Eller ”storögt” som jag kallar det. Barn, speciellt yngre sådana, kan uppskatta bilder ritade med emfas på de viktigaste dragen i bilden. Detta kan var och en konstatera efter att ha sett på stilarna för serier riktade till yngre barn. Efter att ha fått förfrågan om att rita serier av bilder från och för barn har jag undersökt hur en sådan stil skulle kunna tas fram för mina teckningar. Mina bilder avbildar ofta kläder och parafernalia i viss detalj, och ansiktsdragen är ofta unika, inspirerade från levande förlagor. Frågan är hur man kan renodla teckningarna till att bli enklare men ändå vara uttrycksfulla utan att helt förlora i detalj. Det har också uttryckts en vilja att teckningarna skall passa för färgläggning av barnen som skall ha dem.
Det finns flera vägar att slå en bro mellan detalj och realism å ena sidan och stilisering och uttrycksfullhet å den andra. Den fransk-belgiska stilen Ligne Claire, bekant från Hergés Tintin-böcker, är ett exempel. Den mer realistiska Disney-stilen, speciellt dess långfilmsanimationer, är ett annat.
Aurora (Törnrosa) och Jasmin (Aladdin
Jag började med att rita med ledning av några Disney-bilder. Här är det de två Disney-prinsessorna Aurora och Jasmin som avbildats. Mitt spontana grepp var att använda s.k. cross-hatch för att markera skuggning hos Aurora. Det blev rätt mycket skuggning, och visade hur viktig färgläggningen är för en Disney-illustration av den här typen. Själva de tecknade dragen är lika för båda: ögonen är stora, med markerade ögonfransar- och bryn, som används för att ange känsloläge och allmän attityd. Cross-hatch går i någon mening emot meningen med mitt experiment: det är en realistisk teknik för att simulera mycket skuggning som passar för realistisk avbildning, gärna i svart-vit .För Jasmin tog jag bort all form av skuggning. Det blev mer likt Disney, och mer passande för färgläggning.Båda de här teknikerna har sina löften. Som bild för är den mer skuggade snyggare, och ger en känsla av vad som avbildas som helt enkelt går förlorad om man renodlar bilden för mycket. Den renare bilden är dock tacksammare för förläggning, och tvingar en också att renodla uttrycket till maximum.
Älva från Mappbild
Jag testade två nya varianter på var och en av dem som en övning.Den nya skuggade bilden utgick från en målning av en liten älva i en flickas mapp. Jag avlägsnade kläderna som jag alltid gör med älvor (neeej älvor fryser inte så att förse dem med en massa kläder är bara amerikanskt pryderi). Det gav möjlighet att jobba med helt rena linjer, och resultatet blev inte illa alls. Det kändes som om jag fick lite kläm på tekniken.
Den andra skuggade bilden med cross-hatch-teknik utgick från en svårare förlaga, nämligen en tredimensionell liten leksak. Men den blev också bra, avbildningen är mer verklighetstrogen än dockan själv, och skuggningen kom till sin rätt här för att göra en avbildning som om än med stora ögon och andra stildrag ser rätt realistisk ut och ger en känsla för volym och rörelse utan att förlora sin stiliserade karaktär.
Det var ett tag sedan sist, men inte för att man legat på latsidan ritmässigt… Lite återblickar blir av nöden. I september kallades jag in som illsutratör av en god vän som ville att jag skulle illustrera en afrikansk saga som hon skulle berätta för sina elever.
Storyn är enkel: en man vars mamma är gammal och behöver sonens hjälp gifter sig med en vacker fru av hög status, en prinsessa eller liknande. Den nya frun skall hjälpa sin man med svärmodern och skall till att mata henne. Då biter den skröpliga mamman tag i fruns hand och vägrar släppa. Den yngre kvinnan sliter och försöker komma loss, men tanten har ett rottweilerbett… in kommer maken och inte heller han kan sära de två, varvid han ställs inför dilemmat
- skall han hugga av hustrun handen eller huvudet av mamman?
Låter skumt? Idén med historien verkar vara att locka till diskussion, att man skall kunna motivera sina val. Jag valde snabbt en variant på serieliknande framställning, med den unga kvinnan + svärmodern centralt.
