrund skulle se ut. Ofta brukar man bara rita en slags djungel, ganska ofta med något vulkanutbrott vid horisonten. Och visst, det måste vara ganska grönt och frodigt i bakgrunden, om inte annat så för att man skulle kunna ge bilden lite färglyster.

Till slut tog jag lite mentala bilder av sådana där klippstoder som man ser på vilda västern-filmer och tecknade in dem bland några buskar mot ett kulligt landskap. Med GIMPs hjälp satte jag in Albin och dinosaurien i teckningen. Nedan kan man se figurerna insatta i bakgrundsmiljön som den såg ut med endast konturer och skuggor.

Prins Albin & Dina Dinosaurien m bakgrund ofärgad

Sen var det dags för färg. Målningen blev lite dominerad av grönt och brunt tycker jag så här i efterhand. Man borde egentligen lägga till blommor eller något liknande, ärligt talat. Frågan är om man inte får krupp senare och lägger till dem. Det är fördelen med att jobba med färg i datorn (eller nackdelen om man vill bli slutgiltigt färdig med något).

Jag tror jag skall fråga Julian – och jag kan gissa vad han säger… (”Blommor! Jaaaa! Och en Get!”)

Prins Albin & Dina Dinosaurien färg monterad

På strövtåg bland klippor och grönt…

Prins Albin rider sin Dinosaurie - färglagd

←För föregående inlägg om denna bild se ”En Pojke Rider på en Dinosaurie 2…”

 

En pojke rider på dinosaurie 2… för Julian


Så många saker förloras i tiden… drygt ett år sedan var det Storasyster Alma, den Gudomliga Mön, föreslog en figur till den saga som jag gör åt henne, en lillebror till prinsessan Julia. Albin skulle han heta, och när Almas egen lillebror tillfrågades ville han rida på en Dinosaurie…

I ett tidigare inlägg berättades det om förhistorien till Julians första bild,  en glad dinosaurie och dito gosse på hans rygg… (se nedan). Den tecknades snabbt och oväntat smidigt och utan missöden med den japanska tuschpenseln, och si, blev inte så illa alls…

Prins Albin rider på Dina Dinosaurien

Prins Albin rider på Dinosaurien

Den där bilden skulle alltid bli färglagd, något annat var det inte frågan om. Själva valet av dinosauriens färg löstes raskt av Julian på hans alldeles egna sätt. Julian gillar Grönt och blått (se t.ex. ormarna i bilden ”Geten, hästen och ormarna”).

Den skulle vara… Grön. OCH Blå. Grönblå. Eller Blågrön.

Ooook… Grönblå var det…

Med min reservhäst för målning, det fria bildbehandlingsprogrammet GIMP, började jag lägga grundfärgerna och jobba med skiftningarna. Så småningom uppkom idén att låta bilden gå hela varvet runt så att säga – idén till dinosaurien hade ju fått från en T-shirt, och tanken kom att göra ett t-shirttryck av Pojken på Dinosaurien. Mot slutet av året var det bestämt – tillsammans med en annan dinosaurieteckning skulle det bli två t-shirts (GRÖNA förstås) och en tavla med bakgrund också vad det led…

Nu sitter bilden nedan på en egen T-shirt (tack vare de juste grabbarna på T-shirt Bar). Om Julian låter mig fota den ska vi visa den här, tillsammans med den färdiga tavlan med bakgrund.

Till finaste killen - Julian! Jag hoppas du gillade den!

Prins Albin & Dina Dinosaurien färg

Hoppla!

Prins Albin rider på Dina Dinosaurien

←För föregående inlägg om denna bild se ”En Pojke Rider på en Dinosaurie…”

Prins Albin & Dina Dinosaurien färg monteradFör efterföljande inlägg om denna bild se ”En Pojke Rider på en Dinosaurie 3…”→

 

Ormar, en häst och en födelsedags…get (?)


Det var Stockholms Kulturfestival (13-18 Augusti), en eftermiddag på Kulturhusets baksida, och bland alla pyssel- och ritbord med fina barn satt jag och prins Julian… Där fanns stora papper, och sex-puckslådor med vattenfärg, och min unge Herre ser upp på min frågande uppsyn och säger: ”Måla en häst! Och en orm. En blå. Eller Grön. En blå och en Grön.

Och en Get!”

Giv mig ett ord från dina läppar endast.

Det var således bara att begära ut ett A3-ark, grabba en målarlåda och börja pensla på, bland mysigt stoj och undrande blickar från de bredvidsittande som nog undrade vad den där store fabbrorn höll på med… Djuren gavs sin form och grundfärgerna lades på .

Barnvattenfärger 6 puckar + pensel

Det blev en smålustig återgång i barndom det där, men också till återupplevandet av en smärre frustration som man själv upplevde som barn. Det kan inte förväntas att så värst många vuxna tänker på det, men de där redskapen som man sätter i händerna på små barn, vilkas poänger är att de är lätta att hantera och troligen också billiga, har dock nackdelen att vara väldigt grova och inte speciellt lätta att jobba med. De där vattenfärgerna bär syn för sägen. Precisionen är lika med noll. Färgerna blandas i princip ingenting på papperet, de ”blöder” inte ens in i varandra utan blir bara en slaskig sörja om man inte närmast virtuost kan tillämpa torrpenselteknik. Vilket bara understryker att penslarna som våra små förses med, oherreminje, de är ungefär lika känsliga som en toaborste… men som övning och en liten självpedagogisk uppgift att göra saker på samma villkor som de små var det inte dumt.

Anders_Årfelt_Bagge_01 Betongsugga Gutefår

Den berömda gotländska ”geten”

Målningens grundelement blev klara och fick torka medan vi gjorde annat en liten stund. Sedan var det dags att gå hem för dagen, men med den torkade grundmålningen kunde man sedan fortsätta hemma, där en liknande låda och rotborste väntade. Den som tycker att ”Geten” ser ut som en blandning av Gutefår och get har alldeles rätt – det är det som Julian menar med ”get” ända sedan ett besök på Gotland 2012, varefter ”Och en GET!” blivit ett stadigt inslag i tecknandet… Ja i alla fall.

Geten, hästen och ormarna touchad

Två ormar som kramas, en häst och en… slags gutefårsget

Hemma försökte jag mig på att göra lite finlir på den improviserade djurparken, så långt det nu gick, med torkad pensel som fick sprinkla omväxlande vitt och svart för att lägga högdagrar respektive skuggor… På min fumlighetsnivå kommer dock snart en gräns för hur mycket man kan göra, och det hela fick anses någorlunda färdigt. Papperet var dock svårt kladdigt av målarrester och helt knöligt av alla färglager – vattenfärger gör sådant med vanliga ark.

Nå – det kunde man fixa genom att scanna in och sedan trycka ut den. Sedan hamnade bilden i byrålådan några månader. Men nu till Julen, som snabbt åtföljs av Julians födelsedag, var det dags att trycka och rama in. Jag måste säga att jag kommit att gilla den, och hoppas Julian är nöjd – det var hans roliga idé med ormarna och hästen och den fåraktiga geten…

Tacksamhet


Det har varit länge sedan, fem månader drygt, sedan man publicerade något. Förnyade hälsoproblem i familjen tog lust och energi ur mig, för en tid. Men med anledning av mitt fyrtionde års fyllnad och dess firande, antyddes det att jag skulle skriva några ord.

Det slank ur mig, sittande omgiven av goda vänner och med värmande dryck i blodet, att jag yxar lite på ord för att uttrycka hur man känna även om saker och ting kan pressa en svårt, och man får ingen vila, och måste leva i ständig oro. Men ändå, men ändå… I slutet av en lång levnadsbana, tänkte jag mig, kunde en av min berättelses protagonister säga något om det. Det är bara en nedrafsad tanke, inget färdigt ännu, och ser ut något så här…

Trots allt som har hänt, och allt som komma skall… är jag Tacksam

För alla de som rört mig och allt som skett, för varje ny dag

Tacksam att leva ännu en stund, tacksam för mitt hjärtas slag.

Tacksam för ljuset i mina ögon, för andan i mitt bröst,

Tacksam för den hörsel som hör ljudet av din röst

Tacksam för mina händers grepp, och min tungas tal

För gången i mitt steg, den som fört mig över hav och berg och dal,

genom gator och gårdar, och som lät mig finna det underbara…

Tacksam för den tanke som bor i mig, för allt det jag vet,

för de drömmar som fötts och kanske blir till verklighet.

för den vilja som leder mig framåt, som låtit mig bryta ut

för syftet som liksom i ett dis jag kan skönja vid resans slut

Och inte till en överherre, som kräver såsom av en slav

Att för det han givit vi kryper under omänskliga krav

Utan över allt tacksam för de som kom till mig, som jag fått hålla kär

som fyllt mitt hjärta, gjort mig till mer än den jag är

mer än någonsin jag ensam kunde vara

- Till vänner och familj, och alla de som skänkt en vänlig tanke någon gång.Solnegång Sunset

Dumskallarnas Konspiration: Det var Alma, den kinesiska censuren och jag…


Det låter som en dålig vits, men inför den stora Almas 6-årskalas kom plötsligt en påminnelse om vad verklig censur och övervakning vill säga, och hur diktatorers krinskärande av friheter och åtkomst kan få direkta följder även för den som befinner lååångt därifrån, i en globaliserad värld.

Obamas besök kom och gick, en icke-händelse om något, En intressant sak kom dock upp just dagarn kring och efter hans besök, närmligen att svenska organ som FRA, Försvarets Radioanstalt, samarbetar med amerikanska NSA i den världsomspännande övervaknignen av internet (bäst rapporteringen om NS finns på The Guardian, se vidare källistan längst ner i inlägget).

nsa shield natinal security agency symbol

Det var en händelse som såg ut som en tanke, för undertecknad hade jsut dagarna innan haft vad som verkar vara en liten sammanstötning med en annan internetövervakande entitet, nämligen den kinesiska internetcensuren. Det är en bitvis lite vindlande historia, men ändå talande på något sätt, för hur snaran dras åt internet mer och mer, och hur det faktiskt kan komma att påverka en i sin vardag.

Undertecknad gillar att göra presenter till systerdottern Alma. Inför hennes födelsedag var det t-tröjor och tryck och allt möjligt på gång. En sista liten sak var att trycka ut och rama in en bild jag målat föreställande disneyprinsessan Jasmin (se om vars tillblivelse i inlägget ”En Prinsessa för en Prinsessa”).

Ute i sista dagen som man alltid är, var kruxet dock att jag inte hade USB-minnet med bilden med mig när jag väl haltade in på Gallerix. Ett telefonsamtal hade dock gett för handen att det inte fanns några hinder för att trycka den direkt från den bild som jag lagt upp på nätet. Finemangos, så blir bloggen till praktisk nytta igen tänke man.

kvidevitt!

kvidevitt!

Men väl nere i tryck- och ramverkstaden kommer den otrevliga överraskningen.

”Det… går inte.”

”Vadårå?” Undrade jag.

Den stackars grafikern bad om ursäkt, men berättade att de hade problem med vissa hemsidor. Deras nätverk var nämligen levererad av en kinesisk internettjänst, och censurerade ibland sidor. Han lät mig se, och tryckte in paulusindomitus.wordpress,com, och googlade också efter sidan. Upp kommer en röd skylt som säger att sidan har spärrats med hänsyn till innehåll som är ”restricted” i enlighet med bestämmelser rörande innehåll. Och det var inte någon av googles vanliga barnfilter som var igång där inte.

”Ah men, testa bildsökning då?” Men nej, vid bildsökning fick man förvisso upp en lista på bilderna med ikoner, men man kunde inte länka vidare till sidan eller bilden i originalstorlek. Utan upp kommer den arga röda skylten.

”Det där är från vår näts driftbolag” säger grafikern. ”Deras servrar sitter i Kina någonstans.”

Sinnessjukt! Men det kan ju rimligen inte betyda annat än att… att…. min hemsida spärras av grund av dess innehåll, med hänsyn till kinesiska internetbestämmelser.  Det tog ett litet tag innan polletten trillade ner. Det jag hade stött pannan mot, mitt i Svedala år 2013, var inget mindre än den kinesiska ”Gyllene Skölden”.

jindùn gongchéng - The Golden Shield

jindùn gongchéng – The Golden Shield

Den Gyllene Skölden, på kinesiska jindùn gongchéng, är ett samlingsnamn på den enorma apparat som den kinesiska diktaturen byggt upp för att censurera internet för sitt lands alltmer internetvana befolkning. Genom en armé av censorer som genomsöker nätet, spion- och sökprogram och filter av alla de slag, understödda av krav på åtkomst av alla datafiler och allt innehåll hos leverantörer av tjänster och innehåll som får den nyligen omtalade NSA-skandalen att te sig som en valhänt amatör, skall kinas befolkning undanhållas information som riktar kritik mot den kinesiska regimen eller ifrågasätter statens politik och institutioner.

Saken är den, att denna blogg har skrivit om den Gyllene skölden, inte bara i själva bloggen utan också publicerat i externa tidskrifter och hemsidor (Utrikespolitiska Föreningens tidskrift Utblick). Även i några andra sammanhang har förhållanden i Kina tagits upp i kritiska artiklar, nyligen t.ex. apropå den märkliga arkitektoniska driftkuckun som utgörs av det Kinesiska regimorganet Folkets Dagblads penisliknande nya skyskrapa.

Det är sådant som garanterat skulle bannas om en kines skrev om det, i Kina. Men nu satt jag alltså här i Stockholm och kunde inte få ut en bild på en prinsessa.

Nu fick man möjlighet att litet smaka på en auktoritär verklighet – men svaret är förstås inte att ge sig, utan att bete som just en opositionell eller helt enkelt ofjättrad person skulle göra. Jag tänker inte låta mig hejdas av några diktaturskallar, varken här eller ännu mindre borta i Beijing.

På andra sidan gatan fanns ett internetkafé. Jag sprang över dit, Lånade en dator i tio minuter (killen vid disken höll på att skratta ihjäl sig när jag berättade) och öppnade min sida, och slangade ner bilden på ett annat inköpt USB-minne. Därefter gick jag tillbaka och fick min målning printad av en road grafiker som drog ut tre fina tryck snabbt och fint trots att det var stängningsdags.

jindùn gongchéng The Golden Shield den gyllene skölden banned by chinsese censorshipFuck You, Bejing. Dagen då ni kan hejda mig från att leverera till Alma är dagen då jag ligger i graven. Och att denna blogg befinns vara så kontroversiell för Kinas befolking i era diktaturhjärnor tar jag som ett äretecken. Det är således med lika delar stolthet och indignation som denna blogg nu räknar sig som bannlyst av den kinesiska censuren.

Anders Zorn, flickan på loftet - censurerad på Facebook

Anders Zorn, flickan på loftet – censurerad på Facebook

Den här lilla episoden bör få var och en att begunda problemet med övervakning och censur av nätet på riktigt, och hur verkan av den, även när den sker till synes långt borta får återverkningar här i vårt eget land. Man brukar ofta peka på den positiva verkan av nätets ihopkoppling, och att den ger möjligheter för folk i auktoritära länder att få del av information som de ananrs inte skulle få. Men det förutsätter en osagd förutsättning, och det är att innehåll, åtkomst och tjänster på internet har sitt säte i länder som är friare, relativt den censurerande parten. Men som också tagits upp tidigare här, med hänsyn till när Facebook censurerade bilder på kända konstverk, får eftergifter till censurerande krafter i andra länder spridningseffekter. För det tåget kan nämligen också gå åt andra hållet. När ett så stort och alltmer avancerat land som Kina utövar censur, eller självaste US of A tillämpar nätövervakning, så drabbas alla, långt utanför landets egna gränser. Då blir man varse baksidan med att vi alla är ihopkopplade.

Det kan också tjäna som en liten demonstration av vad i alla fall vissa av de som spanar mot terrorister vet – att för den som verkligen vill göra något utgör olika former av censur och övervakning mest ett irriterande besvär, men inget verkligt hinder. Så det smidigaste sättet funkar inte? Nå men då gör vi det på ett litet mindre smidigt sätt. Men det blir ändå gjort. Det gäller morbröder som vill trycka sina bilder, men också terrorister som vill spränga bomber.

**********************************************

Tidigare inlägg som tar upp Kina i viss längd

Om Censur på Internet – Kinas Gyllene Sköld

Dumskallarnas konspiration – Folkets dagblad reser sig för det Nya Kina

Kinas fattigdomsbekämpning har också berörts i Artikeln ”Om Fattigdom del 3 – Fattigdom i Asien

—————————————————————

Lite artiklar om de senaste avslöjanden aom NSAs nätvervakning:

 

Den malplacerade baddräkten del3 – Bikinin som kom, åkte av – och på igen


Drabbad av hosta och förkylning kan sinnet icke desto mindre fly till varmare breddgrader och fortsätta fundera lite över mäns och kvinnors utstyrslar på beachen och hur det säger något om vår och andra tider… turen har kommit till bikinin

Förra delen ägnades åt den kvinnliga hela baddräkten, som utmärkts av sin praktiska form och funktion med hänseende på de flesta vattenaktiviteter. Men ända sedan efterkrigstiden fanns en annan gren av bäddräktandet som inte hade lika mycket fokus på just, tja, badandet, utan på sådant som man gör vid sidan av stranden eller poolen. Med åren har denna variant på kvinnlig, i alla bemärlkelser, utstyrsel kommit att dominera i kulturen. Vi talar förstås om…

De Första Delade baddräkterna

Esther Williams i hel och delad baddräkt 1945 respektive 1942

Föregångaren till bikinin var vad vi kan kalla den delade baddräkten. En direkt anledning till de första delade baddräkterna för kvinnor kan spåras till 2:a världskrigets ransonering av de elastiska material som kommit att dominera den mer figurnära badutstyrseln under 1930-talet. Det här gav incitament till att minska på mängden tyg i plaggen och skall ha inspirerat tillverkare av fritidskläder för kvinnor att lansera modeller som var delade.

Linda Christian delad baddräkt baksida

Samtidigt kan man se en parallell och koppling till BHn och dess utveckling. Förut hade kvinnor burit en korsett som täckte hela bålen, men efter 1930-talet började man sära på dessa för en bekvämare och mindre begränsande form av underkläder. Att man gjorde likadant med badkläderna, som var mycket snarlika underkläder, är en händelse som ser ut som en tanke. Man kan också notera att detta skedde ungefär samtidigt som simmande män började avvara sin tidigare topp.