Svårigheten ligger i att verkligen framställa en avbild av en gammal tant som biter en ung kvinna och inte få det att bli enbart komiskt – meningen är att det skall framgå att det gör ont, och att den yngre försöker slita sig. Samtidigt är ju sagan en dilemma-historia. Alltså kan man inte förse svärmodern med huggtänder, ondsint blick och andra attribut som gör valet alltför enkelt. På samma sätt fick inte den unga frun ritas för vacker – skulle jag valt mina favoritmodeller för afrikanskt utseende vore svärmor dödare än en sill…En tredje sak var förstås kläderna. ”Afrika” är ju en sådan banal kolonial etikett, som om närmare en miljard människor kan stoppas i en hög av mörka asterixnegrer med näsring. Mina personliga favoriter bland afrikanska folk är, förutom Etiopiens fascinerande storkungadöme, västsaharas kungariken: Mali, Songhai, Ghana, Kanem-Bornu…det var hårda riken som behandlades med respekt i alla väderstreck. För bilden valde jag därför en utstyrsel från östra nigerkröken, med vissa inslag från nuvarande Nigeria.
Mannen kommer in och ser...vadå?
Sedan kom ett vägval ifråga om framställning som kunde bli problematiskt. jag ville få med maken, som förfärad kommer in för att se att hans mamma håller på att bokstavligen bita handen av hans fru… OK vi avbildar honom förfärad och förvånad. Men jag ville också göra själva dilemmats val tydligt med hans person. I sagan är mannen väldigt prudentlig och går till en domare för att bilägga tvisten, alltmedan hans stackars fru vrider sig i smärtor. Jag ville göra valet mer omedelbart, och försåg honom därför med ett västsudanesiskt svärd i ett avhängt axelbälte. Svärdets närvaro i bilden stärker omedelbarheten i mannens val – frun eller mamma?
Sedan lades elementen ihop, försågs med en viss bildbehandling och en påmålad bakgrund för att stärka kontrasten och tydligheten i bilden, och voila, en illustration av en sanslös situation…
De Egyptiska gudarna har blivit styvmoderligt behandlade än så länge. Men nu kom turen till Isis, den egyptiska urgudinnan för moderskap, magi, fruktsamhet, kärlek och mycket annat. Isis var den mäktiga frun till guden Osiris, dödsrikets herre, som blev dödsgud efter att hans broder Seth dödade honom och styckade hans kropp och spred delarna runt medelhavet. Så stark var Isis makt att hon samlade ihop bitarna och helade sin man så att de kunde ha en kärleksnatt och hon kunde bli havande med sonen Horus, som sedan sökte hämnd för sin faders mord.
I de första skisserna ovan lades tonvikten på gudinnans mystiska sida, i färd med att kasta en besvärjelse. Jag ägnade inte så stor uppmärksamhet åt klädedräkten utan körde på en traditionell egyptisk vit klädnad. Men lite studier av några antika målningar visade en intressant detalj. I flera (varav två syns nedan) porträtteras gudininnan och andra kvinnofigurer med en väldigt urringad och åtsittande dress.
Isis klädnad
På flera av bilderna är det nästan som om axelbanden möter klänningen under brösten, som då skulle lämnas exponerade. I egyptisk konst är det vanligt att tex dansflickor avbildas i praktiken helt nakna, så vi vet att egyptierna inte var pryda. Det där kunde vara intressant, eftersom det lyfter fram kärleks- och fruktsamhetsgudinnans gudomliga yppighet och sexuella utstrålning. På den ena bilden avbildas också tronen, som var Isis symbol – hon var ju den som satte sin son Horus på tronen som egyptens första gudakonung. En tuschad teckning som sammanfogade alla de här elementen kan ses nedan.
För intresserade av arkitektur är Mecka idag en intressant plats. Det stora tempelområdet runt Kabaa-helgedomen har trots flera utvidgningar blivit för litet för den ständigt ökande mängden av rättrogna muslimer som vill genomföra hajj, den påbjudna pilgrimsfärden. Sedan ett par år finns planer på en systematisk och omfattande ombyggnad av centrala Mecka för att kunna hysa fler pilgrimer och samtidigt förbättra stadens infrastruktur. Flera förslag har publicerats, se nedan.
En rund helgedom runt Kaaba
Staden runt Kabaa
Staden som annex till Kabaa
och byggena är redan i full gång
Abraj al/Bayt/komplexet
En del av ovanstående är uppenbarligen mer grandiost än bra arkitektur. Men någon form av förändring verkar nödvändig, om inte annat så för att minska mängden allvarliga olyckor som nu drabbar pilgrimerna och det enorma slitage det innebär för staden att ha miljontals besökare varje år. Från det perspektivet var en presentation av Atkins arkitekbyrås planer för en utvidgning av den stora moskén i Mecka särskilt intressant. Se nedanstående länk:
Mer bilder på ombyggnaden av Mecka finns på forumet Skyskrapercitiy, som är hängiven stora byggen runtom i världen. De har en tråd om Mecka
Efter att levererat bilden på Jennie som mongolprinsessan Yisüi med positiv kritik uppkom frågan om man inte kunde renodla själva porträttdelen. Och varför inte? OK, det finns i och för sig skäl emot: ett foto är förstås alltid bättre på så sätt att den är mest lik personen (doh). Men det finns en charm i att likt forna tiders porträttmålare måla en persons anlete på fri hand. Det är en utmaning, om inte annat. Mitt första steg blev att behandla kolbilden för att stärka kontrasten och rensa den från smuts och kolrester. Normalt ger kolkrita ifrån sig ett fint lager av koldamm som lägger sig som en slags imma och gör det mycket svårt att efterbehandla bilden, framför allt vad gäller färgläggning. Den behandlade svartvita bilden ses nedan.