Linda Christan, delad baddräkt 1945

Marilyn Monroe 1949De här föregångarna till bikinin var alltså inte ett nytt plagg i egen rätt, utan egentligen en hel baddräkt, fast med mitten bortskuren, vilket syns på deras design. De lämnade förvisso en smal rand på magen bar, men behöll den dåtida höga midjan, och omslöt det mesta av höften. Bystdetaljen utvecklades en del med smalare remmar, några blev i praktiken axelbandlösa.

Rita Hayworth bikini 771_1000

Rita Hayworth

Ava Gardner

Den delade baddräktens genombrott skedde dock mycket mer gradvist i jämförelse med avskaffandet av den manliga badtoppen. I början var vissa parallella utvecklingar tydliga. Precis som i fallet med den ensamstående manliga badbyxan som först bars av profesionella simmare som Johnny Weissmüller var några av de första bärarna kvinnliga sim- och badatleter som också tog steget över till film -och medieindustrin. Exempel som Linda Christian (se ovan) som var verksam i samma period som Weissmüller, eller den tidigare nämnda Esther Williams säger något om att mediesamhället, speciellt Hollywoods filmindustri grep in i större utsträckning än hos män.

Jayne Mansfield

Detta satte också en tydlig pekare på vilka som antogs böra bära den – det var inte ett plagg för kreti och pleti än. Icke vältränat vackra och glamourösa bärare göre sig icke besvär – däremot kunde etablerade och aspirerande filmstjärnor som Rita Hayworth, Ava Gardner och den blivande Marliyn Monroe, Jayne Mansfield med flera stärka sina förförelseaktier genom att bära delad baddräkt, till föda för manliga fantasier.

Bikinin

Den speciellt utformade baddräkten i två delar togs fram av franska utvecklare och tillverkare, och var från sin tillblivelse en acessoar för turistande (och sålunda också välsituerade) solbadare på rivieran. Ursprunget till själva namnet bikini kommer från bikini-öarna i polynesien, vilket var platsen för de första fredstida atombombstesterna.

Hawaii Hula dancers_1Polynesien hade också en air av lättkläddhet, och i många västerlänningars fantsi hägrade kanske bilden av infödningsflickor med bastkjol och blommor för brösten, men i övrigt just inte mycket mer. Det kan vara lite si och så med det direkta orsakssambandet: vad man kan konstatera är att den nya badutstyrseln, som fick sin första spridning mot det senare1940-talet, laddades med en slags exotism och flärd minnande om tropiska stränder och avslappnat och naturligt leverne som senare kom att häfta vid plagget allt framgent.

Den första bikinin 1965: designer Louis Réard, modell Micheline Bernardini

Jämfört med tidigare baddräkter var bikinin mycket mindre och underströk förstås sin bärarinnas skönhet och sexuella attraktionskraft, Bikinins laddning som sexuellt kittlande, eller snarare, att den tillät mer avslöjande blickar på bärarens sexuellt kittlande kropp, fick återverkningar också på dess design. Axelbandlösa modeller eller sådana med mycket tunna axelremmar, som framhävde och täckte mindre av brösten än vad som förut varit regeln såg snart dagens ljus. Underdelen täckte nästan inte höfterna alls, och redan tidigt fanns modeller liknande string-trose-bikinis som visade en stor del eller merparten av rumpan.

 Bikinin sågs tidigt som ett inte så lite provokativt plagg. Kanske för provokativt för den mer hycklande pryda publiken. Bikini var först förbjuden i många mer städade sammanhang, som idrottstävlingar, amerikansk film (som på den tiden hade att följa en serie censurbestämmelser, The Hays Code) och så vidare. Det var något för dekadenta fransyskor. Det gjorde den också kittlande, med en air av vågspel, av uppror.

Brigitte Bardot, 1953

Utvecklingen på 1960-talet kom att understryka just ett uppbrott med efterkrigstidens konventioner. Bikinins provokation kom därmed att också ses i perspektivet av frihet från inskränkta begränsningar av vad man visade, av en sexualitet som bars utan skranker. Och den var ju också i kraft av sin litenhet och lätthet förstås också ett väldigt ledigt plagg, som ger bäraren stor rörelsefrihet, och för många en känsla av att stå fram som man är, lätt klädd därför att det passar med klimatet utan alltför mycket låsningar. Bikinin blev bärare av en spontanitet, en  joy de vivre,  och att symbolisera en slags bokstavlig… frihet.

Raquel Welch 1964

Att det tidigt fanns en koppling till massmedier som film gjorde att det här perspektivet kom att få spridning, låt vara i en kommersialiserad dräkt, och  laddas av masskulturens underförstådda ideal. Bikinin kom, med sin koppling till frihet, att ses som en följeslagare till den framväxande pop-och ungdomskulturen. Det här blev tydligt under en period då de s.k. Beach-party-filmerna var populära. 

Raquel Welch A swingin Summer 1965

Oerhört tama med senare tiders mått, fanns där ändå en anda av ny sorts ungdomlighet, frihet (från föräldrar och andra auktoriteter) och att njuta av livet, och underströk allmänt kopplingen mellan att ha kul, svänga loss och bära bikini. Stjärnor som Raqel Welch, som delvis fick sitt genomslag i filmer som ”A Swingin’ Summer”, bidrog till att koppla bikinin till stunder av spontant, mindre hämmat umgänge, umdomlighet, den nya mer spontana och utlevande musiken.

Ursula Andress i ”Dr No”

Samtidigt, och nästan med automatik, kom det faktum att kvinnors kroppar betraktas som något som en betraktare kan konsumera med manlig blick, att spela in. Eftersom kvinnokroppar i mycket större utsträckning är något att visa upp och locka med i vår mediala kultur blev företrädesvis vackra kvinnor i bikini en stapelvara i filmer som appellerade till en manlig masspublik. Många spårar t.ex. ett av genombrotten för bikinin när Ursula Andress kom upp i vattneti ”Agent 007 med rätt att Döda…” (”Dr No”)  bärande en vit bikini.

Efter det kan binkin sägas vara etablerad som plagget att bära på en strand eller vid poolen, eller så fort det är lite varmt och ledigt runtomkring. Framväxten av en allmän och bred turismindustri efter 1960-talet populariserade plagget för en än bredare grupp personer – de solsemestrande medel- och arbetarklassen.

Raquel Welch ”One Million Years BC”

Efter den här tiden börjar också bikinin också att dyka upp lite varstans i filmer, TV-serier och berättelser som inte nödvändigtvis har någon direkt koppling till sol och bad. Raquel Welch, som gjort mer för bikinin än de flesta, kan även här sägas ha deltagit i brytandet av ny mark när hon i den fantasy-artade urtidsfilmen ”One miljon Years BC” agerade en grott kvinna som sprang runt i en – pälsbikini. Bikinins lediga kittlande av sinnena kom att i någon mån att ersätta de tidigare raffiga underklädernas roll, samtidigt som det är ett plagg som man kan bära publikt utan att alltför många protesterar.  

En svacka för Bikinin – och Återkomst

Den utveckling av avslappnad sexualitet som häftade vid bikinin såg ett tag också ut att bli dess död. Delvis under inflytande av den framväxande kvinnorörelsen och dess stridsrop av att kvinnor skall få bära hur mycket eller hur litet de vill, kom många strand-och solbadare att kasta sin topp och den som växte upp på 70- och 80-talet kunde kanske tro att både mer tillbakalutade kvinnor och män framgent skulle bära enbart en liten badbyxa, inte större än en kalsong (många gick hela vägen till helnaket - de åren var nudismens stora språng framåt). De många kvinnor som dåförtiden gick top-less och inte täckte brösten, och männen som bar vad som närmast liknade en tanga, verkade bära vittne om detta.

Lloret del Mar, Barcelona 1970 topless bathing

Men så har det inte blivit. 1990-talet såg inte bara en stark comeback för inte bara bikinin, utan som i fallet med återkomsten för avancerade underkläder, har bibehållandet av ett faktiskt plagg som avslöjar det mesta men döljer det viktigaste blivit en storindustri.

Halle Berry i ”Die Another day”

Trots att bikinin blivit ett plagg som bärs av allt fler, och av fler åldersgrupper, har dess roll som framhävare av ungdom och skönhet inte underminerats, snarare har man sett en utvidgning av dess förförelsepotential.

Framhävandet av ett visst sort publikt bikinibärande visar nämligen vilka som anses vara sköna och åtråvärda. Det här blev närmast övertydligt av att den förvisso mycket vackra Halle Berry upprepade Ursula Andress scen på pricken, och med en snarlik baddräkt, i den senare bondfilmen ”Die Another Day”. Se att kopplingen till sensualism inte stort har förändrats på 40 år. Däremot kan även en icke-vit kvinna nu bära bikinin för att axla rollen av ideal skönhet – något som skulle varit otänkbart för 60-talets mainstream.

Man kan se en viss parallel utveckling att även lite större badbyxor för män återkommit. Många, om inte de flesta, män bär nuförtiden shorts, inte sällan knälånga, på stranden.

Tangabikini i brasiliansk stil

Och bikininn har inte bara återvänt, utan är närmast allenarådande. Dess många variationer i färg, skärning och storlek kan signalera mänga olika saker, och den kan bäras för att dra blicken till sig eller helt enkelt för att det är bekvämt i värmen och för ett dopp i semestervatten. Många kvinnor, speciellt sådana som motionerar och bryr sig om att hålla sig i fysisk form, alternerar gärna mellan baddräkt och bikini.

Man kan undra – vad är grejen med just bikinin?

Beach volleyball bikiniOlikt sin manliga motsvarighet speedon är bikinin inte så effektivt som badplagg ur någon sportslig eller aktivitetsmässig synpunkt. Notera t.ex. att få, om några utövare av vattensporter som simning eller simhopp brukar bikini. Därtill är den för ledig, den håller inte ihop kroppen på det sätt som passar bäst för idrottsliga prestationer. (Ett noterbart undantag är dock Beach Volleyball, Notera dock att dessa funktionella bikinis delvis avviker från de små och icke sammnhållande modeller som numera är legio)

SWIMSUIT 2012 COVER Kate Upton BikiniGrejen med bikinin är att den är… liten. Den täcker verkligen bara de erogena kroppsdelarna och lämnar allt annat bart, vilket bidrar till att dra blicken till, inte från förstnämnda, samtidigt som betraktarens blick kan vandra upp och ner över vad som i övrigt är en naken kropp. Så bikinin är både ett plagg för sinnets och kroppens frihet och för ögats betraktelse.

Skyy Blue bikini adDet finns dock en mindre avspänd koppling till nakenhet hos bikinin. Det är ett tecken på våra tiders snedvridning av synen på kroppen och något som potentiellt skulle kunna vara positivt att det är det sista ledet ovan, tryckandet på betraktaren, som kommit i förgrunden och att det är de här associationerna som dominerar bikinins existens i mediernas och idéernas torg. Det är inte så märkligt i vår ytligt sexualiserade samtid, att man låter det mest hudnära av alla plagg, de moderna baddräkterna, dyka upp i tid och otid i olika medieframställningar. TV-serier, filmer, dataspel och reklam – allt svämmar över av små badkläder som avslöjar retuscherade och lockande kroppar. Det finns på ett sätt goda anledningar  Inget är så åtråvärt som den mänskliga kroppen, det är ett lätt sätt att skapa positiva associationer och dra blicken till vad det än är. Att hala fram vackra kvinnor för att sälja sprit eller flygresor är att bruka deras skönhet för ovidkommande skäl, dvs ren sexism. Det är trist att bikinin skall utnyttjas för det syftet.

Ryanair-Cabin crew calendar

Bikinin blir under de förutsättningarna den ultimata teasern för utbjudandet av bärarens anblick, vilket i ett konsumtions- och konkurrenssamhälle hela tiden också på individnivån slår över i en stressande strävan efter att visa upp kroppen mer som en vara än som manifestationen av ett subjekt. Idén att den egna kroppen är där för att visa upp för andra ställler förstås också till problem för majoriteten av de potentiella bärarna. Utsatta för kommersiellt påhejad kroppsneuros som speciellt kvinnor är, krävs det inte mycket för drabbas av utseendekomplex när insikten om sin måhända  mindre än optimalt yppiga och tjuskraftigt byggda kropp slår en. Det här lägger effektivt hämsko på den verkan som bärandet av bikinin som frihetsplagg kunde ha.

Tyra Banks bikiniomslag 1997 och 2007

Här blir bikinin ett vapen att förvända mäns huvuden och förvrida synen på hur man kan se ut. Även oerhört välskapta bikinibärare som t.ex. Tyra Banks i den annars banbrytande första framsidan för en afrikanskättad kvinna för tidningen Sports illustrateds baddräktsupplaga bär syn för sägen – hon kom tillbaka för en ny framsida 10 år senare, fortfarande (om inte mer) skön, men det där är inget som en normal, icke-retuscherad eller kroppsligt manipulerad kvinna någonsin kan leva upp till.

Burquinis

Man kan invända att hela det ovanstående resonemanget uppehåller sig i den västliga kultursfären och dess syn på kroppslighet, kommersialism och fritid. Så är det också. Andra samhällen har nämligen inte mycket att tillföra i denna diskussion, som inte redan harvats av Västerlandet tidigare i dess historia. Det är ur det perspektivet man bör betrakta sådant som t.ex den islamiska antibikinin, den s.k. burquinin, som det misogyna och reaktionära påfund det är. Ingen kulturrelativism i världen kan ändra det faktum att bevekelsegrunderna och skälen som framförs för detta heltäckande ”altervativ” till mer ledig badklädsel har över hundra år på nacken i en västlig kontext.

Här skall dock den gravallvarliga delen av saken inte vidare tröskas. Vad man nämligen kan slås av, när man betraktar malplacerat överexponerade kvinnor och numera även karlar i sina bikinis och speedos är att effekten också kan bli komisk. Om anakronismer, konstiga genrefigurer och några andra sådana knasiga avarter handlar nästa del om den malplacerade baddräkten.

***************************************************

Franziska_van_Almsick swimmer bathing suit←Se den tidigare ” Den Malplacerade baddräkten del 2 – Baddräkten som ble FÖR praktisk

———————————————————————

Bloggar och Hemsidor med bikinitema översvämmar nätet. Några som kom till nytta för detta inlägg var bl.a.

Den malplacerade baddräkten del2 – Baddräkten som blev FÖR praktisk


Några spridda tankar om badkläder och vad de säger och inte, som denna gång kretsar kring kvinnors utstyrsel på beachen, vilken också mer påtagligt än männen har en tendens att ströva ut på andra arenor, både i yttevärlden och i tankens…

Förra inlägget på temat badutstyrsel tog avstamp i det manliga badmodet, som följdes tillbaka till början av 1900-talet. Följer man den kvinnliga baddräktens historia från samma tid ser man många överenstämmelser, men också en del skillnader.

Från ”badklänning” till tight body

Bathing-Suit Baddräkt Women-in-bathing-suits-on-Collaroy-Beach-1908-photographed-by-Colin-Caird-credit-Library-of-New-South-Wales-via-Flickr-CommonsI början av seklet (ca. 1900) bar kvinnor liksom män baddräkter som täckte hela bålet och delar av armarna och benen. Skillnaden låg inte så mycket i vad som täcktes utan i hur – kvinnornas kläder var något mer löst sittande, en återspegling av att man utgick från klänningar.

Den första utvecklingen av den kvinnliga baddräkten kom således att bli att den gradvis blev mer åtsittande. Från  att vara en slags allt kortare ”badklänningar” kom kvinnors badkläder att dras allt närmare bålen under 1900-talets första decennier.

Baddräkter 1939-SWIMSUITSPrecis som i fallet med mäns baddräkt kom den kvinnliga baddräkten således att utvecklas för att tillåta större rörlighet och tynga ner bäraren mindre. Precis som i fallet med mäns var skälen främst funktionella – kvinnor vill inte hindras mer när de badar än män. Baddräkterna blev förutom kortare också mer åtsittande, och gradvis skalades detaljer som hindrade och tyngde bäraren ner eller försvann helt – ärmarna var det första som rök, redan före 1920, och därefter kom kjollängden att reduceras.

1930s_swimsuit ad baddräkter annonsLiksom i mäns fall fanns också en påverkan från den ökade betydelsen och spridningen av idrottande. Kvinnor och elitidrott var dock ett mycket mer omaka par i början av 1900-talet, och för kvinnor stod fokus stod mer på idrott som rekreation eller motion – inte som prestationer.

Det fanns då som senare en viss spännvidd i hur praktiska och/eller minimalistiska baddräkterna  kunde vara, som framgår av tidens annonser, från väldigt åtsmitande till vidare. En inverkan från kvinnliga underkläder finns där hos vissa modeller, som ser klart kroppsformande ut – då som nu är baddräkten också ett instrument för att slå fast eller framhäva en önskad eller ideal kroppsform.

Womens bathing suits ad 1930s baddräkter

Åren runt 1930 kan man se att att mäns och kvinnors baddräkter, i alla fall de mest orienterade för idrottsligt bruk, liknade varandra väldigt mycket. Nya material och en syn på vad som var OK att visa överlappade mycket nära under en kort period.

Flera faktorer kom dock att bidra till att denna likhet i utstyrsel för båda könen inte kom att vara.

1930s_swimwear_womensTill att börja med  hade det blotta faktum att kvinnor drog på sig speciella och små kläder, genom vilka man tydligt kunde utskilja deras kropps konturer och sporta, röra på sig och allmänt leva ut sin kroppslighet, en helt annan sprängkraft i kulturen(därtill har inte så mycket förändrats som vi tror). Aspekter som sexualitet och sensualism får således ett starkare tryck på det som kvinnor har på sig.

Semolds 1940 bathsuit & bikini_1Till det kom att den kvinnliga frigörelse som tog sina första riktiga steg i början av 1900-talet fick ett konkret uttryck just ifråga om badkläder. Dessa var de mest avslöjande kläderna som bars publikt, och ställde alltså frågor om kontroll över och uppvisande av den egna kroppen, i fokus.

Samtidigt kom utvecklingen av kommers och medier att skapa nya kulturella förutsättnngar för vad baddräkten vad för något – modé, uppvisandet av kroppen, betydelsen av masskomunikation i form av filmer, TV och kommersiell annonsering gjorde att baddräkten, och speciellt de baddräkter som satt på kvinnor, fick andra betydelser än vad som påverkades av den direkta badhandlingen.

Den kvinnliga baddräkten kom, bl.a.  som en följd av dessa faktorer, att utvecklas längst två spår åren runt och följande andra världskriget. Esther Williams bathing suit baddräkt 1945 & bikini 1942

Esther Williams ovan visar på denna skärningspunkt på 1940-talet. Såsom den viktigaste av av tidens skönhetsikoner på gränsen mellan ett sportsligt sunt (hon var en framstående simmerska)  men också kurvigt och tydligt kvinnligt (här i motsättning till muskulöst manligt eller flickigt smalt) estetiskt ideal, illustrerar hon de två vägarna som baddräkten kom att ta: den hela kontra den tudelade baddräkten.

Den Hela baddräkten

womens bathing suits 1948_1Jämfört med män har den hela kvinnliga baddräkten en viktigare funktion som slimmande och sammanhållande plagg. Den kvinnliga anatomin, med dess runda former som så att säga, sticker ut, aktualiserar behovet av ett plagg som trycker ihop och minskar vattenmotståndet. Det här ger starkare skäl för kvinnor att hålla fast vid den mer kompletta baddräkten.

1950s-swimwear bathing suitsDetta är också skälen som ledde till vad vi idag skulle kalla den klassiska hela baddräkten. Det var ett helt och sammanhållet kroppstäckande men vid ingången till efterkrigstiden kort och tämligen tight plagg. även om någon form av fritt hängande kjoldel med, en återspegling av den tidigare ”badklänningen” länge hängde med. Den var kanska kroppsnära, men ändå ofta ganska veckad i tyget och inte nödvändigtvis åtsmitande.

1950 bathing suit baddräkt_1Men oavsett det, lämnade den ben och armar i stort sett helt fria, liksom också en stor del av ryggen, och kunde ha djupare eller kortare urringning. På 1940-och 1950-talet gick även de mindre dräkterna  ner över höfterna ända till lårens början. 

Den hela baddräkten utvecklades både längs funktionella men också estetiska linjer. Den fortsatte att bli tajtare, mer strömlinjeformad med mindre veck och avsaknad av sömmar. Materialen blev mer avancerade och passformen mer anatomiskt följsam. Detta borgade för ökad simvänlighet men bringade den också närmare kropssformen. Där den förut var rak över höften kom de alltmer att följa  höftbenets linje uppåt och lämna benen friare. Marilyn Monroe 1950s bathing suit white baddräkt_1

Farrah Fawcett 1970s bathing suit_1Som framgår av fallet med Esther Williams grep underhållnings -och mediaindustrin tidigt in i utvecklingen av och populariseringen av hur baddräkter bars och hur de kunde accepteras se ut. Vem som drog på sig baddräkt sade också något om skönhetsideal och tidsanda. När väl baddräkten blivit kroppsnära kunde den användas för att slå fast och vidmakthålla en viss idealiserad eller åtråvärd kroppsform, som synes av t.ex. välkända baddräktsbärare som skönhetsikonen Marilyn Monroe åren runt 1960 och den senare populära 70-tals TV-stjärnan Farrah Fawcett, vars baddräktsbärande uppskattades och kom att bli stilbildande.

Baddräkter är förstås såsom ett produkt också utsatta för kommersiella modenycker, ofta med tonvikt på plaggets estetiska funktion, oaktat plaggets funktionella syfte. Således har under årtiondena baddräkter med  olika skärningar och diverse detaljer tagits fram, och det fanns alltid ett otal varianter att välja mellan, från superslimmade och avskalade till mer extravagant skurna och försedda med diverse kittlande eller intressanta inslag, eller i material som till exempel 1970-talets stickade baddräkt till vänster.  

womans swimmer swimsuit baddräkt_1Den hela baddräkten har dock aldrig helt tappat kontakten med sitt ursprung, och dess funktionalitet har ständigt återkommit som ett central del i dess utformning. Den dominerar således fortfarande bland kvinnor som tar sitt simmande på allvar eller har professionella eller praktiska skäl att föredra ett mer funktionellt plagg, antingen de är livräddare, dykare, seriösa motionärer eller elitidrottare.

Franziska_van_Almsick swimmer bathing suit

En toppmodern baddräkt håller effektivt ihop kroppen samtidigt som den knappt väger någonting. Den hejdar inte benens rörlighet alls, och knappt heller överkroppens, då dess stödjepunkter reducerats och flyttats allt längre ner kring ett central område kring bålens mitt, med ett par tvärlöpande remmar som håller den nära ryggen..

En intressant utveckling av den hela baddräkten rör de dräkter som används för den extremaste formen av idrottsliga prestationer – dvs tävlingssimning.

Modern High tech swimsuit tävlingsdräkt shark skin Caitlin GrafUtvecklandet av nya material ledde under 1990-talet till framtagningen av sk ”hajdräkter”, som håller ihop kroppen maximalt och minskar vattenmotståndet till ett minimum, Som i en intressant pendang till 1930-talets ”unisex”-baddräkter är sådana här baddräkter, avsedda för att skala bort hundradelarna i tävlan med världseliten, närmast likadana ut för både män och kvinnor. De där dräkterna blev lustigt nog för bra, och restriktioner i hur högteknologiskt materialet i dräkterna fick vara infördes, och de mer heltäckande förbjöds efter ett beslut av internationella simförbundet 2010.

Swimsuit-by-adidas-PerformancePå ett sätt är denna starka fokus på funktionalitet en orsak till att den hela baddräkten trots sin praktiska överlägsenhet tappat i popularitet. Den som drar på sig en modern baddräkt undeordnar sig i någon mening ett visst syfte som inte bara handlar om vad som direkt faller i ögonen, den har fortfarande en relation till rörelse, kroppslig aktivitet och kompetens. Men som historien om varför man bär vissa kläder ofta visat, är det tyvärr inte vad som vore mest praktiskt som vinner. Man kan finna  skäl att klä sig som talar till andra behov, som behovet av att markera en viss attityd, eller att helt enkelt visa upp sig.

Den andra grenen av den kvinnliga baddräkten, nämligen bikinin, visar väl på denna tudelning, och om dess utveckling kommer nästa del av ”Den Malplacerade Baddräkten” att handla.

************************************

Mankini-borat-neon green swimsuitUrsula Andress bikini james bond - dr no←Se föregående ”Den Malplacerade baddräkten del1 – Att dölja eller dra blicken till bananen

Se nästa del ”Den Malplacerade Baddräkten del 3 – Bikinin som kom, åkta av – och sedan på igen”→

———————————————————

Det finns många bloggar och sidor på temat baddräktens utveckling. Ett axplock av de som kommit till nytta för detta inlägg är:

Den malplacerade baddräkten del1- Att dölja eller dra blicken till bananen


En sommarbagatell och betraktelse över… badkläder på vift, och den moderna baddräktens sensualism och funktion i dragkamp.

I dessa sommarens slöaste dagar i vad som artat sig till att bli en härlig svensk sommar rent vädermässigt fick undertecknad, som inte har semester, möjlighet att komma i närheten av badstrand. Det kanske var ovanan, men snart nog började tankarna vandra. Man kollar runt, läser tidning, ser på barn skoja till det, får badbollar i huvudet…

Ett meningsutbyte strax innan om folk som springer runt med badkläder på stan  började snurra några extra varv. Och det slog mig att att en del av playans attiraljer ibland gör konstiga utflykter, inte bara därute i den fysiska verkligheten utan även  i det visuellas och tänktas värld, på film, tv och andra medier. Mens bathsuit early 1900sHistorienörd som man är, började man i efterhand att spåna lite runt främst bakgrunden till att badkläderna ser ut som idag, och hur de spritt sig runt terrängen.

Poängen med bad-kläder är att de är dels anpassade för badande och aktiviteter i vattnet, och att de är just kläder, med en av dessas huvudfunktioner, att skyla bäraren och dölja kroppsdelar som kunde väcka anstöt. I de flesta kulturer är det främst (men inte enbart) genitalierna som är en känslig och erogen zon och måste skylas.

Arne-Borg-Swim-World-Record-holder-in-the-1920sMän får det därmed något lättare förstås. I början av 1900-talet bar män ännu helkroppstäckande plagg. Det var efter 1930-talet, under inflytande från inte minst den allt större elitidrottens krav, som det där började utmanas. Som synes nedan bar den svenske OS-medaljören Arne Borg ännu en kroppstäckande dräkt på 20-talet. Men behovet av att att minska mängden tyg, med tanke på att den tidens material som betänkligt tyngde ner bäraren och drog ner hastigheten, fanns hela tiden där.

johnny-weissmuller-1920s-everettSimmaren Johnny Weismüller, senare känd för sina många Tarzan-filmer,  ansågs följdriktigt vara tidigt ute med det nya, när han i slutet på 1930-talet markerade att utstyrseln bestod av en fånigt liten överdel skild från en byxa -för säkerhets skull försedd med spänne för att främhäva dess ”byxighet”. Denna övergångslösning bidrog till att man började släppa på tabut för män att visa sin bröstkorg .

Johnny Weissmuller + George O'BrienEftersom idrott blivit en publik angelägenhet kom det snart att leda till att allt fler kastade den närmast symboliska överdelen och snart kunde män synas med enbart mer eller mindre långa badbyxor vid poolkanten. I början bibehöll man kopplingen till just byxor – man ville inte antyda att karlarna liksom badade i underkläderna.

I västlig kultur har, oavsett ett generellt krav på att folk skall täcka sig, mäns bål och bröstkorgar inte ansetts lika laddade som kvinnors.  Det här underlättade för den manliga badutstyrseln , badbyxan, att gradvis reduceras till en allt mindre sak, till slut inte större än en kalling.

Catalinas-mens-swimsuit-selection-1950

70s Speedo swim briefs badbyxaDetta är inte att säga att inte även mäns baddräkter kan väcka kontrovers. Som synes omgavs redan övergången till badbyxor av ett visst krumbuktande. Speedon, den lilla och tajta manliga baddräkten (efter ett Australiensiskt varumärke för badkläder från 1941) , såg så sent som på 70 talet ut att bli den allmänna normen, speciellt i Europa. Därefter kan dock en viss backlash mot badbyxornas allt mer föminskade storlek anas.

Numera får tajta speedos mångens ögonbryn att höjas. Slanguttryck som banana hammock visar på det oroande i att män låter saker… hänga, så att det syns. Kanske inte så mycket i Europa, men i USA är speedon bärare av en laddning som i förstone kan tyckas… märklig.

speedo incident

Speedo patrick_kafkaDet här visar att även ifråga om män finns det underförstådda gränser. Det är OK att antyda sexualitet, att leka med bad-klädnadens skylande funktion så att det som skall döljas istället blir iögonfallande – om man är snygg. Notera att modellen här inte bara kan visa upp sitt paket, endast nödtorftigt dold av den tajta lilla badbyxan, utan anses kunna locka till köp av densamma.

 Det finns således en distinktion här som inte bara handlar om sexualitet, utan om estetik på samhällsnivån, om normer för det acceptabla som kretsar kring om man har en publikt godtagbar kropp. 

Schwarzenegget & Phelps – två skilda men godkände småbaddräkts-bärare

Guys speedo thong bodybuilder steroidsRamarna för den här godkända maskulina estetiken berör också vad som är ett eftersträvansvärt eller åtminstone godkänt manligt syfte att bära smått. En simmare kan bakom det av omgivningen legitimerade syftet att slå ständigt nya rekord ha vad som knappt är mer är ett plåster i skrevet.

Speedo zipper dragkedja baddräkt manDet är ironiskt på sitt sätt, men just bodybuildare, vilka i mångas ögon förkroppsligar den övermaskulina kroppen kan, som synes, i skydd av sina överdimensionerade muskler trippa runt och kråma sig suggestivt i sin tanga , Manliga modeller kan på ett liknande sätt kliva långt ut och exponera sina vaxade och estetiskt manipulerade kroppshyddor i minimal utstyrsel, i tjänst hos den modeindustri som förstås vill kommersialisera även de minsta plagg.

Men det finns alltid en punkt där en alltför liten, eller kanske alltför suggestiv baddräkt anses, i avsaknad av en kropp som kan ”bära” en sådan provokation, passera en gräns för vad en man skall visa.

För många män, även de mest maskulina,  är det där en farlig terräng,

St Marteen Asymmetrical Sciccor-cut mens brief speedo banana hammock

En man som visar för mycket på ett avvikande eller iögonfallande sätt i relation till tidens kultur, väcker nämligen frågan om en man framför sin kropp på ”fel” premisser, som om hans egenskap av levande kroppsligt, och således sexuellt, objekt ställdes i förgrunden – dvs som om han vore en kvinna.

Eller, hemska tanke, homosexuell (vilket inom den manliga normbildningen är närmast samma sak).

speedo ugly guy gold crossDet finns naturligtvis män som jobbar sig runt eller rent av struntar i det där. Den som kanske inte upplever sig konkurrera på ett manligt sexuellt slagfält, eller som kanske har andra styrkepositioner i form av pengar eller makt, eller en trotsig attityd.

Den extravagante herren med guldkorset illustrerar ett  sådan överskridande.

Mankini-borat-neon green swimsuit

Han bär uppenbarligen sin tanga med upphöjt förakt för omgivingens reaktion – hela hans apparition skvallrar om ett forcerat I don’t give a shit.  Det lär inte bekomma honom att hans foto nu snurrar på internet som ett bevis på hur man inte skall ta sig ut. 

Ett annat, motsatt exempel skulle vara män som medvetet utmanar normerna för hur män bör betraktas – gay eller inte.

borat-neon-green-swimsuit mankiniEn som på det sättet har lagt de här gränsdragningarna i dagen och också utvunnit en delvis ögonöppnande effekt är komikern Sasha Baron Cohen  – hans mankini, framförd  i filmen ”Borat”, kommer att gå till historien som något komiskt smaklöst – trots att den har mer tyg i sig än mången baddräkt, och framför allt mer än många kvinnors små tangor.

Hur sistnämnda kommit att se ut som de gör och på vilka premisser de bärs får utgöra stoffet för nästa del i ”Den Malplacerade Baddräkten” 

************************************

Franziska_van_Almsick swimmer bathing suitSe nästa inlägg ”Den Malplacerade Baddräkten del2 – Baddräkten som blev FÖR praktisk”→ 

Andra inlägg med sikte på specifika klädes- och modedetaljer:

Om Underklädesreklamen: Julen närmar sig, med Snö, första advent och…underkläder?

Om Höga Stövlar: Återkomster: långa boots del 1, Återkomster – Långa boots del 2 och Återkomster – Långa Boots, del 3

Om Spetsiga Skor Återkomster: tokspetsiga skor

Samlade med andra inlägg om kläder generellt i Modernt Mode / Modern Fashion

————————————————————-

Det finns många bloggar och sidor på temat baddräktens utveckling. Några som användes under tillkomsten av inlägget ovan:

En Prinsessa för en prinsessa – om teckning och färgläggning i Disneystil


Om en liten teckning och målning för Alma, Prinsessan i undertecknads liv.

Alma, omtalad på denna blogg, är lyckligen förlorad i prinsessåldern sedan ett par år, ett intresse där hennes morbror gärna hakar på. En dag efter dagis och filmtittning visar hon stolt sitt fina set med massor av pyttesmå, frimärksstora klistermärken med Prinsessorna från Disneyfilmer. Följande dialog utspelades…

”…Kan inte du rita en prinsessa?”

”Öh, så klart, min Söta. Men det finns så många?”

”Välj du! Vilken tycker du är den finaste prinsessan?”

”Hm… jag gillar Mulan väldigt mycket, för hon är väldigt tuff, och lite rolig – men hon är inte här… Fast Jasmin är ju också väldigt fin…”

”Vääälj!”

”OK då säger jag Jasmin”

”Då får du den av mig” Och så satte hon det lilla klistermärket på mig.

”Tack, vad snällt! Men vet du, på mig kommer den att ramla av… Jag vet - eftersom jag ska rita den åt dig, sätt den på papperet här.”

Aladdin 1992 Movie Poster Jafar princess JasmineOch hon satte den på hörnet av ett papper,

En Not: Prinsessan Jasmin är den självständiga prinsessan i Aladdin, en av de bättre Disneyfilmerna, som själv vill välja vem hon skall gifta sig med, och som hjälper till att rädda sultanatet från den hemske vesiren Jafar. Hon hade redan varit motiv för en av mina första studier av att rita med klara linjer för att kunna få till teckningar i Disneystil. 

Jasmin princess Jasmine tuschteckningI det följande så ritade och pysslade vi med prinsesstemat. Med crayon-kritor och en vanlig blyertspenna gjorde jag en snabb skiss utifrån det lilla klistermärket, så hon såg att den var på gång. Efter att ha försäkrat henne om att jag ville göra den fin för henne och måla den ordentligt, tog jag med mig skissen, i det skick som syns nedan

Prinsessan Jasmin stamp & sketch frimärke och skiss publ

Den där grova kladdskissen kom sedermera att scannas in, och så, började jag förvandla den till en vettig målad teckning i en stil som Alma skulle känna igen som liknande en Disney-teckning. Vid det här laget är ryggmärksreflexen att måla bilden i flera lager, där man suddar mellan lager av mörkare och ljusare färg för att skapa övergångar. I mitten, och utgångspunkten, är grundfärgerna för bilden.

Den ytterligare utmaningen, självpålagd, var att inte snegla mot andra, större och tydligare bilder på prinsessan. Jag ville att teckningen skulle växa ur ”frimärket” och inget annat. Det extremt lilla och färgmässigt ”färgpricks-baserade” klistermärket gav mer av en antydan än någon direkt hjälp för färgerna – man kan inte använda samma nyanser för en så liten som för en större bild. Hur de valda grundfärgerna såg ut med skissen lagd ovanpå framgår av nedan.