Jennie porträtt mer kontrast
Nu kunde experimentverkstaden börja. Jag har testat två varianter. En där man använder oljepenselfilter och målar på gammaldags sätt. Nu är jag ingen målare, så problem har uppstått direkt med att finna rätt nyanser och kulörer för hudfärgen.
Jennie färglagd 1
Den andra varianten bygger på få färger men ger ett intressant resultat som är lätt att mångfaldiga. Med hjälp av så kallad cut-out-teknik samlar man de dominerande färgerna på ansiktet i olika fält. Färgerna kan göras varmare och mer distinkta, vilket ger en effekt likt den som en målare skulle använda på tex en väggmålning. Se nedan för mitt första försök.
Jennie målad m cut-out
Vilken väg skall man gå? Jag velar, och eftersom min stationära dator varit trasig en tid kan jag för närvarande inte gå vidare. Dessutom känner jag behovet av bättre verktyg. Jag har hittills färglagt mina bilder med musen, och en målarplatta till datorn vore en stor förbättring för att kunna måla med den precision som endast handen kan ge.
Det skall sägas på en gång: jag har aldrig ritat några porträtt. Första gången jag ens försökte var 2008, när jag ritade en bild på en väns dotter. Det blev OK, och jag fick blodad tand. Som tidigare nämnts var jag inte nöjd med likheten i ansiktet på min första bild av Jennie och bestämde mig för att göra en ny och mer genomarbetad för hennes födelsedag. Ironiskt nog blev just åldern, eller snarare tidens flykt, ett problem för ett lyckat porträtt: det enda foto jag hade av henne var över 10 år gammalt, från när hon tog studenten. 10 år som haft mycket bra effekt på henne, men som tyvärr gör min förlaga lite daterad.
Jennie studentbild
Men kan polisen tänka sig hur folk ser ut efter lång tid kan väl jag också. Det blev ett kul experiment, med den extra kryddan att det gaggats om porträttet i flera år, och om den nu blev dålig skulle jag framstå som en idiot. Med adrenalinet på topp skred man således till verket.
Jennie porträtt 2009
För pappersskissen använde jag gammaldags kolkrita som ger möjlighet till mjuka skuggor. Problemet var förstås anletsdragens förändring. Tidens gång kan göra mycket olika saker med en människas ansikte. Det mesta är genetiskt, men man måste korrigera för diet och sådant som åldrar huden och dragen i förtid, som mycket alkohol eller sol. Nu är Jennie lyckligtvis i den avundsvärda positionen att bli vackrare med åren: tiden har slipat bort en del av barnahullet och gjort dragen mer distinkta, och blicken klarare. Jennie har markerade och samtidigt rundade kinder, och en stark haka. Hennes ögon svarar väl på en lätt inramning av ögonskugga och understryker munnen, som är generös och karaktäristisk trots de egentligen smala läpparna, som dock framstår som fylliga redan med ganska lite läppstift. Med en sådan modell är det svårt att helt misslyckas när man en gång kommit förbi sin ågren. Efter att ha renodlat hakans linje, övergången mot kinderna och leendets djup blev ansiktet i alla fall igenkännligt, och tillräckligt bra för att läggas ihop med elementen i min bild på Jennie som mongolprinsessan Yisüi. Jag utförde en rask montering, vars resultat kan beskådas nedan.
Denna bildserie har en lååång historia som sträcker sig bakåt till mitten av 90-talet. Den korta versionen är att jag ritade en bild av en mongolisk prinsessa, som blev lite lik en väns flickvän. Så tanken slog mig:varför inte verkligen rita henne med det temat? Det hela komplicerades dock att jag berättade det för henne, och hon blev förstås nyfiken. Men min bild var liksom inte menad för allmän beskådan utan tämligen…avslöjande. Som kan ses nedan.
Jennie som Yisüi
Den här bilden var bara en snabb skiss, men jag hade tidigt tänkt att jobba vidare på bilden och sätta in den en slags mongolisk haremsmiljö, med andra figurer. Det hela blev dock inte av på många år. Förrän i år, då den avbildade sköna ifråga fyllde jämna år. Inspirerad av tillfället började jag jobba på att göra bilden mer presentabel. Först satte vi på henne tidstypiska korrekta kläder och smycken. Samt en mongolisk frysir från perioden.