Prinsessan Jasmin original + sketch skiss publ

Det kan vara värt att påpeka att nästan alla skiftningar, nyanser och distinktioner som lyfter en sådan bild från en platt färglagd serieteckning sker genom de mer eller mindre mjuka övergångarna inom ramen för en färgpalett, som om än begränsad, skapar intrycket av skuggor och volym. De färgskiftningarna lade jag på ett eget lager ovanpå grundfärgerna. Som synes är skuggningslagret tillräckligt omfattande för att bilda en klart urskiljbar bild av prinsessan i sig. Den blev faktiskt överraskande snygg helt ensamstående.Prinsessan Jasmin nyanser färg color gradients publ

Det torde vid det här laget inte förvåna någon att den gryende målningen/teckningen av Jasmin blev offer för ett av mina återkommande datorhaverier. Det hela komplicerades av att jag sparade den pågående målningen i Photoshop-format som inte kom att stödas av den nya dator som jag senare fortsatte göra färgläggningen i. Som en följd av strulet att delvis göra om en del av det redan uppnådda, och förstås mycket annat tidskrävande i livet runt omkring, kom därför den arabiska prinsessan att ligga ett bra tag.

kvidevitt!

kvidevitt!

Men till slut kom turen åter till henne. Med GIMP och en extremt primitiv teknik kunde arbetet så småningom gå vidare, jag lade lagren till rätta igen och efter mycket gnetande med suddverktyget blev bilden så småningom tillräckligt OK för att skisslagret skulle kunna lyftas bort och färglagren stå för sig själva. Den färdiga varianten som skall föreläggas Alma syns ovan. Jag noterar inte utan självironi att en viss glidning som nästan alltid sker med mina bilder av flickor eller kvinnor. Det är mina preferenser ifråga om kroppslig kompetens, så grundlagda att de oombedda dyker upp överallt, som gör sig påminda även här så att min prinsessa ser något mer vältränad ut över axlarna och hennes hållning är rakare än i det lilla klistermärket.

Jag är dock på det hela taget nöjd – man kan konstatera att vissa, stapplande men ändå framsteg, har skett sedan man först började försöka sig på att darrhänt rita bilder i Disneystil, och jag hoppas att Alma skall gilla den.

World War Z – Zombievärldskriget kommer


World War Z
1 timme 56 minuter
Regi Max Forster
Med bl.a. Brad Pitt, Mireille Enos, Daniella Kertesz

Den zombieattack som setts fram emot är äntligen här, med passande namn: Zombie-världskriget,

Som påtalades i en är det tänkt ulitmata i Zombie-apokalyptik som nu står för dörren, med jorden överflyglad av horder av zombies på varenda kontinent. Det är i och för sig inget nytt – på senare tid har i de flesta zombiefantasier från Stephen Kings ”Signal” ( tidigare recenserad här) via ”28 dagar efter”, ”I am Legend” eller TVs ”The Living Dead” det låtits förstå att de tomt stirrande köttätarzombierna gått hårt åt hela mänskligheten även bortanför den närmaste handlingen i berättelsen. Men detta har alltid varit randanmärkningar. I ”World War Z”, baserad på Max Brooks bok med samma namn står det faktum att hela mänskligheten står på utrotningens rand i förgrunden.

Brad Pitt gör den motvillige hjälten, FNs krigsbrottsutredare som sadlat om till familjefader. Likt alla andra fastnad med hustru och döttrar mitt i paniken på USAs östkust återvänder han till sitt jobb, och från FNs flyktingflotta tar han sig globetrottande till SydKorea, därefter Jerusalem och lutligen det lantliga Wales i jakt efter en ledtråd till vad det är man har att göra med.

Det är svårt att tänka sig en mer o-zombielik hjälte än Brad Pitt, men denne har tack och lov mognat som skådis sedan sin tid som bihang till sina magrutor. I ”World War Z” gör han sin ytterst mänsklige hjälte väl, mankänner med honom och hans närvaro håller ihop filmen.

Det behövs, för tyvärr är ”World War Z” osammanhängande bitvis, och knakar i fogarna rent berättarmässigt. Övergången från den första paniken och förvirringen, via sökandet efter ett motmedel och speciellt den avslutande tredje delen (som vilket undertecknad senare fått veta är helt omgjord efter att filmen egentligen ansågs färdig) anslår en ton som skiljer den från övriga filmen – och inte på ett speciellt bra sätt. Där filmen dittills haft en viss rytm mellan att skildra ett på-marken-perspektiv och ett mer övergripande sådant med mäktiga masscener, blir slutet mer av en katt-och-råtta lek i mörka korridorer av den där sorten som slasher-filmer kryllar av.

Dude – borsta tänderna

Zombierna är såpass välkända för alla att de knappast skrämmer någon i sig. Zombierna i ”World War Z” är av den mer biologistiska formen, dvs de bär på och utlöses av en sorts smitta, vilket för en film med vitt perspektiv som det här tar in element av Pandemifilm (se begreppet i t.ex recensionen av filmen ”Contagion”). Hjältens uppdrag är sålunda att försöka finna ursprungspunkten, samt en bot eller motmedel till den farsot vars slutprodukt är de bitande, dräglande zombierna. Att zombierna har ett föregivet naturligt ursprung reducerar i en mening deras mystiska väsen och gör dem kanske lite mindre främmande.

Filmen kompenserar dock detta genom att krama en hel del skrämsel ur just hur snabbt paniken utbryter i folkmassor -det är massans skräck som är det farligaste, den blinda paniken som förvandlar den tuggande, för all del farliga enskilda zombien till en skräckinjagande våg av tänder och fasa. Fast kanske lite väl vågig. ”World War Z” har s.k. snabba zombies, dvs zombies vars rörelseförmåga är obehindrad, och de är svårdödade men inte alls omöjliga att eliminera – en och en. I det här hänseendet bär dock specialeffekterna iväg med filmen när zombierna bokstavligen blir som en våg – då går det alldeles för snabbt, det räcker liksom inte att det är 100 000 zombies som kommer, de måste plötsligt röra sig snabbare än ett framrusande tåg. Det är helt onödigt.

Boken ”World War Z” är skriven som en slags serie rapporter, och skulle altid bli väldigt annorlunda på film – men även med det förbehållet måste man säga att filmen tappar extremt lite ur bokens olika beskrivna episoder och helt och hållet ändrar på en hel del – ibland till det bättre.

En bra sak är t.ex att man kastar den mesta nationella essentialism som präglar boken, där olika länders sätt att handskas med katastrofen används som ett tunt förklätt schablonmässigt utdömande av andra samhällen än den amerikanska. Här är katastrofen allmän och den enda som klarar av att knappt koordinerar de rester som är kvar är just det förkättrade FN. Avfärdandet av vapenmakt som ett verksamt sätt att bekämpa ett dyligt hot är också sympatiskt.

En av filmens bästa scener är när Israel, som trott sig säkert (och är det i boken) efter att ha uppgraderat den verkliga, existerande muren för att hålla palestinierna fångna i västbanken till en anti-zombie-barriär och som självgott jäser bakom sitt förmodade värn, överflyglas av Zombierna som krälar över medan de där inne gratulerar sig själva… Man kan undra om det inte finns en lätt syftning på verklighetens Israeliska mur där, men tyvärr är den inte helt klockren. Undertecknad och sällskap lämnade scenen med idén att sådana väggar inte erbjuder det de lovar – säkerhet, men det verkar som om vissa trott att filmen vill säga att problemet med väggen är att den inte är tight nog - även i verkligheten. Det är i alla fall snyggt och rätt omskakande gjort.

”World War Z” avslutar tyvärr med en antiklimax, ett slags ”öppet” slut som alltför tydligt skvallrar om att man hoppas på en uppföljare – måhända blir det mindre av en besvikelse om man betänker att det tidigt var tänkt att bli flera filmer (se http://en.wikipedia.org/wiki/World_War_Z_(film)#Sequels), men som del av en enskild film är den en besvikelse.

”World War Z”  är inte en film förstås, för den som tycker hela grejen med zombies bara är fånig eller för de som helt står främmande för fantastiska scenarios och genrer. För den som har åtminstone en gnutta fantasimuskler utgör den ett vettigt försök att ta ett slags helhetsgrepp på den mytiska zombietropen, och som sådan har den vissa poänger och goda ansatser – även om flera av dessa inte realiseras på bästa sätt. Berättarmässigt är den rapp, man tröttnar inte under de nästan 2 timmarna, och rent filmiskt har den ett antal minnesvärda scener. Trots dess brister får den således Godkänt.

Indomitus Betyg

Medelbetyg för gott försök

Medelbetyg för gott försök

Se fler filmrecensioner under kategorin Filmrecensioner /Movie Reviews /Critique

****************************************************

En liten kul detalj kittlingen med den totala katastrofen, berört här tidigare som katastrofporr (se inlägget ”Domedagen? Johannes uppenbarelse är en patetisk picknic…”), får ett utlopp med sådana här filmer – se t.ex att det finns variationer på temat med förstörda zombiefyllda städer för posters och bilder som just har inget med själva filmens handling att göra http://www.radiotimes.com/news/2013-05-31/see-your-capital-city-destroyed-by-zombies-in-posters-for-brad-pitts-world-war-z.

Se London och Moskva ovan, nedan stormar zombierna Barcelona, Mexico City, New York, Berlin, Paris, Rom, Sydney och Rio de Janeiro

————————————————————————————-

Ett hus, en Mile högt ? Och några mindre men imponerande försök…


Lite arkitekturnyheter som inspirerar till höga visioner för framtidens skyskrapor.

top skyscrapers of the world 2013 högsta skyskrapor

kone-ultrarope-new-technology-could-double-height-skyscrapersEn artikel i alltid läsvärda The Economist låter meddela att en av de stora hindren för byggandet av riktigt groteskt höga hus verkar ha fått en lösning, och det från osannolikt håll. Det finska hissföretaget Kone har utvecklat en ny hisskabel (KONE ”Ultrarope”) med tillhörande anordning, som består av kolfiber inbäddad i en form av epoxymaterial, som är bråkdelen så tung men mycket hållbarare än de stålkablar som idag används för hissar.

De som är intresserade av höga hus vet att det här med hissen är en svårare nöt att knäcka än vad man först tror. Problemet sitter främst i att när en stålkabel förlängs blir den så pass tung - om den skall vara säker - att en allt större del av dess tensila styrka och också energiåtgången i hissen går åt till att lyfta kabeln, inte hisskorgen. En 400 meters stålkabel för hissar, t.ex. väger mer än 18 ton. Det här gör att kabelns egen tyngd till slut kommer allt närmare den punkt där man helt enkelt inte kan göra den längre – den kommer att gå av under tyngden från den egna massan.

The Economist the other mile-high club lifts anda skyskcrapers june 15th 2013Den lätta men starka kolfiberkabeln har inte det här problemet – själva kabeln väger bara strax över en tiondel av motsvarande stålkabel. Även räknande med de delar av hisskonstruktionen som trumman, liftanordning, bromsar med mera som inte kan ersättas med ultralätt material kommer en lång (exemplet är 400 meter) hissanordning att väga någonstans under 40% av nuvarande vikt – och mycket mindre än så kommer att utgöras av själva kabelns vikt.

diagram tallest skyline megatall supertall

kone-elevator-constructionDen senaste tidens uppsjö av riktigt ultrahöga hus, flera av vilka nämns i artikeln (se den jämförande uppställningen ovan) har löst det här genom att anlägga hissarna i ett slags trappsystem med nivåer med stora foajeer då man får kliva av och byta hiss för att komma längre upp. Med den nya kolfiberkabeln kommer hissarna inte bara att kunna löpa hela vägen, de kommer att kunna resa sig högre än några hissar gör idag. Troligen kommer man att behålla ett visst trappelement – om inte annat så för att det har funktionella skäl (moderna skyskrapor är nästan alltid funktionsuppdelade, med en del för lokaler, en för kontor och en annan sektion för bostäder – och det är rimligt att ha dem samlade på olika nivåer) – men förutom att dessa icke-fullängdshissar kommer att bli energisnålare kommer varje sektion att kunna göras större och man kommer att kunna komplettera dem med hissar som löper längs med hela sträckan, en avgörande fördel för evakuerings- och serviceändamål. Det här rör för övrigt inte bara superhöga strukturer – det finns minst 3000 byggnader runtom i världen, inklusive vår egen skatteskrapa, turning torso, kaknästorn med flera, som kommer att kunna dra fördel av lättare och energisnålare kablar.

kingdom-tower-jeddah1I Saudiarabien har man nyligen påbörjat förarbeten för den största skyskrapan hittills: Kingdom Tower i Jedda, som skall bli en kilometer högt. Frågan är om den nya hisstekniken kommer att vara tillräckligt utprovad för att bli aktuell för det bygget: att döma av en pressrelease . Om så, kommer Kone i vårt finska grannland att kunna påräkna sig många beställningar, och vi se höghusen stiga allt högre, nu när detta hinder för deras uppstagande mot skyn slutligen överkommits.

Så – ta en sista titt på det som idag räknas som höghusens titaner. Snart får de sig sig omsprungna av hus som kanske är 2-3 gånger så höga. Med början i världens högsta byggnad till dags dato – Burj Khalifa i Dubai, 828 m högt, blir kanske det sista superhöghuset med traditionella hissar.

Burj Khalifa Dubai illuminated at night 828 m height worlds tallest building skyscraper skyskrapa

Den asiatiska giganten Taipei 101 Tower med sina 508 m lär snart få konkurrens i sin region – dess karaktäristiska design kan dock inget ta ifrån den.Taipei 101 night view

Det nyligen färdigställda Abraj al-Bayt, också känd som Mecca Royal Clock Tower på 601 m,  en del av renoveringen av den heliga staden Mecca som omtalats tidigt i denna bloggs existens (se inlägg här), får kanske nya grannar som överskuggar den. Allt är möjligt om oljepengarna fortsätter att rulla in till skrytbyggena vid Arabiska Gulfen.

mecka an-artist-render-of-emaar-residences-at-abraj-al-bait
I väst har byggandet av riktigt extremhöga hus inte alls samma attraktion som hos de mer nyrika staterna i t.ex. mellanöstern. Ett undantag från detta är dock strax avslutade Freedom Tower  på 541 m inklusive sin toppspira, uppförd på platsen för World Trade Centers två torn, vilka som bekant förstördes i terroattentatet 11/9 2001… Kommer den att fortsätta hålla topplaceringen i väst, eller kommer de nya hissarna att möjliggöra mastigare hus även hos oss?

Freedom Tower 541 m view city view

—————————————————

se andra artiklar på temat arkitektur och höga hus under tråden Arkitektur, t.ex.

För övrigt anser jag att alla hus över 50 m bör förstöras

Höga hus vid Klara, och det vanliga gnället

Studenttornet – Tankar kring ett möjligt hus Syskon

Ny arkitektur kan också bli Fel

——————————————————————–

Fler källor till nyheten om KONEs nya hisskabel:

Lite info om de högsta byggnaderna till dags dato ovan:

The Borgias – En renässanssåpa


En TV-serie som lockar med ond bråd död, dolkstötar i ryggen och snygga historiska kostymer och miljöer.

Lite i skuggan av de för oss mer kända historiska TV-serierna ”Rome”, ”Spartacus” och inte minst ”Tudors” kom en annan TV-serie häromåret som lockade med en del sex, en del familje-och romantiska förvecklingar, en del ond bråd död, några sprinklar storpolitik och religion, allt satt i ett rikt historiskt kostymerat sceneri i det sena 1400-talets Italien: ”The Borgias”.

the borgias season 1 tv series poster 02-1-_FULL

”The Borgias” skapades av manusförfattaren Neil Jordan, berömd för bl.a. ”The Crying Game”.  Han valde att låta handlingen i TV.serien  kretsa kring den berömda familjen Borgia, vars huvudman Rodrigo Borgia 1492 blev påve med tronnamnet Alexander VI. Alexander VI och begreppet Borgia är nu en gång berömt för de med intresse i historia, som ett slags varumärke för dekadens och otyglad korruption i en mycket stormig tid för Italien och Europa generellt – just ingången mellan vad som brukar betecknas som ”medeltiden” och renässansen, avstampet för det moderna Europa.

THE BORGIAS

De politiska förvecklingarna innehar en viktig plats, men än mer står personerna, och deras inbördes relationer i fokus – speciellt förhållanden av familjekaraktär, passande nog för en era där familjeband bar på dynastiska intressen, och där släkten och de band som kunde skapas med dem bar med sig makt och inflytande för de ledande maktspelarna. I Borgias står alltså hela familjen i fokus, kretsande som ett planetsystem runt sin sol, Rodrigo Borgia alias den nye påven Alexander den VI.

Rodrigo Borgia - Alexander VI - Facts About The Real BorgiasSeriens bärande gestalt spelas av oskarsbelönade Jeremy Irons , som alltid kan lända gravitas och tyngd åt sina figurer. Jeremy Irons gör honom omväxlande charmerande och hänsynslös men på det hella taget tillbakahållen, inledningsvis mer krasst ambitiös än diabolisk, snarast desillusionerat slående sig fram i den miljö där han är, istället för att framstå som en av de tongivande männen i det av korruption och hänsynslös realpolitik ridna Italien och den dito Katolska Kyrkan under 1400-talet. 

Giulia Farnese och Lucrezia Borgia

Giulia Farnese och Lucrezia Borgia

Rodrigo Borgias berömda men också beryktade dotter Lucrezia Borgia spelas av Holliday Grainger, i vars tappning Lucrezia framstår som ytterst oskyldig och ljuv - inledningsvis.  Men under säsongens gång börjar hon lära sig maktens och intrigernas väg, inte minst hjälpt av råden från sin äldre väninna, skönheten Giulia Farnese (spelad av Lotte Verbeek), som också råkar vara hennes fader påvens nya älskarinna (!).  Det är för övrigt en av seriens förtjänster att kvinnornas situation och handlingsutrymme skildras från deras eget perspektiv, inte ständigt i relation till männen. 

The Borgias Lucrezia & Cesare Borgia Holliday Grainger & Francois Arnaud 1500 2000

cesare borgiaFrånvaron av uttalade hjältegestalter och personernas olika sidor och utveckling under seriens gång går som en röd tråd redan i första säsongen. Även många andra karaktärer, som Lucrezias broder Cesare Borgia (François Arnaud ), sedermera en berömd krigsherre, framställs inledningsvis som en ytterst kluven och ovillig att t.ex.bli kardinal – även om man inser att det där inte kommer att hålla, och att han snabbt blir mer luttrad och hänsynslös. Borgiafamiljens nemesis kardinal Della Rovere (spelad av Colm Feore) slits likaså mellan önskan att avsätta den omoraliske påven och de medel han måste ta till för det. Och så vidare.

Colm Feore är Kardinal Della Rovere - Borgias dödsfiende

Colm Feore är Kardinal Della Rovere – Borgias dödsfiende

Trots de intressant konfliktfyllda karaktärerna har första säsongen till en början vissa problem med just personframställningen. Delvis finns problemet att försöka få betraktaren att sympatisera med figurerna. I ”The Borgias” har det lösts genom att de introduceras som mer troskyldiga och sympatiska i modern bemärkelse än de var. Cesare Borgias kardinalskap till exempel, framställs som om det verkligen var fråga om något som tyngde honom – och så var det högst troligen inte alls, i en era där dylika titlar delades ut inte som återspegling av en uppgift utan enbart för att innehavaren skulle kunna tillgodo sig inkomsterna, det s.k. prebendet, som hörde ihop med ämbetet. Epokens historia vimlar av magnaters söner som gavs sådana ämbeten och som aldrig någonsin ens besökte sina stift eller utöva sina poster – det överläts på underlydande. Det var i själva verket en av de många missbruk som kom att underblåsa protestantismen.

the borgias season 1 tv series cast 001_FULL

Jämförelser med andra historiska serier som ”Rome” och ”The Tudors” svåra att komma ifrån. Speciellt sistnämnda har varit en tydlig inspiration, och flera av de inblandade i serien deltog också i ”Tudors” produktion. Liksom den spelar The Borgias” på blandningen av förmodernt drama, sex och intriger. I alla fall i början känns dock ”The Borgias” helt enkelt inte lika sexig och personerna inte riktigt lika angelägna – eller välspelade, jämfört med den oöverträffade ”Rome”. Av den anledningen tar det också längre tid för den ödesmättade och grandiosa känslan, liksom den starka närvaron av en delvis främmande men fascinerande era, att infinna sig.

The Borgias season 2 pictures 13

Samtidigt har ”The Borgias” antagligen en brantare inlärningskurva än de serierna. Berättelser som utspelar sig i romarriket och också i t.ex. Tudorstilens England har en fördel i att många redan har en relation till de historiska epokerna. ”The Borgias” behöver däremot introducera och förklara en hel epok i historien och etablera en tidsanda som mycket färre personer känner till. Detta behov  får ”The Borgias”  att inledningsvis stuffa in så mycket information som möjligt i varje scen och dialog, vilket har den inte oväntade effekten att göra dem lite sökta och stela, och porträtten lite mer uppenbara och fyrkantiga.

The Borgias season 2 pictures 03

Togaparty hos påven – those were the days…

Språket är för övrigt alltid ett problem i de här serierna. Det är svårt att få till ett tal som är förståeligt men som ändå har något äldre, av andra och inte så moderna ordvändingar i sig. I ”Borgias” känns talet ibland lite styltigt – det flyter inte lika naturligt som i ”Rome”, eller ens den hypervåldsamma ”Spartacus”. Det är svårt att sätta fingret på vad som felas – kanske frånvaron av svordomar och konversation som rör vardagliga eller banala ting.

the BORGIAS season 1 tv series battlefield scene VFX_05A

Produktionsvärdena är dock utmärkta, sceneri, kostymerna och utanverket är högklassigt. Speciellt den som vill se vacker dräktkonst inspirerad av renässansen får sitt lystmäte med denna serie – utstyrslarna är fantastiska. De många referenserna till konst och även litteratur är också trevliga för den som är intresserad av perioden. Utvecklingen av bättre digital bildhantering med möjligheter till specialeffekter har gjort det lättare att visa tidens storslagna vyer och miljöer, skildra masscener såsom fältslag och stora publika processesioner och så vidare. Samtidigt är det också en fara att man fastnar i detta, att fokus förskjuts det som trots allt är kärnan i ett drama, en god personframställning och bra dialog. ”The Borgias” finner efter några avsnitt en god balans, där miljöer och rekvisita hjälper fram intrig och handling istället för att distrahera från den.

the BORGIAS st peters scene VFX_01A

De vackra miljöerna som får bilda fond understryker närmast att intrigerna är nog så blodiga. ”The Borgias” sysslar inte med skönmålning av historien, och alla inblandade kommer ut mer eller mindre kladdiga och befläckade. En av seriens förtjänster är att detta även gäller den katolska kyrkan. Det är från första avsnittet extremt tydligt hur totalt förvärdsligad denna var- och intressant nog utan att behöva måla upp någon nidbild – historien är tillräckligt solkig och fascinerande som den var (och ännu är, om nu någon skulle tro något annat.)

borgias season 1 tv series poster 04 no text _FULL

Det här med att jämka det moderna med det historiska skapar alltid problem. Visuella medier som vill fängsla med sin historia snarare än med fakta kan inte hela tiden följa historien slaviskt. Den måste locka med bra drama, intressant personer och konflikter, och en handling som går att följa utan en magisterexamen i historia. Det är en svår utmaning, och ”The Borgias” svajar lite i början mellan de olika ambitionerna.

Men det tar sig så småningom, och den uppstigande kurvan fortsätter tydligen över nästa säsong. ”The Borgias”  fick  övervägande välvilliga recensioner första säsongen, men ännu mycket bättre mottagning säsong två, att döma av Wikipedias sammanfattning. Det lovar gott för kikandet på säsong-2-DVDn.

”The Borgias” rekommenderas alltså till alla som vill få sig en bit snaskiga intriger, lönnmord, snygga män och kvinnor i anslående renässansmiljö och en inblick i en fängslande och färgrik historisk epok.

Rodrigo Cesare Lucrezia the borgias 34193595 2388 3258

———————————————–

All vår början – En bysantinsk kändis inspirerad av realityTV får färg


Om några lättfotade damer från  kändisvärlden som ger oväntad inspiration till bild och skrift.

Saida, glädjeflicka i Aracanea

Saida, glädjeflicka i Aracanea

Ibland kan inspiration komma från oväntade håll. Jag skriver på en sammanhängande fantasyberättelse som utspelar sig i en medeltidsinspirerad (ca 1300) miljö, och där första delen tar plats i den stora staden Aracanea, en motsvarighet till det bysantinska rikets huvudstad Konstantinopel.

För persongalleriet där har intryck tagits från alla möjliga håll.  Tidigare har här redovisats hur realitysåpakända Kim Kardashian, en s.k. ”socialite”, eller kändis som är känd för att.. tja den är känd (och för ett vidlyftigt leverne, en kategori som numera upptar mycket plats i medierna) fått ge form åt en lättfotad dan, eskortflickan Saida. (Kim har också omnämts  här apropå visioner av Kleopatra).

Paris Hilton paris_hilton_elle_girl_p2Kim kom till prominens, så vitt man kan förstå, genom att festa och umgås med den beryktade Paris Hilton, arvtagerskan som dominerade skvallerspalternas och kändisbevakningens värld för några år sedan. Saida har liksom sin förlaga en slags gynnerska i den högre samhällssfären som introducerat henne in i noblessen – den karaktären måste också ges form. Vore det således inte kul om…

Effekten av detta hugskott kom att bli att en slags ”kändis”-persona inspirerad av Paris Hilton skrevs in i berättelsen. Denna dam, den i vissa kretsar beryktade Eleni Loforitza, är förmögen, har ett socialt följe, bjuds på de främsta festerna, och bär sig allmänt förfluget åt. Effekten på berättlsen blev ett antal intressanta förvecklingar och möjligheten att skildra lite bysantisnkt skörliv.

Tids nog ville jag dock ge henne ett visuellt avtryck också, och till den ändan kladdade jag ner en lätt skiss… Ännu ett litet experiment, helt och hållet utfört med rena kolstift och suddmassa på grovt, färgat papper.

Eleni Loforitza grundteckning kol resize byzantine bysantinsk stola tunika

I den grova skissen var jag inte ute efter samma porträttlikhet som i Saidas fall med Kim K – mer av ett allmänt intryck av en persona. Jag ville få fram känslan av någon som för sig lätt överlägset, av en boren elitperson som ser det naturligt att bli uppassad och få sina önskemål uppfyllda, gärna med ett nedlåtande småleende på läpparna. Eleni skall ha ett kroppspråk som utrycker en slags lätjefull likgiltighet.

Påklädning och klädtecknande anno 2011

Påklädning och klädtecknande anno 2011

Kläder och smycken tog jag ur minnet från några av studierna av autentiska bysantinska stola och andra kvinnoplagg, något av vilket tidigare redovisats i inlägg, t.ex här.

Halvnöjd med utkastet, speciellt med tanke på att det är första gången jag kladdar med rent kol för en figur med kläder på, bestämde jag mig för att gå vidare och rensa upp den där kladden, med en vag tanke om att kanske göra en färglagd illustration av den.

Eleni med reducerat koldamm

Eleni med reducerat koldamm

Eleni Loforitza kol b&w smetad färg resize byzantine bysantinsk stola tunikaSkissen omgjordes till svartvit, och mycket suddande och utsmetande vidtog, Det rena kolets damm gör att papperets struktur står fram som ett stort, smutsigt tryck på teckningen.  Jag lät det vara kvar i bakgrunden, men gjorde själva figuren ren.

Nödtorftigt rensad blev lusten att försöka färglägga den svår att motstå, och jag gjorde upp ett slags färgschema (se till vänster). Det jag hade i huvudet var inspirerat när proffs med lite bättre skills för fotobehandling gör, när de tar svartvita foton och färglägger dem (se exempel på vad jag talar om nedan). Sålunda jag bestämde med mig för att använda min kladdiga teckning som om det vore ett svartvitt foto, och lade på färglager och började mixtra med ljuset i GIMP.

Färglagt foto av Raquel Welch

Effekten av mitt fumlande med färgerna kan ses nedan. Det blev i alla fall inte helt misslyckat, med tanke på utgångsläget. Håret till exempel, fick i princip skapas från scratchär och blev väl inte så där jättebra. Överhuvudtager blev färgerna  generellt rätt skrikiga, vilket förtar den sökta fotoliknande effekten.

Eleni Loforitza kol b&w smetad färg copy renderad resize byzantine bysantinsk stola tunika

Eleni Loforitza med klänning

Mycket bättre behärskande av hur man hanterar nyanser, skuggor, högdagrar, matta och blanka partier måste till för att det skall vara acceptabelt. Det är dock ett första försök, och med bäbissteg… Och under mellantiden har man iaf ett slags porträtt av en högboren, dryg men tämligen lättfotad dam i min fantasis stad Aracanea.

***********************************

En liten slutkläm – när  den där bilden behandlades hade jag ännu inte inhandlat och sett den blodiga men intressanta TV-serien ”Spartacus – Blood and Sand”. Sedermera insåg jag med viss blandad förtjusning att Eleni Loforizas lätt slampiga figur och också uppenbarelse rätt mycket liknar karaktären Ilithyia (välspelad av Viva Bianca) i tv-serien. Se bara nedan – det visar på behovet av en sådan figur för att krydda till saker…

Viva Bianca Spartacus Viva Bianca Spartacus blood and Sand Ilythia viva-bianca_53983_m 

Mer bilder och illustrationer till min berättelse finns förutom på sina respektive inlägg och det allmänna galleriet på samlingssidan

Galleri till A’ratauma

Man of Steel – Stålmannen flyger (också) igen


Man of Steel, USA 2013, 143 minuter.

Regi: Zack Snyder,

med Henry Cavill, Amy Adams, Michel Shannon, Russel Crowe, Kevin Kostner, Diane Lane, Lawrense Fishburne m.fl.

Det är en fågel, nej det är ett plan, nej det är en rebooot på superbanan…

Man of Steel Superman Stålmannen 2013 man-of-steel-posterStålmannen, Superman, den mest klassiske av seriesuperhjältar flyger igen i en lätt omtolkad version för en ny publik. ”Man of Steel” är ännu en i raden av s.k. reboots – en omtagning på en redan bekant historia. Den senaste filmen med den S-märkte hjälten, ”Superman Returns” från 2006, byggde fortfarande på den klassiska serien av stålmannenfilmner som gjordes efter 1978 då Christopher Reeve var den trikåbärande supersnubben. 

Man of Steel Superman Stålmannen 2013 Man of steel teaser posterDet var kanske oundvikligt - även om ”Superman Returns” var en rätt svajig film, var en av dess starkaste poänger att Stålmannen förr eller senare måste komma att betraktas som en slags Gud, en messiasgestalt. För det ändamålet utrustades han till och med en halvgudomlig son, avkomman till hans och Louis Lanes kärlek. Intressant och tankeväckande som det anslaget var, skulle det ha varit svårt att gå vidare på samma spår efter det.

Man of Steel Superman Stålmannen 2013 man-of-steel-superman-posterDet är fördelen med en reboot: att man kan koncentrera sig på ett nytt anslag för figuren och dana den med en ny stämning eller bakgrund – i huvuddrag är sig saker lika, men med små nyansskillnader. I filmindustrins Hollywood har sådana omstarter den stora fördelen att man kapitaliserar på redan etablerade varumärken, varför andra kända figurer som Spindelmannen och Batman fått en sådan ”omstart” de senaste åren. Det är framför allt den såväl berättarmässiga såväl som publika framgången med den senare som antagligen spelat in när man bestämde sig för att börja om från början igen. Talande för detta är att Christopher Nolans roll som såväl manusförfattare som en av producenterna.

Man of Steel Superman Stålmannen 2013 man of steel jor-el Russel Crowe poster1Om regissören Zack Snyder (från bl.a. ”300”) står för det visuella, har Nolan anförtrotts med att föra in ett mer allvarligt och mörkt stråk i den välkända storyn, precis som han gjorde i sin nytändning av ”Batman”-figuren med början i ”Batman Begins”.  Inledningsvis verkar det som också ”Man of Steel” skall visa oss en delvis annorlunda Stålman, och det finns några ansatser i filmen som är nya, åtminstone för en Stålmannenfilm, även om de känns igen från de superhjältehistorier som främst Nolan tagit upp.

Man of Steel Superman Stålmannen 2013 120312_man_of_steel_poster_leadViktigast är fokus på Stålmannens totala utanförskap och känsla av isolering bland människorna. Det framhävs genom en mängd tillbakablickar från en barndom som, fjärran från den 50-talsidyll som vanligen målas upp, är ensam och olycklig. Hans krafter framstår närmast som en förbannelse, och den unge Clark Kent rids av element av ambivalens, tveksamhet och känsla av att inte höra hemma . Efter styvfaderns död varndrar han en tid runt som en luffare, inkognito, utan mål och syfte för sina krafter, endast utrustad med en vag önskan av att leta efter sitt ursprung. Det där är vi möter honom, innan den ”nutida” handlingen tar vid.

Man of Steel Superman Stålmannen 2013 Man-of-Steel-Kal-El

Man of Steel Superman Stålmannen 2013 man of steel - faora Antje TraueDenna gång är det Henry Cavill, främst känd från TV-serien ”The Tudors” som drar på sig den röda capen. Det kan synas som en tacksam roll för enskådis med främst ett stiligt utseende för sig, för Stålmannen som figur är i sig tämligen träig: en ädel halvgud som är total övermänsklig i sina krafter samtidigt som han är någon slags helylleamerikan. I övrigt är det dock en mustig rollista – Amy Adams som Louis Lane, Michael Shannon som General Zod, Russel Crowe, Kevin Kostner, Diane Lane, Lawrence Fishburne med flera har några av de välkända birollerna. De bärande gestalterna är förstås alla män, och de främsta relationerna är mellan dem - även om det finns kvinnliga karaktärer som får viss tid, är det här en film av och med karlar och deras konflikter.Man of Steel Superman Stålmannen 2013 Amy Adams as Louis Lane in Man of Steel

Man of Steel Superman Stålmannen 2013 PDK00309-MAN-OF-STEEL-zod-shardsTyvärr är dessa relationer, eller karaktärerna själva,  inte speciellt avancerade. Det är inte utan att man saknar t.ex. Lex Luthor, en figur som här helt skrivits ur handlingen (fast han dyker säkert upp i ”Man of Steel 2”), både i Gene Hackmans och den mer demoniske Kevin Spaceys inkarnation. Eller Marlon Brandos gestaltning av  Jor-El, den vise rymdfadern till Kal-El, jämfört  med Russel Crowe som en uppiffad och mycket mer närvarande anfader. Att denne till och med, via brasklappen att vara ”nerladdad” för framtida bruk, tillåts springa runt och påverka handlingen direkt gör att känslan av mystik och bävan inför att Supermänniskan egentligen är en främmande utomjording försvinner, och ersätts av idén att jorden mest är ett slagfält för en redan föregående konflikt mellan tämligen klart onda (Zod) och goda (Jor-El) sidor.

Man of Steel Superman Stålmannen 2013 man-of-steel-crowe

Man of Steel Superman Stålmannen 2013 man-of-steel-wallpaper-superman-posterFilmen lovar, och håller förvisso, en maffig visuell framställning, action och mäktiga scener. Möjligheten till nästan obegränsade specialeffekter och gör att man numera kan skildra sådant som strider mellan superstarka och kraftfulla motståndare fullt ut. Men som är fallet med många superhjältefilmer så riskerar allt vad nyanser och förbehåll att stryka med på köpet. Så fort Stålmannen får på sig sina trikåer och börjar agera klassiskt superhjälteaktigt rinner bakgrundens lovande konflikter och inledningens djupare personporträtt raskt undan.

Man of Steel Superman Stålmannen 2013 942029_372136636224090_1806691062_nDe logiska och berättarmässiga inkonskvenserna är också för många för att bara borsta åt sidan. Som när den supersmarte krigaren/ledaren general Zod i ett utslag av mental härdsmälta försöker övertyga Stålis att ansluta sig till dem genom att visa det allra värsta som Stålis kunde tänka sig - en total utrotning av mänskligheten. Än mer övertydligt blir det när den katastrofala förstörelse som vi numera vant oss vid att se efter filmer som ”Independence Day” och ”2012” tar vid. Ett exempel ur högen är att när Stålmannen slåss mot den onde Zod, och man river halva staden, så är de hundratals människor som borde strukit med märkligt borttrollade – borde inte den så omtänksamme stålmannen brytt sig om dem? Men nej, inget får hindra specialeffektsfesten.