Jag var ganska nöjd med resultatet, även om porträttlikheten kunde förbättras. Men det kunde man kanske åtgärda längre fram – först började jag jobba på bifigurerna. Lite inspirerad av prinsessan Jasmin i disneys ”Aladdin” lade jag in en tiger. En prinsessa måste dessutom ha någon sorts livvakt, så bilden försågs med en stor mongolisk krigare (med korrekt utrustning förstås). Via en kedja kunde han dessutom sammanbindas med tigern.
Yisüis Livvakt
Yisüis tiger
Nu var komponenterna mer eller mindre definierade. Före montering ville jag dock förbättra min musas porträttlikhet om jag kunde. Det skulle bli problematiskt.
Freja är en gudinna som ställer specialla krav för att gestalta. Som kärleksgudinna tänker man sig henne som mycket vacker, och de traditionella beskrivningarna är av en ung, skön och ljus kvinnoskepnad med underbart vackert och långt blont hår. Hon har också sitt magiska smycke, det sk brisingssmycket, som förstärker hennes skönhet. Sedan kommer frågan om hennes allmänna uttryck. Som ofta är fallet med kärleks- och fruktbarhetsgudinnor finns en ambivalens. Kärlek och dess sexuella kopplingar borgar för en mer lustfylld, förförisk gudinna. Samtidigt har för vidlyftig sexualitet varit ett problem i traditionella samhällen, så man tonade gärna ner den biten och lyfte fram moderskap och fruktbarhet istället. Den indiska gudinnan Lakshmi, tidigare porträtterad här, bär på samma inre motsättning. Den här ambivalensen komplicerar hur de framställs.
Först dock utseendet. En av problemen med inte ha inte lyft pennan på flera år är att jag har tappat rutin på att rita blonda, nordeuropeiska kvinnor. Min egen preferens är för mörkare skönhet åt det mediterranea hållet. Så som en förberedelse tog jag upp tuschpennan och förberedde några ansiktsstudier för att vässa min förmåga.
Blonde Studies
Snabba och trevande som dessa mina ”blonda studier” var gav de behövlig övning i den blonda skönhetens väsen. De två i topp är i min typiska serieinspirerade stil, men de fyra undre baserade på, från vänster till höger, den vackra ryska aktrisen Elena Korikova, den ljuvliga slovakiska fotomodellen Adriana Sklenarikova, ett fotoreporatage i italienska upplagan av Vanity Fair där den underbara Monica Bellucci poserar i blond peruk samt vår egen Anita Ekberg, av Fontana di Trevibadande Dolce-Vita-berömmelse. De representerar olika varianter med Monica Bellucci som ett slags kontrollprov, och visar på framför allt vikten av att skapa ljus runt ögonenoch vara mycket noggrann när man skapar det något kantigare nordeuropeiska käkpartiet. Som Adriana Sklenarikova visar kan man framställa en mycket ljus och nordlig look i övrigt och fortfarande ha väldigt fylliga läppar.
Efter några veckors jäsande gav så hjärnan ifrån sig en trevligt mogen produkt. Inspirerad av en poster med den amerikanska countrysångerskan Faith Hill skapades för fri hand inom några dagar på diverse verandor och tåg först ett koncept, sedan en skiss som blev oväntat bra.
Freja Skiss och Koncept
Gudinnans uttryck är välkomnande, manande utan att vara påfluget eller uttryckligen förföriskt. Det stora hårsvallet har blivit ett slags standardgrepp för mig att visa på något mystiskt och trollskt och passar här bra, dels för att Frejas hår var en stöttesten i sig, men också för att det ger ett frodigt och översvallande intryck. Min idé om vacker figur, med en slank normal kroppsform med framträdande feminina attribut som bröst och höfter passar också. Det är svårt att tänka sig Freja, fruktbarhetsgudinnan, som en utmärglad modern fotomodell. Efter några efterforskningar på nätet för att utforma brisingssmycket blev det hela snabbt komplett.
Efter den sedvanliga ångestattacken som jag utvecklat inför att överföra bilden till en ny teckning utförd med bläckpenna för senare möjlig färgläggning, började jag en mörk natt med tuschvarianten. Resultatet kan skådas nedan.
Hittade den här bilden på en blog om islam och America, och tyckte den var bedårande på något sätt… Den visar på ett kul sätt att slöja verkligen KAN betraktas som ett plagg likt andra plagg – just möjligheten att variera den gör den mycket mindre radikal än vad många västerlänningar inbillar sig. Samtidigt är den ju ständigt ett slags statement, men mindre så i mellanöstern än i Europa.