Man of Steel Superman Stålmannen 2013 Man-Of-Steel-poster stylizedNu är det kanske dock inte mest för den psykologiska trovärdigheten och den intrikata dramaturgin som man går och ser”Man of Steel”. Utan att överanalysera kan man säga att Stålmannen även efter sin nytändninge framstår som blekare än Batman, som film och som gestalt. Filmens teman från dess första hälft binds inte samman med upplösningen, och den svart-vita konflikten med onda svartklädda rustningsbärande skurkar med konstiga namn mot stålis och de goda amerikanarna ligger ljusår efter de moraliska konflikter och funderingar kring människans och samhällets väsen som Nolan mästerverk, den i superhjältegenren oöverträffade ”The Dark Knight” bjöd på. Allt som allt är det en underhållande två timmar och tjugotre minuter, men lämnar inga riktiga spår och känns inte inspirerande eller nydanande på något sätt. Även för undertecknad, som har en svaghet för superhjältar, kan betyget därför bara bli – med tvekan – godkänt. 

Indomitus Betyg

Medelbetyg för gott försök

Medelbetyg för gott försök

*****************************

Se fler inlägg om filmer under subkategorin

FILM/MOVIES

———————————————-

Allmänna fakta om filmen finns på http://www.imdb.com/title/tt0770828/ samt http://en.wikipedia.org/wiki/Man_of_Steel_(film)

Filmens egna hemsida på Warner Brothers sajt http://manofsteel.warnerbros.com/index.html#index.html?home&_suid=137282126343708106409926291462

Supergiraffen flyger igen!


Tillbaka från midsommarfirande avtäcks att en hjälte från förra året fått nytt liv: den mäkte Kapten Faffa, mästare på Faffarate, Giraffen av stål, snabbare än ett plan och godare än en superbanan…

Kapten Faffa Returns!

FaffaDet handlar om ett litet projekt som jag satte igång juli förra året, inspirerad av de studsmattehoppande Jakob & Joel och deras kramdjur. De gav uppslaget för den osannolike supergiraffen Kapten Faffa, som redovisats i ett tidigare inlägg här

Kapten Faffa drabbades tyvärr av ett oblitt öde som den kommit att dela med alltför många av mina målade alster – den förstördes av en crash i min Photoshop-installation, när filen blivit för stor för datorn att hantera säkert. Kvar blev en platt kopia, det vill säga utan den lagerstruktur som skulle behövas för att på ett smidigt sätt färglägga och rendera bilden.

Kapten Faffa med och för Joel & Jakob B&W 300dpiGråt och tandagnisslan följde, inte bara för den utan för alla andra bilder som gått samma väg de senaste månaderna…. Snyft, jag hade velat ge fler av de bilderna i julklapp.,..

Nu kan man slås ner hårt, ja ända ner i marken. Men ändå skall jag resa mig, för att kämpa för den goda ölen… erh saken. Sedermera har det senaste halvåret väldigt mycket präglats av en hemsk hälsovårdssituation för en kär anhörig. Men även i den kallaste vintern och bland sjukhuskorridorer, mellan avbrutna powernaps medan jag vaktade min moders liv försökte jag hålla min egen livslåga igång med lite skapande, och kanske, med att återuppväcka det som jag kunde. För balansens skull, liksom.

En av de sålunde nyuppväckta bilderna var Kapten Faffas. Så småningom började jag om med att skilja på de förstörda lagren och återskapa färg och ljus i GIMP, och sakta så sakta kom under våren den lilla giraffen av stål (?) tillbaka i full kulör, och lite skuggning och highlights och andra effekter lades på…

Kapten Faffa supergiraff med och för Joel & Jakob färglagd publ

Ta-daaaa!

Jag sparade några sista detaljer och lade på sista handen ute på landet, i närvaro av bildens andliga upphovsmän Jakob & Joel, och vi bestämde att nu får den vara… färdig!

Yes! iväg till ramaffären snabbt innan datorn tar den! Jakob & Joel sade sig ab-so-lut inte vara för stora för bilder på deras kramdjur i trikåer, så jag hoppas de skall gilla den,  och Jakob åtminstone verkade redan  inspirerad att uppfinna en ärkefiende till den lurviga flygaren.

Kapten Faffa med och för Joel & Jakob B&W 300dpi←Se första Inlägget med kapten Faffa, ”Det är en fågel, det är ett plan…”

 

Se mer om bilder i Galleriet 

Glad Midsommar


En fest som alltid legat högst upp på mitt hjärtas rangskala, Sveriges sanna märkesdag, att fira i Roslagens famn på den blommande ö, omgiven av kära vänner… I år delvis fördunklad av häsloproblem i familjen och en omänsklig arbetsbörda som följd- men sådant är livet, och det är å andra sidan värmande att så många vill unna en att få ta ledig just denna dag av dagar.

Den roande bloggkollegan Tannhauser publicerade nyligen några betraktelser (se 1 och 2)över midsommaren med tidvis ursinniga försök att tvätta denna uppenbart förkristna fest fri från de kristnas kladdiga händer. Gott så, han går förstås andra ärenden, asatroende som han är, men man kan väl sympatisera med delar av hans ansats, även om man, som undertecknad, är en sekulär person och lämnat diverse gudar och trosföreställningar av slikt slag under och bakom sig. Men det, och faktum att det in i det sista såg ut som om mitt eget midsommarfirande skulle förloras i år som följd av ett utmattande och sorgligt utnyttjande av undertecknads omsorger om en kär anhörig, inspirerade mig att fästa i ord vad som är mig kärt med denna högtid.

midsommarstångEtt firande är ändå ett firande, aldrig bättre än den anda som vidlåder den, något som Midsommar understryker extra väl. Undertecknad föraktar flaggviftning och chauvinism av alla de slag, vare sig den är sportslig, nationell, religiös eller i annan form. Därför är Midsommar på många sätt ett välkommet undantag från de flesta andra bemärkelsedagar och helger, som kapats och halats för antingen den ena eller andra ”saken”. Midsommar är från början, och i tacksamt nog även fortfarande på de flesta sätt, samma som ett firande av sommarsolståndet. Årets längsta dag, med mest livgivande ljus åt oss , i denna vår kalla och mörka del av världen. Och som biologin ser ut är det också en bra dag att ha som riktpunkt för diverse sådant som odlande och mycket annat.

Midsommar är således ett astronomiskt faktum och finns allt utanpåverk förutan. Det har en kärna av realitet som är oomkullrenkelig i sig.  I hägnet av detta tämligen religionsfria firande av ett verkligt förhållande, behöver ingen  fjantig frälsare eller gudar göra sig besvär, och ingen snävt definierad nationalism eller subkultur eller partikulär rörelse kan äga firandets form och innebörd, vad de småaktiga än må säga. Detta gör midsommar befriande som en allmänmänsklig tidpunkt då man firar något som till sin kärna står över skiljelinjer, och alltså kan omfattas av ett flertal, det utesluter endast några få extrema randexistenser som nykterister eller paniskt dansfobiska människor, liksom förstås religiösa fundamentalister.

Midsommar FOLKDANSVisst, den omges av ett visst nationalistiskt, eller skulle man kanske säga, fosterländskt romantiskt, skimmer, men denna är mild och inbjudande och framför allt spontan, olikt så mycket annat som kidnappas för vad som oftast är ensidiga och oftast inte speciellt inspirerande manifestationer av närheten till det mångsidiga fenomen som är ett land, en nation i vår tid.

Men viktigare än färger och yttre åtbörder, och de riter som vi väljer för vår samhörighet, det som verkligen är dyrbart, ja heligt även för den mest ideologiskt och religiöst likgiltiga person är sambandet mellan människor, här i vårt land och , och dess kultur, sådan som den är i denna historiska tidpunkt. För undertecknad, som likt få andra här haft förmånen att välja vilken kultur, vilket land som verkligen mest vinner mest genklang med hjärtat, är det dessa inre värden som står i fokus på midsommarafton och dess grannar bland dagar.

Midsommarstång MalmköpingPersonligen kom för länge sedan, när jag gjorde transitionen till att bli förbunden med detta vårt fina land, midsommar att fylla en alldeles särskild plats. Det var i goda vänners sällskap, helt otvunget men med djupa rötter i tradition och kultur av sång, mat och sällskap, som mina egna rottrådar fick fäste i vår mylla. Midsommar är för mig min helg över alla helger och en födelsestund som inte står min födelsedag efter. För det var där, mellan sill och nubbe och sena recitationer av Evert Taube, som kärleken till mina vänner växte, transcenderade det individuella, och blev kärlek till Landet Sverige, det land som nu också blev mitt, vars portar storslaget öppnats upp för mig.

Så är denna dag en hamn för själen, ett ständigt återvändande till det bästa som människa och natur kan uppbåda, av vänskap, tillit och omtanke, av att bli välkomnad och uppskattad som medmänniska, en kort stund glädjande sig över det förbiilande ljusets högtid i det oändliga mörkret.

Alma med blomsterkrans

Vacker och ljus, med värme, kärlek och löftet om en framtid att glädjas åt. Det kan synas långsökt, men jag finner ingen bättre illustration av denna dag är dess motsvarighet bland människor, Alma, min själ och bärare av din förmoders gåvor och det främsta av allt som är förbundet med min varelse.

Till Björn, Ola och ni andra – jag har startat min färd, snart möts vi igen i Roslagen, under blomsterprytt tak! Och till alla önskar jag en Glad midsommar!

——————————————————

Om midsommar: http://sv.wikipedia.org/wiki/Midsommar, på engelska http://en.wikipedia.org/wiki/Midsummer, se även http://sv.wikipedia.org/wiki/Midsommar_i_Sverige,

Rena grekiskan… en rättelse och efterarbete för En Bysantinsk agent-fantasi


Ack min medeltidsgrekiska är alls icke vad den borde vara, och därför smyger sig ibland fel in… i fallet med illustrationen av de bysantinskt baserade ”Änglalika Budbärarna” uppmärksammades jag på det där samtidigt som jag förbättrade bilden.

I inlägget ”En bysantinsk fantasi (?) – agent 007 i hans kejserliga majestäts tjänst” postades min egen illustration av de dolska och bistra angeliaforoi underrättelsemännen i det bysantinska riket, vilka förekommer i min fantasyberättelses motsvarighet till Konstantinopel, det stora Aracanea.

Angeliaforoi, de "Angeliska Budbärarna", kejserliga spioner och mördare

Angeliaforoi, de ”Angeliska Budbärarna”, kejserliga spioner och mördare

Tyvärr blev det fel vid transkriberingen av deras grekiska namn ἀγγελιαφόροι  i själva illustrationen- rätt är Angeliaforoi (prefixet Angelia- betecknande ”angelisk”, änglalik eller ängel-aktig budbärare)  inte Angeloiforoi (Angeloi varande änglar i plural, dvs det skulle bli ”änglars budbärare” eller något sådant) som det stod’på bilden. Det där är sådant som lätt händer när man hanterar termer på andra språk än de man behärskar.

Rätt skall vara rätt, så det var bara att ändra… Jag tvivlar inte på att min berättelse, som innehåller många sådana benämningar på saker på månghanda tungomål, varav många med andra alfabet, är tryfferad med snarlika fel. Envar som kan rätta och vägleda mig därvid är varmt välkommen att göra så.

Som så ofta sker passade jag förstås på att, förutom rättningen,  grotta ner mig i lite efterbehandling, aldrig nöjd som jag är i hur bilderna blir. Så jag mjukade upp bildens linjer, ändrade lite på färgkurvan för att göra den lite mörkare och mindre blank och lite andra sådana korrigeringar med GIMPs hjälp, och ser man på, bilden blev iaf behagligare att se på skärmen.

Angeliaforoi, De Angeliska Budbärarna, korrigerad & modifierad

Så – rättstavat och förbättrat men med samma mordiska innehåll kommer version 1.1 av Angeliaforoi – de angeliska budbärarna. Flera liknande konceptbilder för Aracanea ligger i pipen.Angeloiforoi bysantinska krigare Angeliska Budbärare klädedräkter & rustning byzantine warriors resized copy

←Klicka för ”En bysantinsk fantasi – agent 007 i hans kejserliga majestäts tjänst

Se andra poster på temat Bysans i tråden

Bysantinska Riket / Byzantine Empire

Se bilden i sitt sammanhang med andra illustrationer för min berättelse på bildsamlingssidan

Galleri för A’ratauma / The A’ratauma Gallery 

——————————————–

En referens som borde varit med på föregående inlägg (har också sedermera lagts till) är Francis Dvorniks standardverk ”Origins of Intelligence Services: The Ancient Near East, Persia, Greece, Rome, Byzantium, the Arab Muslim Empires, the Mongol Empire, China, Muscovy”. Virginia Military Institute har lagt upp avsnittet om bysans, se http://www.vmi.edu/uploadedFiles/Faculty_Webs/HIST/SheldonRM/Courses/Restricted/Dvornik%203.pdf.

En bysantinsk fantasi (?) – Agent 007 i hans kejserliga majestäts tjänst


En betraktelse över bysantinska spioner och hemliga agenter, som inspirerade till teckning och skrivande…

Under min research kom jag för några år sedan att snubbla över texter om underrättelsemän i den sena Rom och vad som sedermera blev det östromerska, bysantinska imperiet. Insynen i ett helt system av mördare, hemliga agenter och spioner i detta avancerade förmoderna välde som tyvärr inte omtalas så mycket hos oss som det förtjänar, har sedermera kommit till användning och gett upphov till uppslag för min berättelse, liksom även stoff för några bilder.

En kort bakgrund. I det växande Romerska Riket framträdde flera sorters funktioner kopplade till underrättelser för den romerska armén, många sprungna ur vidare företeelser kopplade till det romerksa samhället och den romerska rätten. Där fanns t.ex.

  • Arcani utförde operationer, ofta bakom fiendens styrkor, och kan jämföras med vissa nutida specialförband
  • Peregrines var anlitade kontraspioner mot motståndares spanare, och var oftast, om inte alltid, icke-romare – Peregrines var annars namnet på icke-romerska bosättare i riket, vilka saknade fulla medborgerliga rättigheter.
  • Delatores var faktinsamlare längs vägarna, en slags hemliga spanare – deras namn kommer från den romerska rättens ”anklagare” eller ”angivare”, se Delatores i denna vidare bemärkelse
  • Frumentarii var från början underhållstrupper men kom att bli ens slags militär polis

voies_romaines roman road network romerska vägar_1

Sistnämnda s.k  frumentarii ”underhållsmän” är av särskilt intresse. De kom att bilda ett rikstäckande system med militära kurirer och underrättelsemän, ordnande under en speciell centurion i varje legion. Dessa länkade samman sädestilldelningen och arméernas men även staden Roms försörjning. De vägledde och vaktade också prominenta gäster i Rom. De var alltså samtidigt kurirer och ansvariga för försörjning & underhåll, centrala uppgifter inom post –och vägnätet i imperiet, vilket också gjorde dem anvädnbara som kejserliga spioner. Så småningom kom frumentarii att centraliseras och få ett eget högkvarter i Rom, utrustat med fängelser och tortyrrum. De hade vid det laget blivit en sannskyldig hemlig polis.

Roman cavalry officer 1st C AD

Frumentarii avskaffades formellt under kejsar Diocletianus tid, men deras funktioner överfördes till de effektivare agentes in rebus, ”de som handhar saker”, som lydde under den inflytelserike Magister Officiorum ”Ämbetenas Magister” varifrån de fick sitt grekiska namn μαγιστριανοί, magistrianoi, ”magistermännen”.  Magister Officiorum blev så småningom den mäktigaste ämbetsmannen i det tidiga bysantinska riket, med kontroll över rangrullorna och tillträdet till kejsaren. Därefter fick han också ansvar för kejsarens säkerhet, och så småningom också befälet över kejsarens livvakt. Därmed kom han att få en väldig makt, på en gång kombinerande funktionen som minister för både inre och yttre säkerhet, befälhavare för de elitförband som dvaldes i palatset, liksom makt över vilka som träffade kejsaren. I hägnet av Magister officiorums växande makt kom agentes in rebus att växa till en slags stat i staten, och bli ett mäktigt politiskt vapen med möjlighet att förvisa, utpressa och mörda politiska motståndare. Deras missbruk av sin makt gjorde dem hatade och fruktade. De fick öknamnet ἀγγελιαφόροι, angeliaforoi, eller ”de angeliska” eller ”änglalika”- den som vill kan notera parallelerna med t.ex. moderna stormakters underrättelsetjänster som börjar överträda sina befogenheter.

Byzantine_Empire_Themes_1025 bysantinska riket

Agentes in Rebus försvann till slut på 800-talet när ämbetet magister officiorum monterades ner. De funktioner som hade med kurirväsende, vägbevakning och underhåll av trupperna att göra övertogs av den nye ämbetsmannen Logothetes tou dromou. Men behovet av deras ”tjänster” måste ha kvarblivit. Och när Logothetes tou Dromou, ”kännaren av vägar” under de följande hundra åren steg till prominens och blev den mäktigaste ministern, med många av de befogenheter som fordom hållits av Magister Officiorum, kan man fråga sig hur behovet av spioner och speciella agenter tillfredställdes. Man vet att Logothetes tou dromou förfogade över budbärare som hade hand om underrättelser och inkvartering till hären, men används också som spioner och övervakare av tullar och rörelser in och ut ur huvudstaden Konstantinopel. Logothetens män sändes också för att ”eskortera” bannlysta män och även att genomdriva kejsarens makt mot kyrkans män. Källorna omnämner inte att dessa utgjorde en speciell kår, men att en betrodd kärntrupp av män verkade i dessa ärenden, det kan man nog vara rätt säker på.

Funktionärer i Aracaneas hov & Stat

Funktionärer i Aracaneas med Logothetes tou dromou längst fram

Byzantine imperial garb crown mantle bysantinsk kejserlig dräkt medeltidaI min berättelses värld A’ratauma har jag därför låtit Angeliaforoi, ”de angeliska budbärarna”, fortleva som ett namn för palatsets underättelsetrupper, vilka, tänker jag mig, fullgör liknande uppgifter som fordom agentes in rebus, om än mer diskret. De utgör en skugga av makten som tillför ännu ett lager av hot och okänd fara i det förrädiska gungfly som utgörs av mitt Aracanea, den dekadenta huvudstaden i vad som förut varit ett stort imperium

Angelaphoroi utkast resizedJag har förstås fått en bild i mitt huvud av dessa bistra agenter i deras olika uppenbarelser som kurirer, vakter och utsända mördare. En första kladd gav så småningom upphov till en tuschteckning, och växte lite oförhappandes till en färglagd bild.

Senromerska soldater i rekonstruktion

Kläder och utrustning är hämtad från en mängd historiska källor. Min tanke var att angeloforoi hämtar sitt stuk från en äldre tid, från minnet av en senromersk armé som i praktiken försvunnit i det sammanbrakande arakanska riket, min motsvarighet till bysans.

Som fullt utrustade vakter har de därför en blandning av tidstypisk (motsvarande bysantinskt 1300-tal) och ålderdomlig utrustning, med detaljer som försvunnit ur bruk i den borttynande kejserliga armén, såsom långa brynjor och sådant som mer hör en senromersk krigare till, än en medeltida bysantinare.

byzantine mosaic piazza armerina_1I sina mer diskreta ”civila” kläder är angeloforerna klädda oklanderligt korrekt, men med vissa kännetecken på sitt resande – de bär således långa resmantlar över sina tunikor, höga läderboots och tjockare övertunikor, men vissa detaljer avslöjar ändå deras speciella ställning, som bandet över bröstkorgen på en av de avbildade,  den lilla påsen för stylus och pimpsten (för att kunna ta meddelanden) och så vidare. De måste, tänker jag mig, trots allt ha stått ut, eftersom de hämtas från yngre kavalleriofficerare och kunde kanske tänkas göra samma intryck på sin omgivning som den gängse bilden av FBI-män som under Hoover-tiden struttade runt i prudentliga kostymer. Bistra och olycksbådande.

Angeloiforoi bysantinska krigare Angeliska Budbärare klädedräkter & rustning byzantine warriors resized copyEfter att Yakane, om varom här skrivits förut, haft en konfrontation med dem som så när kostat honom livet, får han veta av sin följeslagerska Zoe vilka han har emot sig.

Då och då slår män till som inte verkar frukta någon, mot sådana som tror sig vara säkra och kunna påräkna sig högt beskydd. Höga ämbetshållare som gjort sig till fiender med fel makthavare, konkubiner som vet för mycket, även, sägs det, kyrkomän som i hemlighet smider ränker mot kejsaren. Även ledarna för underjorden aktar sig för dem: de fruktar lika mycket som några andra att släpas bort på okända grunder, för att aldrig ses till igen.”

Tushteckningen med flera exempel på utstyrslar på dessa fruktade men undflyende motståndare lades ihop och försågs med lite texter, jag var inne på ett slags inormationsstuk. Sedermera färglade jag bilden i GIMP, och resultatet av hela denna konceptövning kan ses nedan…

Angeloiforoi bysantinska krigare Angeliska Budbärare klädedräkter + rustning byzantine warriors färgcopy resized

Angeliaforoi - rättad och efterbearbetad

Klicka för efterbehandling och rättelse av bilden ”Rena Grekiskan -En rättelse och Efterbearbetning för en Bysantinsk agent-fantasi”

Se andra poster på temat Bysans i tråden

Bysantinska Riket / Byzantine Empire

Se bilderna ovan i sitt sammanhang av illustrationer för min berättelse i galleriet

Galleri för A’ratauma / The A’ratauma Gallery

——————————————–

Det finns flera bra Wikipediartiklar om bysans på ämnet, se t.ex.

Några böcker på som tar upp ovanstående teman:

En bild säger mer än tusen ord… en fredagskväll


Gräsklippning, nattjobb och anhörigvård lägger hämsko på bloggandet, men det här var bara så talande…

För vad skall man säga?

En fredagkväll i vårens sista natt den sista maj ser man detta på bussterminalens rundel…

Fredag 20130531 krock lyktstolpe

Fredags(ratt)fylla?

Lönehelg?

Sommarstök?

Dumskallekonspirationen slår till med förortsrally vid bussens vändzon?

Ack, kärt barn har många nämn…

Paulo Coelho – Once Minutos (Elva Minuter)


Recension av Paulo Coelhos ”Elva Minuter” (Once Minutos), om en brasiliansk flicka som blir prostituerad i Schweiz. En bok om erotik, om kärlekens väsen och mötet mellan män och kvinnor.

”Once Minutos” (”Elva Minuter”) Paulo Coelho 2003, Editorial Planeta SA, Barcelona, Spansk uppl. (2004), 259 s.Paulo Coelho - Once Minutos

Maria är en lätt luttrad och cynisk ung kvinna från Brasiliens norra inland, som ända från sin späda barndom upplever att hennes liv verkar förutbestämd att bli frustrerat på kärlekens område. Som ung kvinna far hon så på sin första resa till Rio de Janeiro, där hon oväntat får kontakt med en utländsk affärsman som erbjuder henne arbete som dansare i det fjärran Geneve, i Schweiz.

Maria åker full av förhoppningar om framgång. Men arbetet visar sig inte vara det hon tror, och efter diverse turer och oförutsedda beslut går hon i säng med en man… och får betalt för det. Maria börjar utöva den prostituerades värv på exklusiva nattklubben Copacabana. Det blir ingången till ett år av oväntade möten och vändpunkter då  hon får nya insikter och lärdomar och mycket av det som hon trott om sig själv ställs på ända. Och just som hon finner att hon tjänat nog, att hon kan avsluta ett kapitel i sitt liv, gör flera omtumlande möten att allt åter blir osäkert igen…

Elva minuter är den tid som Maria, bokens huvudperson, bestämmer sig för är vad allt snurrar kring: de elva minuter som hon som prostituerad observerar att själva samlagshandlingen i snitt tar att genomföra. Trots den lakoniska titeln är den här bokens genomgående tema kärlekens väsen och relationen till smärta, till lycka och frustration, och om möjligheten att äga varandra eller i slutändan även sig själv.

Paulo Coelho halfportraitSom man kan vänta sig av Paulo Coelho är det här en bok med existentiella pretentioner, och mer eller mindre djupsinniga funderingar kring livets och slumpens mening, av varandet i nuet och det förgångna med mera tar upp mycket plats. Det är inte alltid så subtilt – som i alla Coelhos böcker finns det något lätt magisteraktigt över en del av reflektionerna. Men mycket av dessa tankar om relationer mellan kropp och själ, vilka är svåra att gestalta, är väl företrädda i boken. Handlaget är också avgjort lättare och mer elegant än i Coelhos genombrottsbok ”Alkemisten”.

En viktig orsak är att bokens Maria är en helgjuten och intressant protagonist. Hon är nyfiken, hon bildar sig och vidgar sina vyer under sin märkliga resa, ända dithän att hon får en något intellektuell air.  Trots sin något desillusionerade, ibland krassa och allt mer härdade person är hon också någon som söker kärleken och de djupaste uttrycken för den. Lika intressant är dock också hur hon ändrar sig, och utvecklas, ibland genom rätt snäva kast, ibland på rena infall och hur hon tvekar, undrar, bestämmer sig, tar tillbaka…

Paulo Coelho - Elva MinuterDet reflekterande i Marias person framträder klart i den dagbok av det mer poetiska och intellektuella slaget i vilken läsaren kan följa hennes tankebanor. Det här är en potentiellt klonkig bärattarmekanism som Paulo Coelho tar till, men det är någorlunda väl genomfört, och känns intimt och avslöjande utan att bli tradigt eller kladdigt.

Det finns några läsvärda erotiska scener också – liksom bokens relationer har de en nerv, de utvecklas och blir något annat än vad de inleds som. Intressant är den vikt som Paulo Coelho trots allt verkar tillmäta den fysiska njutning som ofta reduceras till ett slags bihang till en romantik som i de flesta skildringar står frikopplad från kroppsliga uttryck. Nej, verkar Coelho mena – kropp och själ är en, ett och samma, och kärlekens uttryck är mångskiftande men hör ändå ihop, om än inte alltid på rätlinjiga sätt. Som skildring av erotikens och den sinnliga kärlekens plats är ”Elva Minuter” vida överlägsen t.ex. den nu så omtalade ”femtio nyanser”-serien.

Det är en tankvärd och också läsvärd bok, som genom att ställa vissa frågor på sin spets låter läsaren tänka själv kring frågor som är eviga, utan att göra dem blytunga.

En not om språk – ”11 minuter” lästes i en utgåva på spanska, och reciterades också för högläsning i sin helhet. Det här gör upplevelsen lite speciell, något skild från att tyst ta in en text. Erotik och romantik får en annan nerv när man måste gestalta den med sin egen röst, och inte bara från texten. Man kan vidare misstänka att en översättning från originalspråket portugisiska till den näraliggande spanskan bevarar mer av den ursprungliga känslan och rytmen i språket än den svenska utgåvan, vilkens språkbehandling därför  inte tas upp ovan.

11 minuter rekommenderas definitivt.

Indomitus Betyg

Tummen upp

Tummen upp

Med tack till morbror Daniel för lån av boken för högläsning.

Denna och andra bokrecensioner återfinns samlade i samlingssidan

Indomitum Librorum

——————————————————————————

Svenska förlagets Webbplats för ”Elva Minuter”: http://www.bazarforlag.se/titel/elva-minuter/5607

Dumskallarnas konspiration – Folkets Dagblad reser sig för det Nya Kina?


Eller – Kommunistpartiets Organ strävar mot falliska höjder!

Kommunistpartiets mediapotens är oöverträffad!

eller som en kinesisk kommentator skrev: Folkets Dagblad verkar vara på uppsving!

Eller någon andra av de otaliga skämt som kommer på beställning när man bygger ett hus som ser ut som nedan:

Folkets Dagblad Peoples daily HQ

Som framgick av en artikel i Dagens Industri häromveckan, som märkligt nog inte återfanns på webupplagan (men klicka bilden nedan), har det kinesiska kommunistpartiets husorgan Folkets Dagblad (Rénmin Ribào) bestämt sig för att bygga sig ett falliskt huvudkvarter i det av stora hus alltmer präglade Beijings (Pekings) skyline.

Obscent Skrytbygge Folkets Dagblad Kina penisformat hus

Det här är ju naturligtvis ofrånkomligt att skämta om, speciellt i en så pass pryd kultur som det officiella Kina gärna ser präglar Mittens Rike. Tänk att dag efter dag gå förbi bygget av ett jättehus för att en dag inse att… ”vänta, kan det verkligen… Nää jag måste se i syne. En 150 meter hög penis?”

Peoples daily Folkets dagblad skyskrapa 7772685112_1c008554f7_bDet som dock gör den falliska byggnaden intressant utöver det rent puerila är hur myndigheterna i diktaturens Kina reagerat på de kommentarer och skämt som folk naturligtvis utbytt apropå huset. Som framgör av DI’s artikel är det flera saker som… sticker upp om uttrycket tillåts.

Till att börja med är det en DYR byggnad. Detta samtidigt som Folkets Dagblad är den främsta trumpetaren för den nye presidenten Xi Jinpingss antikorruptionskampanj, som tagit sikte på korruption inte minst i samband med olika former av byggen. Ändå reser man själva ett jättelikt skrytbygge.

För det andra dras det kinesiska kommunistpartiet med ett erkänt svårt pryderi. Som framgår av ett tidigare inlägg , som tog upp den s.k. ”Gyllene Skölden” eller ”The Great Firewll of China” om vilken skrivits om här, har humor på internet med rent obscen eller burlesk karaktär återkommande censurerats – en av de mest kända exemplen var ett skämt med namnet på dne kinesiska alpacan, vars namn också kan uttydas som ”knulla din morsa”.

Se ovanstående dokumentär om den kineiska censuren på nätet – och det var 5 år sedan. Det är värre nu.

SÅ när folk skämtat om huset och också ironiserat över det ovanstående (och skämten är i sammanhanget för övrigt ganska snälla och harmlösa) har den kinesiska internetcensuren med sedvanlig humorbefriad nit tagit på sig att hindra humor om sin egen beställda jättedildo.

Det är det som är mest frapperande – den totalt hjärndöda arrogans med vilken den totalitära staten går till väga. OK om de byggde en jättepenis till sin egen ära (eller kanske inte, men låt gå då), och stod för det. Typ, ”ja vi vet vad det ser ut som, men än se’n då?” Men så är det förstås inte. Efter att ha tröskats genom hela apparaten och formen för huset bestämts med sedvanliga dunkla processer (inget planöverklagande där inte) så reagerar den maktfullkomliga och därmed totalt humorbefriade apparaten med vrede över att folk påtalar det uppenbara, och i en attack av totalitärt pryderi vill man förbjuda folk att skämta om det. Som om de trodde att formen inte skulle märkas? Eller är det kanske ett utslag av kulturförnyelse, att bygga en modern variant av de fallosliknande stupa som återfinns i den hinduistiska och också buddistiska världen?

Vadå, nä jag ser inget utstickande här...

Vadå, nä jag ser inget utstickande här…

Sålunda har man, utan att mena det, byggt sig en illustration över hur tyranniets dumskallighet ser ut – först bygger man en jättefallos, sedan censurerar man de ofrånkomliga skämten om saken. Så ser tyranniets hjärndöda humorbefrielse ut. Som en jättekuk, som man måste låtsas inte se.

———————————————————

Några andra sajter som tagit upp den skyskrapan

Om Folkets DagbladRénmin Ribào, som är Kinas motsvarighet till Sovjets gamla Pravda se http://sv.wikipedia.org/wiki/Folkets_Dagblad, och den engelska http://en.wikipedia.org/wiki/People%27s_Daily

Lite kul information om fallisk arkitektur finns i http://en.wikipedia.org/wiki/Phallic_architecture, Folkets Dagblads jättepenis är förstås inte den enda i sitt slag, se t.ex. Ypsilanti Vattentorn i Michigan USA, som vann den ärorika tävlingen om ”mest falliska byggnad”(!).

Rocky & plankarnas dumskallekonspiration…


rocky martin kjellerman plankare Dn kultur 20130512

SÅ rätt, och värd att påminna sig när planka.nu-folket ylar nästa gång… Många gånger har man själv som är ute i infrastrukturen varje dag sett snubbar i asdyra sneakers och matchande WESC-kläder glida förbi i spärrar.

E.L. JAMES – FEMTIO NYANSER AV HONOM, FEMTIO NYANSER AV MÖRKER, FEMTIO NYANSER AV FRIHET (FIFTY SHADES FREED)


Det kan verka passande, att från sjukhusmörkret i Karolinskas infektionsavdelning kommer en recension av de nyligen lästa ”Femtio-nyanser”-böckerna, vilka tagit speciellt den kvinnliga läsekretsen med storm och sägs ha gjort pisksex och läderhuvor salongsfähiga…

”50 nyanser av Honom” E L James, 2011, Norstedts Förlag, Stockholm , 554 s.

”50 nyanser av Mörker” E L James, 2012, Norstedts Förlag, Stockholm, 538 s. 

”Fifty Shades Freed” E L James 2011, Arrow Books, London. 580 s.

Sedan 2012 har ”Femtio nyanser”-böckerna gått från en snackis till ett fenomen som får publicister att dregla (Och gett tillfälle med braskande budskap som ”har sålt mer än Harry Potter!” över 60 miljoner sålda!” osv). Vissa talar om ett genombrott för den erotiska skildringen och litteraturen, att E.L. James lyft en hel genre ur skuggorna och gjort den salongsfähig och chick, och naturligtvis har det lett till att en mängd efterföljare numera trängs på hyllorna.

50 shades trilogi EL James

Vad är det då för fantastisk historia som tagit världen med storm?

Anastasia, en ung naiv flicka råkar oförhappandes intervjua den vrålsnygge miljardären Christan Grey, som av oklar anledning dras till henne, arrangerar att de stöter ihop fler gånger och till slut söker få till stånd en slags relation. Det visar sig dock att denna relation är den hos dominant-undergiven, då Christian Grey är inne på sadomasochism. Den unga Anastasia både skräms och kittlas av det där, men hjälten är så snygg att hon rätt snabbt går med på att smiskas och köras med i och utanför sängen. Såsom obotlig romantiker med ett hjärta av guld ser hon också den trasiga själen under sadistens hårda yta, och så småningom och efter några förvecklingar faller denne till föga för hennes ömhet och omsorger och inleder en kärleksrelation, de gifter sig och blir till slut en enda stor lycklig familj.

Slut.

E L James - Femtio nyanser av honom

Ovanstående dras genom ständiga referenser till vad som redan sagts i någon av de oändliga, närmast i realtid återgivna samtalen mellan den kvinnliga protagonisten och den ”mystiske” Christian Grey, lite tamt gnissel påkallat av den sistnämndes förtryckarattityd, samt amatörpsykologiserande, ut till att fylla de över 1600 (!) sidor som böckernas berättelse slingrar sig genom. Och förstås, ett antal sexscener av mer eller mindre fantastiskt slag.

Om någon till äventyrs känner epitetet ”Harlequin-roman” kittla tungan så finns det goda skäl till det. För det här är en sådan, i utdragen och endast mycket tunt förklädd form. Alla genrens troper och stereotyper finns där. Som det här med prinstemat. ”Prinsen” Christian Grey, föremålet för hjältinnans åtrå och i princip alla tankar, är den totale alfahannen:  sanslöst snygg, sportig, allmänt världsvan och så förstås – multimiljardär. Han är en den intressante och agerande, trots sin rikedom försedd med en fruktansvärd barndom som gjort honom ärrad för livet, vilket får utgöra en slags silverkant av trasighet som appellerar till läsarens sympati. Vilket behövs, för han är en auktoritär, självsvåldig och dominerande skithög.

Flickan, å andra sidan, är en total ingenue, i detta fall till och med oskuld. Hon är attraktiv men vet förstås inte om det. I själva verket har hon så hysteriskt dålig självkänsla att man själv vill piska henne redan efter de inledande säg, hundra sidorna – och hon blir tyvärr aldrig bättre. Ständigt ängslig, ständigt funderande på vad andra tänker och tycker och ständigt lika förvånad över att hon har egna önskningar och synpunkter – som dessutom ofta serveras henne av andra. Nej, någon intressant eller speciellt beundransvärd person är hon inte.

Det som dock skall locka i den här berättelsen är dock sexet. Och inte vilket sex som helst. Piskor (trots att de inte kommer till användning), smisk, handbojor och avancerad petting. Ni vet, kinky stuff.

E L James - Femtio Nyanser av Mörker

Men tyvärr lyfter aldrig det stygga sexet. Beskrivningen av BDSM-kulturen (Bondage-Dominance-Sado-Masochism) slits mellan att både vara extremt renskrubbad och banal å ena sidan, å den andra att förses med patologiska förtecken, som något sjuka eller  skadade människor ägnar sig åt på allvar. Vad som blir kvar är ganska tama övningar, varianter på reguljärt mansdominerat ”hårt” sex.  I själva verket framstår det mest kinky vara att hjältinnan har någon sexualitet alls. Trots sin ansats att vara ”vågade” blir därför böckerna mer än något annat bekräftelser på en väldigt traditionell syn på framför allt könsroller och sexualitet.

Det är synd. Även om man som undertecknad betraktar BDSM mer som fånig, skrattretande och ängslig än kittlande eller befriande, kunde kanske temat med BDSM eller en komplex sexualitet som både kan upplevas som eggande men också har sina mörka stråk vara potentiellt intressant. Men allt handlar förstås om hur man gestaltar det. Om man gör det alls. Femtio-nyanser –böckerna gör det tyvärr inte. Ansatsen inför BDSM verkar vara att ett försök att exploatera ett tabu som man både tonar ner så mycket det går samtidigt som man vill fortsätta förfasa sig över det.

Fifty Shades Freed - E L James

Inte heller språkligt sett står ”femtio nyanser”-böckerna på någon hög nivå, med mängder av upprepningar av otroligt enfaldiga ordvändningar och evighetslånga dialoger som ältar exakt samma sak om och om igen. Handlingen är extremt rakt och övertydligt berättad utan att bli vare sig vara rapp eller spännande, och det konstanta bruset av huvudpersonens tankar och samtal närmast i realtid, tillsammans med övertydlig och extremt ytlig psykologisering av karaktärernas handlande, tar effektivt bort allt mystiskt eller spännande i de känslomässiga eller sexuella turerna. Det gör också att det föregivet spännande sexet i böckerna snabbt blir ganska trist – när man för femtioelfte gången fått det beskrivet hur hjältinnan ”hjälplöst kommer runt honom” och andra klichéer som upprepas in absurdum, slutar man att bry sig.

Trots att vi får höra hennes tankar på allt som händer är den inre dialogen tyvärr svårartat barnslig, och huvudpersonen förblir ett blankt blad böckerna igenom. Snarare reducerar den dess bärare till en bimbo vars ständiga tryckande på hur jävla snygg den gudomlige Grey är känns mer än lovligt gumsjukt. I själva verket beskrivs alla personer i böckerna lövtunt, och utifrån sitt utseende. Det ytliga anslaget är också något som  också det ständiga varumärkesdroppandet och ohöljda materialism som vidlåder böckerna förstärker.

el_james_ fifty shades of grey

EL James har anledning att le hela vägen till banken…

De roller som den kvinnliga protagonisten intar, och den manlige dominante som handlingen kretsar kring, är lika stenåldersmässiga som karaktärerna själva, tyvärr. Han är den starke dominanten med pengar makt och handlingskraft, hon det omedvetna kuttersmycket vars enda riktiga resurs är hennes kääärlek som öppnar hans ögon, och i någon mån tämjer honom till att bli en mer ”normal” familjeman.

Det kan ju vara fördomar då undertecknad kanske inte tillhör den främsta målgruppen för den här sortens berättelser, vilka nästan övertydligt riktar sig till kvinnor som en stereotyp spegelbild av porrens tillvändning åt det manliga (därav genrenamnet Chick-lit…)I den jämförelsen drar förstås en bok det längsta strået. Men det hindrar inte att det, även kvalitetsbrister åsido, finns rätt mycket att irritera sig över i de här böckerna.

En sak måste man dock ge dem – ”femtio-nyanser”-böckerna är lättlästa, inte bara i meningen att språket och historien är enkla, men det är lätt att bläddra vidare. E.L. James lyckas trots sitt språkliga snubblande få en åtminstone lite intresserad av om hjältinnan till slut kommer att låta sig piskas. Eller så kanske det är undertecknads egna variant av sadomasochism att man inte kan lägga ner även en sådan av kommersiell hype uppblåst ballong, sannerligen inte bärare av några andra kvalitéer än att man kryddat utslitna klyschor ur romantikgenren med ytliga referenser till den föregivet kittlande BDSM-världen. Undertecknad  läste sista boken på engelska för att se hur språket tedde sig i original. Men tyvärr var nivån i stort sett inte högre där. Betyget måste bli underkänt.

Tummen ner

Tummen ner

Denna och andra bokrecensioner finns samlade på boksidan

Indomitum Librorum

Med tack till kusin Linda som lånade ut de första 2 böckerna.

För några böcker som lyckas vara lättillgängliga och roa, men som har mer intressant att säga om en ung kvinnlig protagonist som utforskar sexualitet och det avvikande, se t.ex. Paulo Coelhos ”Elva Minuter” och den anonymt skrivna ”Den Avklädda Bruden”.

Ett ord kan säga mer… – om Prokrastinering eller uppskjutandets mani


Eller kanske brist på mani. Ett svårt ord för en svår sits.

PROKRASTINERING

För en vecka sedan kunde man i SvDs nylanserade kulturbilaga på söndag (f.ö. lovande, med tacksamt långa och fylliga texter) åter läsa om detta vanliga och för många drabbande fenomen. Det var några år sedan som undertecknad uppmärksammades på att det här är ett kliniskt definierat tillstånd. Orsaken, som ofta sker, är egna problem med ett svårt uppskjutarbeteende.

Konsten att skjuta upp det oundvikliga SVD kultur söndag 14April 2013

http://www.svd.se/kultur/understrecket/konsten-att-skjuta-upp-det-oundvikliga_8083916.svd

Prokrastinering, ibland lite förenklat kallat uppskjutarbeteende, innebär en markerad, återkommande och inte fruktbar tendens att skjuta på beslut, uppgifter och nödvändiga prestationer på framtiden, parat med en oförmåga att prioritera på ett effektivt och till omgivningens krav välanpassat sätt. Enligt psychologytoday.com drar kanske 20% av befolkningen åt det prokrastinerande hållet under perioder i sitt liv.

Prokrastineringen kan ha många ansikten, från typen som drar mot slösurfning och spel, mot den stressade mångsysslaren som tenderar mot överproduktivitet och s.k maladaptiv perfektionism, en överdriven omsorg om detaljer och överbearbetning av påtagna uppgifter, vilka ofta är fler än vad som är möjliga att utföra samtidigt. Många ser förstås detta betende som ett hinder och vill sluta med det – dagstidningarnas psykologispalter, självhjälpshyllorna och mångfalden av bloggar på ämnet visar att det är ett problem som många är medvetna om.

Prokrastineraren som slacker eller missanpassad impulsmänniska?

I dagens situation av jäkt och krav på snabbhet i alla responser tenderar synen på prokrastinering att bli polariserad.

time-clockDen mest populariserade synen, klart påverkad av arbetslivets krav på produktivitet och ett ideal av individualistisk perfektion parad med följsamhet gentemot omgivningens förväntningar, är att detta är ett svårt lyte. Kopplingar till sådant som lathet, karaktärssvaghet, bristpå självdisciplin lyfts fram och ligger ofta nära ytan i en sådan analys. Självhjälpslitteraturen domineras starkt av den och kryllar av tips i hur man blir av med denna sin svaghet. Att prokrastineringen också kan springa ur i trista eller omänskligt organiserade arbeten, ett korvstoppande och upptrissat utbildningsväsende hamnar oftast i bakgrunden till förmån för olika varianter på den gamla devisen ”ryck upp dig”.

De som studerat fenomenet mer ingående ser inte oväntat andra faktorer. Även om de exakta orsakerna till prokrastinering debatteras har kliniska studier visat på belagda samband med faktorer som låg självkänsla, känslor av värdelöshet, apati med flera – men starkast av alla är kopplingen till impulsivitet. Studier visar att prokrastinering nästan alltid sker till förmån för andra uppgifter – det handlar alltså sällan om ”slöhet” i ordets vanliga mening. Däremot är de alternativa sysselsättningarna mindre krävande, självvalda och inte sällan mer lustbetonade än det man skjuter upp. Det verkar finnas vissa utlösande kringfaktorer också – typexemplet är studenter, som drabbas i mycket hög grad. Dessa rör sig i en miljö med fria studier och uppgifter, egen organisation av mål, och inte sällan frånvaro av handledning, parad med avgörande deadlinesdå allt står på spel. En sådan ordning verkar som gjord för att framkalla prokrastinering. Det här tyder på att det här tillståndet har klara tengenter med sociala förhållanden och människors utveckling, i kombination med individuella faktorer.

Overcomin procrastination mindmap_1

Mer sällsynt, och med starkare kopplingen till andra neurologiska tillstånd, är svåra fall  av s.k. patologisk prokrastinering som innebär ett definitivt destruktivt beteende, där personen under lång tid visat sig oförmögen att i praktiken se om sitt eget bästa och rätt prioritera aktiviteterna i sitt liv.

Att Geniförklara ett tillstånd av lidande på psykosens rand

Det finns en motreaktion till den produktivetsnojiga attittyden till prokrastinering – det är att beskriva uppskjutarbeteendet som en slags ”ädel sjuka”, ett tecken på individualitet och förmåga att motstå tvånget att göra vad andra bestämt, och NU. Det är också anslaget hos John Perry, författaren till den bok som ligger till grund för Svds understreckare, och hans lov till prokrastinerandet. 

Det här kan kännas tilltalande för den upproriskt anstuckne som intalar sig att den minsann inte låter sig bindas vid de vanliga konventionerna och ordningarna i ett samhälle av punktlighet och framtvingade prestationer. Ett försvar för den som gjort det till en konst att hålla enormt många saker i huvudet och upplever att det vore att reduceras att falla in i det slags monomana fokus som vanliga människor verkar leva i.

Men man skall akta sig för att romantisera det ofrivilliga uppskjutandet, Även när man påpekar dess positiva sidor och kopplingar till t.ex kreativitet måste man påminna om att prokrastinering ofta drabbar den enskilde hårt.  Det är en sak att skjuta upp avslutningen på en uppsats eller ett konstprojekt – hur frustrerande detta än kan vara för den enskilde. Men en allmän svårighet att bli klar med vad som än måste göras vid en given tid kan visa sig katastrofal, och spilla över på hela tillvaron. Den hårt drabbade skjuter upp sådant som att betala räkningar, kommer sällan i tid till möten, har svårt att avsluta projekt och beter sig allmänt asocialt på ett sätt som straffar sig och gör livet omöjligt.

Jenny Alvén illustration Prokrastinering svd 20130414En av de saker som håller tillbaka den patologiske prokrastinerarens reflex att skjuta upp saker är fruktan för omvärldens tryck och sanktioner, samt rädslan för att det egna beteendet kan komma att skada andra. Faktum att dessa anständighetsgränser ändå återkommande överträds är det som leder till den ångest och skuldkänslor som är prokrastinerarens ständiga följeslagare. Det är vad som döljer sig bakom de mer ångestfyllda fallen. Men det är tyvärr inte slut med det.

För den kroniskt svåre uppskjutaren bygger, liksom en knarkare, upp tolerans mot oro och skuld. En genomgripande, gradvis försvårande prokrastinering riskerar därmed att vinna mark gentemot den allt mindre skrämmande verkligheten runt omkring. Psyket förvrids, i riktning bort från de krav som är ofrånkomliga i ett samhälle. Den psykopatiske prokrastineraren kombinerar en hög nivå av självinsikt parad med en hög tolerans för ångest och fruktan som byggts upp så pass att nästan inget längre kan motivera denne till en mer konventionell prioriteting eller ordning. Prokrastineraren isoleras mentalt, vilket gradvis leder till  förlust av sociala relationer och möjligheter i livet.

inkbody

procrastination2 (1)På ett samhälleligt plan är sådant som ett meningsfullt sammanhang, en balans mellan frihet och styrning i arbetsuppgifter sådant som i alla fall reducerar att man reagerar med prokrastinering. Många som lider av prokrastinering kan hjälpas av t.ex kognitiv beteendeterapi. Det finns också psykodynamisk terapi att tillgå. Exakt vad som funkar är dock uppenbarligen olika, eftersom prokrastinering är så vitt omfamnande fenomen, vilket framgår när man t.ex kikar in på ett forum för terapier som http://www.terapisnack.com/topic/kbt-for-att-lara-sig-sluta-prokrastinera.

******************************

Fler inlägg på temat psykologiska fenomen finns i tråden

http://paulusindomitus.wordpress.com/category/psykologi-psychology/

————————————————

Underlag och källor

Prokrastinering är stort inom bloggvärlden både på svenska och engelska, med för många exemplar att redovisa. Ett axplock inför detta inlägg var

Några mer vetenskapligt redovisande sidor

All vår början bliver svår… porträtt i Kol och en retouch-extravaganza


Det första porträttet i kol på seriöst underlag mynnar ut i en orgie av ritande med datorns hjälp…

Vid årskiftet inskaffades det nya verktyget ritkol (charcoal) för att expandera våra kreativa marker, och saaaakta sakta med några få och små försök har dess bruk avancerat vår torftiga teknik… För några veckor sedan bestämdes att ett viktigt steg skulle tas – ett verkligt porträtt, som skulle vara snarlikt någon verklig, identifierbar person, skulle åstadkommas.

Så det så!

OK, men vem välja för mina fumlande försök? Inte någon som är mig alltför kär, det gör mig nervös… bäst vore någon som man vill lära känna bättre, få bättre grepp om, samtidigt som man är bekant med dess drag, så att man inte stirrar ihjäl sig på en fotoförlaga.

Sophia Loren 00 Attila Honoria1Det som kom till mig var ett återbesök hos en dam vars karaktär ännu växer fram bland rollinnehavarna i min berättelse: den visa och vackra Zoe, en dam av mitt fantasy-Konstantinopel Aracanea, vars utseende jag lånat från den legendariska Sophia Loren.

Sophia Loren anthony Quinn Attila capHon spelade passande nog den bysantinska prinsessan Honoria, i ”Attila” (1954) en historisk film som tar upp den episod på 400-talet där bysantinarna gifte bort den kejserliga prinsessan med Hunnernas khan Attila för att avvärja en attack på Kosntantinopel (Anthony Quinn spelade den legendariske barbaren). Sophia var ung, hennes skönhet och sex appeal uppenbar, men kanske ännu inte riktigt utmejslad och fullmogen, men med några foton från filmen som hjälp kunde man i alla fall skrida till verket.

Så. Ett tjockt 160g ljusgult papper avsedd för oljekritor täcktes hela ytan med kol, så att den blev alldeles grågul. Några få linjer med mjuk blyerts för att markera ansiktets kanter och viktigaste element… Sedan var det bara att ta mjuk suddmassa och börja ta bort, sakta…

Det är en märklig teknik, det här att sudda sig ner genom den smutsiga kolytan. Istället för att skapa med linjer, med det mörka som när man tecknar, så är det mörka redan där, och man skapar med ljus, med högdagrar och mindre skuggade partier. Mjuk suddmassa, som har en liknande konsistens som tuggummi, kan vikas och formas till vilka skepnader som helst, så även små detaljer kan vaskas fram ur dunklet. Plötsligt är de där, och upplevelsen är snarlik att avtäcka något som redan fanns, som om man drog bort ridåer från något som väntade på en i skuggorna. Stomfern, eller smetstiftet som jag kallar det, fick bråda dagar när jag försökte få till de gradvisa övergångarna.

Zoe from Sophia Loren charcoal w highlights kolteckning resized

Jag fyllde i de högdagrar som jag visste att jag ville ha med en vit pastel-penna, och sedan kom jag inte längre… Jag noterade i efterhand att Zoe ser ut som en äldre Sophia än hon var i ”Attila” – kanske min undermedvetna önskan att understryka hennes intellektuella sida. Zoe är mycket bildad, och en allvarlig dam.

Det kände i alla fall inte som ett misslyckande för det allra första försöket med kol, även om effekten av papperets grova textur var irriterande tydligt, och vissa fel, t.ex i ögonens läge, var svåra att korrigera i efterhand. Men längre än så kunde jag inte komma. Eller?

Jag hade redan planerat att spara en svartvit version i datorn när bilden skulle scannas in. Mina pastelmarkeradehögdagrar fick mig att leka lite med ljus/bränn-verktyget i GIMP, och smetaren kom strax in för att korrigera mina klumpigheter och missar ochså ville jag bättra på juvelerna och… Det hela skenade förstås iväg, och efter dagars pulande och en total make-over, millimeter för millimeter, fann man sig skapande en närmast helt ny bild, med kolteckningen som bas men i övrigt handritad i datorn, om man kan säga så. Och vad som trädde fram var…

Zoe from Sophia Loren kol charcoal smetad stomf publ

Det var en gaaalen utflykt i ritandets vägar det där – från det allra skitigaste och mest primitiva av alla medier, rena kolbitar, till att i praktiken teckna om den digitalt och virtuellt, om man så vill. Vilket även det var en slags första gång. Jag har manipulerat bilder många gånger, men aldrig så fullständigt. Det ger en viss tillfredställelse att se att det i alla fall finns en gnutta av förmåga där, och att det som jag skulle ha önskat och eftersträvat i porträttet av Zoe kan komma fram på olika sätt.

Kolritande är en bökig process, men har uppenbarligen sina löften- Jag har sedermera teckant lite snabbare och enklare porträtt och figurstudier i kol, och dessa kommer väl att dyka upp här på bloggen vad det lider…

*******************************************

Mer bilder på den vackra Zoe, inspirerad av Sophia Loren, finns i tråden

http://paulusindomitus.wordpress.com/category/egna-bilder-my-own-pictures/egna-figurer/zoe/

Se bilderna ovan i sitt sammanhang av illustrationer för min berättelse i galleriet

Galleri för A’ratauma / The A’ratauma Gallery

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 70 andra följare

%d bloggers like this: